Välkommen på Party med Pluto! Se till att det är roligt och socialt, för det ska det vara på fester. På en fest ska man ha roligt och inte spela massa jävla spel. Att spela spel kan vara shysst. Det kan vara ok. Men inte på ett party. På fester ska man ha trevligt! Sedan får man inte sitta för länge. Man måste hinna gå till
fem ställen. Minst.
Vad du gör; Prata inte om tåg!
Han jobbar nämligen bara med dem.
Han är inte intresserad av dem.
Det är stor skillnad.

Med Party med Pluto hänger Daniel Lenneer på en rådande trend och gör en temabunden realistisk, i det närmsta dokumentär, tecknad serie.

Handlingen utspelar sig på en fest 28 oktober 2006 och visar upp verkligheten. En kväll oromantiserat dokumenterad i serieform.
Det är hans fjärde fanzine med självbiografisk/realistisk inramning och det första med en längre sammanhållen berättelse.

Smakprov:

Tryck på bilden här under för att läsa ett 4-sidigt utdrag ur serien! >>


Presstopp! Party med Pluto blir bok!


Klicka på bannern för att komma till förlagets hemsida fär man bland annat redan nu kan förhansdboka!

Tankar kring arbetet med serien:

Bakgrund
Lördag 28e oktober 2006 var jag uppe i Stockholm, för första gången på åratal. Min flickväns bror har flyttat dit och jag, min flickvän och hennes föräldrar var där och hälsade på. Min kompis och projektkollega David Gustavsson hade lägligt nog fest samma helg. Jag valde att gå på den istället för att hänga med resten av mitt resesällskap på musikalen Rent. Ett val man kan diskutera, i skenet från historiens lykta. Men musikalen hade nog inte resulterat i någon serie…

Det blev inte vilken kväll som helst. Det blev ett minne för livet (svårt att förneka nu när man suttit 6 vecdkor, gjort 38 sidor serie och samlat i ett häfte?). Inget positivt färgat minne dock. Det blev en konstig kväll.
Det blev på något sätt en djupdykning i det mänskliga psyket.
Inte varje kväll är ett Party med Pluto. Tur det, för det skulle jag aldrig klara av.

Mats Jonsson sa i en intervju, vill jag minnas, att hat är bränslet i många av hans serier. Det låter cyniskt, men jag har svårt att säga emot. Utan hat och ilska hade den här serien aldrig blivit verklighet. Kanske måste ett verk bäras av minst en stark känsla? Annars kanske det man gör blir tomt och innehållslöst?

Det är ju inte livets många fina ögonblick som blir serier. Oftast. Det är de mörkare och mer ångestladdade. Happy people have no stories, som man säger.

Processen
Ideén till serien kom redan samma kväll. En tanke. Ett infall. Party med Pluto var en rasande vulkan av smällhet lava som lurade under jordskorpan, visade sig. Jag lät den mest komma. På morgonen dagen efter skrev jag ner vad som hade sagts, citat och situationer - något som jag var oändligt tacksam för senare under processen.
En sak jag märkte var hur snabbt minnet av en upplevelse bleknar. Mot slutet av arbetet med serien fick jag tänka till och rekonstruera i betydligt större utsträckning. Definitivt en bra erfarenhet att ta med sig och att dela med sig av. Skriv ner saker när ni fortfarande kommer ihåg dem. De kan gå förlorade för alltid.
Jag började teckna serien så fort jag var hemma från Stockholm. Första rutan och dialogen sattes på pränt.

- Tjena… Daniel!
- Hej… Pluto!
- Ööh… Jaha… Hej…

Såhär blev det.


Sedan gick det inte att stoppa. Rälsen var liksom lagd. (Obs. Ingen medveten ordvits med tanke på det underliggande "tågtemat") Karaktärerna satt där du skulle.

Först trodde jag det skulle bli 10 sidor allt som allt. Men när bara ”balkongscenen” tidigt i serien blev fyra sidor insåg jag att det skulle bli något stort. 20 sidor kanske. Den färdiga serien klockade in på 38 sidor.
Ett serie stor nog för ett eget fanzine och en serie med ”albumsomfattning” fanns aldrig på kartan när jag började. Jag trodde att Pluto-serien skulle utgöra basen för det jag kallade "Fanzine 4". Jag trodde aldrig att serien skulle fylla hela den formen.

