Ur serien "Upp som en sol... ".



Ur serien "Cykelhjäm".





Omslaget ser ut såhär om nån fortfarande undrar... Inte så snyggt, men funktionellt liksom.

Lenneér lägger ribban
Seriefanzine, 56 sidor, 2003
Lenneér lägger ribban är ingenting mindre än ett seriefanzine med till största delen självbiografiska serier ihopknåpade av mig mellan åren 2000-2003, för första gången ihopsamlade och uppvisade. Det är mitt andra tappra försök till ett alldeles eget seriefanzine. Det första försöket hette Straffaren och det kan läsas mer om här>.

Att beställa:
Fanzinet lenneér lägger ribban är 56 sidor tjockt och kan beställas snabbt och ganska lätt genom att skicka din adress tillsammans med tjugo kronor (20 SEK) och lämpligt porto till min adress. Börja med ett mail.

Recensioner:
"...lyckas göra något kul av en nött och sliten genre..."

"...det är en lång tidsperiod med toppar och dalar som omfattas av den här samlingen, men som helhet fungerar den ändå bra..."

Ainur Almgren/Bild & Bubbla

Kommentarer till serierna:
Eftersom jag tyckte det var synd att belasta innehållet i tidningen med en massa text kom jag på idén att jag kunde kommentera serierna här på en hemsida istället. Sagt och gjort. Här följer kommentarer till var och en av serierna i tidningen.

Hur ska man vara?
Lite av samma tema som Upp som en sol. Den gjordes också i samma veva när jag bodde i Bräkne-Hoby. Över huvudet taget klämde jag ur mig ganska mycket serier under min tid i blekinge. Tanken var väl att jag skulle gjort ett fanzine medans jag fortfarande gick på konstskolan, men det hanns inte med tyvärr. Ej tidigare publicerad.

24 saker om Daniel Lenneér
Jag gjorde ursprungligen de flesta av rutorna som en del till ett ansökningsprov. Jag sökte konstfacks animationsutbildning i Eksjö och de ville väl antagligen inte ha mig för att jag var för rolig. Hur känns det? Att vara för otragisk för konstfack? Jag blev hursomhelst rätt nöjd med vissa av bilderna och tyckte jag kunde göra en serie av dem. Samtidigt tyckte jag serien funkade bra som en introduktion till tidningen och, inte minst, det självbiografiska temat.
Och Joe Matt har gjort en serie som är lite FÖR lik... Jag vet det och jag erkänner det. Ej tidigare publicerad.

Ansikten
På konstskolan gjorde jag den första sidan med de tolv första ansiktena. Sedan fortsatte det när jag hittade bilden ett par år senare. Det här var ju en kul idé, tänkte jag spotant och började rita självporträtt som en galning. Samtidigt ville jag väl bevisa för mig själv att jag kunde teckna på mer än ett manér... Jag hade svår ångest för att "fastna i en stil" ett tag. Samtidigt var tanken med serien lite av ett formexperiment. Jag ville se hur läsaren skulle reagera på en massa bilder, utan tydlig ambition att berätta något.
Ett tag tänkte jag och göra 365 ansikten och sammanställa en allmenacka med ett ansikte för varje dag... Får se om jag förverkligar projektet någon gång. Första delmålet är väl 100 små ansikten. (Ett tag trodde jag faktiskt att jag hade gjort hundra stycken, men det visade sig sedan vara en ganska grov felräkning... Jag får väl skylla på att jag inte räknat ett mattetal sedan gymnasiet.) Tillsvidare får det räcka som det är. Ej tidigare publicerad.

Upp som en sol...
Från början var serien en hämnd. Ren, rå, oförfalskad hämd. Ingen idé att sticka under stolen med det. Jag ville visa hur illa hon hade behandlat mig, helt enkelt. Serien är utan tvekan den serie jag gjort som tagit längst tid att färdigställa. Serien användes som arbetsprov till serieskolan i Malmö och Fredrik Strömberg (seriefrämjandet) ringde och sa att jag fick börja. Nu valde jag ju mediautbildningen på högskolan istället, och tur var nog det (om inte annat skulle jag hellre donera vitala organ än flytta till Malmö...,-), men det måste ju betytt att serien inte var helt rutten ändå (eller också tyckte dom "Ack, ack... den här killen har vi mycket att lära..."). För att inte tröttna på mig själv tillät jag mig att leka med teckningsstilen. Jag är ganska nöjd, även om jag inser nu i efterhand att den är ganska flummigt berättad... Men som sagt. Jag har jobbat från och till på serien i två års tid. Jag visste inte riktigt var det skulle sluta. Inte förrän jag träffade henne igen och slog fast den avslutande "prologen". Ej tidigare publicerad.

