Är det bara jag som är svag för när utomjordingar som ser helt bäng ut talar med allvarstyngda röster?
Det är det troligtvis…
Vem är snubben? Vad är snubben? Det spelar ingen som helst roll… Vi fattar att han menar allvar. Vi fattar att The Omega Formula är serious business!
Bara timmar kvar till Mass effect 2 nu…
Trailern som ger scifi-nörd-världen "nerdgasm", en gång till;
http://www.gametrailers.com/video/player/61043
Jag gillar inte fantasy. Jag gjorde väl det i tonåren. Jag läste Sagan om Ringen och spelade Drakar och demoner men sedan totaltröttnade jag på genren.
Jag har alltid gillat Ronja Rövardotter, Peter Jackssons Sagan om Ringen-epos blev en fet revival och första Conan-filmen är en ständig kandidat till världens bästa film någonsin…
Men så mycket mer fantasy kan jag inte med nu för tiden… Och jag tror att jag har kommit på varför. Åtminstone delvis.
Fantasy-genren har visuellt hamnat i en sorts semi-medeltid. Ofta är det europeisk medeltid + lite magi + lite fula varelser – som är formeln.
Förr var det inte så.
På 70, 80 och även 90-talet var fantasy far out. Bara fantasin satte gränserna i litteraturen, de tecknade serierna och i rollspelen. Fantasy var kitsch och krisiduller. Bigger than life som man säger. Jag har snackat en del med Richard (som hjälpt med mig med byggen och specialeffekter i de två senaste filmer) och han är inne på samma spår.
Sagan om ringen-filmerna är på många sätt fantastiska, men de etablerar och cementerar den tråkiga medeltidsfantasyn.
Av en slump snubblade jag i dagarna över filmen från brädspelet DragonStrike. Det följde nämligen en VHS med spelet med syfte att "få spelarna i stämning". Och nog kan man ana att kidsen kom i stämning alltid… Tacka Youtube att sånt här får liv igen på nätet!
Herrejösses! Kolla in mitt lilla bildkollage nedan. Barbaren ser ut att spela i Europe! Trollkarlen är en vanlig snubbe med blå skjorta och ett roadkill på huvudet! Dvärgen är en arg tomte. Och alven ser ut som en gråhårig Gröna Lyktan i tråkier. Han ser dessutom hög ut och har läppstift! Bakgrunderna är datamålade. Drakarna är RÖDA! Det här är – kort sagt – VANSINNE! 😀
…Och: Det är ju SÅHÄR det SKA VARA! Det här ringar in våra barndomsfantasier! Fantasy ska var trikåer, tomteskägg och höftskynken. Fantasy ska vara fantasy. Fantasy ska vara tjoflöjt!
Klippen jag yrar om finns här och här. Jag hade gärna sett hela DragonStrike-filmen utan irriterande kommentarer, men man kan ju inte få allt här i världen.
Jag minns att jag beklagade mig för Avatar-trailern här på bloggen. Istället för en aptitretare så serverades man en tre minuters sammanfattning på filmeländet… Jag kände bara avsmak.
Idag fick jag istället erfara hur lycklig man kan bli av en trailer… Och det handlar inte ens om film. Det handlar om spel.
(Det bekräftar förstås redan vad jag misstänkt de senaste åren… Att spelen är den nya filmen. Det är spelen som på 00-talet erbjöd den där "out of this world experience" som filmmediet tidigare hade patent på. Och det är spelen som kommer att ta täten på 10-talet.)
http://www.gametrailers.com/video/player/61043
Mass effect 2 verkar bli allt som ettan var och mycket mer. Faktum är; Om spelet infriar hälften av allt som trailern utlovar så kommer det att vara ett av de bästa spelen någonsin.
Jag hade tänkt skita i Mass effect 2. Men det lär bli svårt nu…
Pang! Du är död!
Det har blivit mycket TV-spel och skit här på bloggen på sistone… Dagens inlägg blir lite ren vardagsrealism. Rå och ocensurerad. Pure from the heart.
Är det något som stör mig med vintern så är det alla stenar man släpar in! Mina vinterkängor har storlek 46 och sulor som traktordäck! De släpar in pressade snö och stenar och mer snö och fler stenar. Sedan smälter snön och det blir bara stenar kvar. Överallt. Idag har jag dammsugit upp sjukt mycket sten i hallen! Säkert tillräckligt för Familjen Hedenhös att bygga en bosättning med! Och jag skojar inte.