Psykoanalys
Det är inte första gången jag använder negativa upplevelser och försöker vända dem till något positivt. I fanzinet Lenneer lägger ribban från 2003 gjorde jag en serie där jag mötte en parkeringsvakt i en strid på liv och död. Ett frosseri i gummiarmar och löjligt tilltaget övervåld. Men jag var pissed off! Jag hade fått parkeringsböter tre gånger på högskolans parkering… Serien blev min katalysator. Min hämnd.
Otroligt nog fick just den serien lovord när fanzinet recenserades i Bild & bubbla! Den serien, som jag själv tyckte vara svagast och mest bristfällig. Kanske var det just den där starka känslan, som låg till grund, som sken igenom?

Det har mer och mer gått upp för mig att jag har serietecknandet som terapi. Men det har jag förstått är ganska vanligt. Det man gjort en serie om kan man arkivera, lägga bakom sig.

Slutreflektion
Om jag ska reflektera över resultatet så är jag inte helt nöjd. Det är jag aldrig. Men så länge jag gör serier på den nivån jag gör har jag inte riktigt ambitionen att bli helt nöjd. Snarare skapa för lusten att skapa. Naturligtvis vill jag möta en publik i det jag jag gör, men jag går hellre vidare än att slipar någonting till perfektion. Jag är imponerad av dem som ritar om, ritar om och ritar om tills de är helt nöjda med den mest triviala lilla detalj. Men jag är inte sådan. Det har jag inte tålamod till. Tyvärr får det följdeffekten att jag ser brister när jag tittar på gamla grejor. Men jag tar det. Jag får saker ur händerna på det sättet åtminstone.

Det har varit positivt att prova att jobba på ett nytt sätt. Det har varit spännande att försöka arbeta närmare verkligheten. Den här gången har jag varit betydligt mer ”dokumentär” och det har fått följdeffekten att jag har insett att mina tidigare självbiografiska serier inte alls har varit så ”verkliga” som jag kanske har inbillat mig. Ibland är det svårt att säga vad som är verklighet och vad som är ett fabricerat minne. Speciellt när tiden har grumlat vattnet i källan.
En sak till: Tempo och disciplin har jag lärt mig på det här projektet. Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att göra 38 sidor serie på mindre än två månader. Samtidigt som man jobbar "med ett riktigt jobb" och har ett privatliv, bör tilläggas.
Ärligt talat gjorde jag inte ens 38 sidor på hela Hofors-året, trots att man i princip tecknade på heltid. Men då var jag ganska grön och ofokuserad.

Hur verklig är serien, kanske du undrar? Hur mycket är tillrättalagt och fabricerat? Ärligt talat har jag försökt vara så verklighetstrogen som möjligt. Ibland har jag spetsat saker för att plocka tydligare poänger, men det som händer och det som sägs är taget ur verkligheten. Tro inget annat.

Tack till
I arbetet med serien vill jag tacka David. Dels för att han arrangerade festen. Dels för att jag av den anledningen använt honom för att fräscha upp minnet kring namn och detaljer. Måste även tacka min vän Christopher Johansson för testläsning (även om han genomgående okritiskt hävdat att allt har varit ”guld värt”) och för att agerat bollplank. Se till att börja teckna serier i stor omfattning nu!

Sedan måste jag förstås tacka Pluto, av uppenbara skäl.

Varför nätet? Varför inte i tidningen?
Jag valde att lägga denna textmassa på nätet istället för att trycka in det i tidningen av två skäl. Dels utrymmet. Sidantalet blev 46 med två sidor text på slutet. 44 sidor med bara serier kändes bättre än att börja "dryga ut" siddispositionen (man är ju låst till sidantal delbart med 4 när man gör fanzines). Dessutom är ju nätpublicering uppdateringsbar och flexibel. Hoppas att det går bra att ta del av det här "extrameterial" här.

Framtid
Vad händer nu då? Nya serieprojekt? I skrivande stund har jag inga direkta planer. Men både Pluto-projektet och "diskserien" i miitt förra fanzine har fått mig att tänka i nya banor om vad man kan göra med vardagsrealism i seriemediet.
Möt mig och håll dig uppdaterad vad som händer här på www.lenneer.se. Här kan man även klicka sig fram till min blogg, som jag nämner i serien.

Ses!
Tills dess:
Prata inte om tåg.

Mvh
//Daniel
Jan. 2007