Den prickiga krokodilen
Att förstå det kvinnliga könet visade sig bli ett stående tema. Jodå, den gjordes i samma veva som Upp som en sol och Hur ska man vara?, det väl ganska lätt att se. Tidigare publicerad i nätfanzinet BigWig Comics #1 (www.serier.tk)

Cykelhjälm
Jag hatade verkligen cykelhjälmarna av frigolit vi tvingades ha på huvudet! Trafiksäkerhet var bara ett trendbegrepp som vuxenvärlden använde för att förnedra oss som var små på åttiotalet...
Det värsta som inte kommer fram i den här lilla serien är nästan att cykelhjälmarna var så idiotiskt konstruerade atrt de antagligen inte skyddade mer än en keps. När folk tappade den i asfalten sprack de liksom mitt itu... Ej tidigare publicerad.

Det var inte roligt
Vad ska man säga? Ibland är det en surrealistisk upplevelse att vara man. Ej tidigare publicerad.

Vissa killar
Alltid lika aktuell. Det kan nog alla killar som fattar grejen skriva under på. På mig personligen dyker alltid minnet av den här seriesidan upp i bakhuvudet när en kille stjäl hela showen.
Tidigare publicerad i BigWig Comics #1 .

Myself vs. the evil parking guard from hell
Våld i verkligheten är onödigt och hemskt. Men övervåld på bio tenderar till att vara snyggt och underhållande, hur omoraliskt det än klingar. Ser man till de totalt mediokra uppföljarna till The Matrix vågar jag säga att det inte är någonting annat än förpackat underhållningsvåld. Filmerna tillfredställer en efterfrågan, ett behov. Som en porrfilm med kung-fu-scener istället för sexscener .
Ok, sedan hade jag fått parkeringsböter och behövde avreagera mig... Våldet skulle kännas lite som i Frank Millers Sin city var tanken. Det vill säga att våld som var stort och uppblåst och som nästan känns. Fan vet om jag lyckades. 90% av serien tecknades på föreläsningar i skolan och serien kortades ner 4-5 sidor innan den trycktes i lägger ribban. Det var väl ganska nödvändigt med en nedkortning, om man säger så.
Titeln är avsiktligt kass, om någon undrar. Parkeringsvakt heter ju inte ens "parking-guard" på engelska, hur gärna man än vill...
Ej tidigare publicerad (kanske tur det...;-).

Slutkläm och mer fanzines?
Först och främst: Tack till dig som har köpt och läst lenneér lägger ribban! Det är alldeles för få i det här landet som läser och uppskattar seriefanzine, så jag kan bara hoppas att min tidning gav dig mersmak! Jag tvingades lämna mycket material ute som egentligen skulle varit med i tidningen. Först hade jag tänkt göra ett samlingfanzine med allt som jag pressat ur mig sedan 1999, men det visade sig var omöjligt att klämma in i en tidning. Dessoutom skulle både kvaliteten och helheten blivit lidande av en sådan ihopklumpning. Därför valde jag att lägga fokus på det "självbiografiska" i lägger ribban. Nästa fanzine blir det antagligen mindre verklighet och mer fiktion, med andra ord. Antagligen samlar jag ihop mig till ett nytt fanzinesläpp under första halvan av 2004.

Hallå? Finns det någon som fortfarande läser? Jag blir imponerad om det överhuvudet taget finns någon i vårt avlånga land som först läser fanzinet och sedan bemödar sig med att surfa hit för att läsa kommentarerna...
Har du egna tankar, funderingar och kommentarer på lägger ribban går det kalasbra bra att maila mig. Är ni desperata efter fler bra hemmaknåpade serier kan ni ju alltid beställa Johannes "Trucken" Streiths renodlade skräckseriefanzine Helltruck. Vi ses.

//Daniel
dec. 2003