En recension som legat och blivit bortglömd kommer här…
Recension: Terminator Salvation (Xb360)
I maj 2009 släpptes spelet till filmen Terminator Salvation. Filmen var helt ok, enligt mig. Jag har recenserat den här på bloggen tidigare. Spelet fick rätt svala recensioner. Jag var ändå nyfiken. Dels för att jag gillar Terminator-filmernas setting. Dels för att svenska Grin stod för utvecklingen.
Jag brukar försöka spela svenskutvecklade spel. Dels eftersom jag är intresserad. Dels eftersom jag i mina jobb har varit och luktat på spelbranschen. Dels eftersom jag känner och halvkänner folk som arbetar med spel.
Darkness från Starbreeze överraskade mig genom att göra gräslig tecknad seriedynga till ett annorlunda och fräckt spel och fick mig att tro på det som tidningarna målade upp som ”det svenska spelundret”.
Men nu är undrenas tid förbi.
Grin släppte tre spel 2009 och gick i kånken. End of story.
Som sagt… Jag gillar Terminator. Filmerna alltså. Första och andra filmen är suveräna. Den tredje suger. Den fjärde är helt ok. Det jag sett av TV-serien har varit helt ok, men det händer tydligen i en alternativ tidsepok, så enligt filmerna händer det inte alls.
Jag tycker nog nästan att Terminator är den tyngsta sci-fi-licensen att göra spel på. Den lämpar sig till exempel bättre för spelmediet än Bladerunner… Och Star wars existerar liksom i en egen värld där de aldrig riktigt får till det.
I Terminator finns en kaotisk sönderkrigat Mad Max-framtid, tidsresor, skitig men funktionell tech, robotar i horder, vapen i mängder, explosioner i kubik och en liten gnutta saga…
Kort sagt; Allt man behöver. För sci-fi-film. Och bra sci-fi-spel.
Terminator Salvation är inte katastrofalt dåligt. Om jag inte hade spelat så många andra fantastiska spel den här konsol-generationen hade jag nog varit riktigt nöjd. Problemet är att det här spelet existerar i en tid när allt det försöker göra redan har gjorts bättre, snyggare och smartare.
Det finns saker att förälska sig i. Men det är långa transportsträckor av monotomi mellan de bra och minnesvärda partierna.
Spelets story, som jag förväntade mig skulle vara den stora behållningen med spelet, resulterar bara i en axelryckning. Det är faktiskt nästan en anti-story. Så tunn är den. Inte ens någon rolig referens-humor får vi.
Jaha. John Connor är en hyvens pöjk… Men visste jag inte det innan jag spelade spelet också?
Den här fula robotarna som du kommer att hata kommer du att slåss emot 85% av tiden du tillbringar med det här spelet… Det är straffet för att du har köpt ett spel baserat på en film du gillade full av coola robotar. Logiskt.
Terminator Salvation är kort sagt inte det fantastiska licensspel som det kunde varit. Man skymtar dess verkliga potential ibland. I bosättningar i tunnelbanorna, i den krigszon som var Los Angeles vägnät, i ett söndebombat hus som badar i grönska, i de första skälvande mötena med Endo-skeletten när den enda utvägen är att fly…
De första mötena med metall-skeletten är bra. Man fattar att de är ingenting man skojar om. Grin gör en del saker rätt, men många fel.
Det är lätt att bli irriterad. Grin hade ett grymt Terminator-spel inom räckhåll. Det skymtar där, bland monotomin i evighetslånga strider med identiska fula robotar, i de intetsägande dialogerna och trots bristande fiende-AI. Av någon anledning orkade de inte ända fram. De gav ut ett halvfärdigt spel. En avancerad prototyp (som en T1000).
Jag vill tro att det finns en anledning.
En för tight tidsram.
Ett filmbolag med strama tyglar.
Någon sorts ursäkt!
Jag kräver nästan någon sorts ursäkt!
The end begins here.
Spelets tagline.
Och det blev en tragisk sanning för Grin.
Årets tekniska innovation: –
2008 var Imac och Xb360 och en massa Facebook.
2009 har inte varit ett skit.
Det gångna året har jag suttit på den teknik jag har. Spotify är det givna svaret annars, men det har jag skitit i. Jag vet knappt vad det är. Det känns liksom ovärt. Gillar man skivor sedan gammalt är det som att halva grejen försvinner.
Årets resa: Barcelona
Att storstadssemestra i Barcelona var en riktig höjdare.
Årets skiva: Thåström – Kärlek är för dom (cd)
Jag köper nästan inga skivor längre. Det är det få som gör. (Har faktiskt provat att köpa via Itunes store…) Thåström levererar hursomhelst solida skivor oavsett uttryck. 2009 var inget undantag.
Kompost-skivan på samlingen som kommer senare under året var ruskigt bra den med. Men den gills inte, eftersom det är extramaterial ur en samling… Liksom… Hallå… Det är ju nördigt i flera nivåer…
Årets live-upplevelse: Madonna, Göteborg
Sjukt lite live-akter har jag sett 2009… Vad har jag egentligen gjort…? När världens största kvinnliga artist höll i en kvälls underhållning i somras blev det just stort. Så stort som det kan bli en varm sommerkväll. Lite falskspel satte personlig prägel på en annars millimeterperfektionistisk show.
Årets överraskning: Män som hatar kvinnor (bio)
Svenska kriminalfilmer brukar vara stöpt i trogen form… Aldrig värdelösa, men aldrig heller speciellt bra. Men… Shit vad bra den här filmen var! Ettan alltså. Se om den. Två och trean var rätt kassa.
Årets underskattade uppföljare: Terminator Salvation (bio)
En film som lyckas leverera trots att Bale är både tråkig och stel i huvudrollen… Ärligt talat… Det är ändå effekterna som spelar huvudrollerna i Terminator-filmerna. Jag gillade faktiskt fyran. Efter den röv-kassa trean var det en överraskning. Fyran bjöd rätt mix av muskler och hjärta. Och en 84-Arnold i plast.
Årets nörd-roligaste: Star Trek (bio)
Star Trek nystartar. I warpspeed! Det kunde blivit kasst, men det blev skitbra. Det smäller och det brakar när orginalbesättningen blir ung på nytt. Nu blir det inte bara Spock – utan DubbelSpock! Två Spockar är naturligtvis dubelt så bra som en. Det är logiskt.
Och vi som diggar orginalserien och har den i färskt minne kände oss lite smartare och inbillade att vi hade det lite roligare än alla andra…
Såhär ska man starta om en filmserie och en franchasie. Såhär ska en slipsten dras. George Lucas, se och lär.
2009 var det kul att vara nörd.
Årets spel: Jet set radio (DC)
Det roligaste elektroniska spelet jag spelade 2009 var ett tio år gammalt spel till en död konsol… Vem hade kunnat ana det?
Med attityd, grymt snygg design och ett beroendeframkallande upplägg är Jet set radio ett spel som förtjänat ett så mycket bättre öde än det fick.
Årets nyretro: Dreamcast
Tio år sedan 99.9.9. Jag upptäckte att det varken var dyrt eller svårt att börja utforska ny mark. Det är aldrig för sent att väcka en död dröm…
http://www.lenneer.se/sida/undersidor/proj/dc/dc.html
Årets nyretro 2: Street fighter IV
Vi älskar Capcom som mest när de ändrar som minst. När jag spelar SFIV blir jag tolv igen.
Årets projekt 1: Vågbrytare (kortfilm)
Sjukt nöjd är jag att kortfilmen Vågbrytare blev klar! Kul att ha gjort en film som faktiskt funkar och som byger på en ganska solid grundtanke. Kul att hylla Jules Verne. Även och framgången på filmfestivaler blev obefintlig (kort sagt; aldrig visad, aldrig kommenterad) så har framgång skördats genom en fin recension och uppmärksamhet från amerikanska filmnördar.
Man gör inte arty ångestladdade undervattensfilmer i sin källare om man vill attrahera den stora massan. Så är det bara. Millroad Film kommer fortsäta göra filmer som många kommer att hata, men som några få kommer att älska.
Årets projekt 2: Nålar i maten (seriebok)
…och en seriebok! Min andra! Nålar i maten har formats under två år. Jag visste inte riktigt vilken bok som skulle komma ut och det vet jag fortfarande inte riktigt. Men det är skönt att vara klar. Det är det alltid. Och jag har gjort den svåra andra boken.
Årets "Men örka…": Avatar (bio)
Jag är totalt ointresserad. Jag såg långtrailern. Det räckte.
Jag vet ingenting om framtiden… Men jag vet att den är streamad, smooth och skitcool…
Jag har varit på en del seminarium om kommunikation och teknik de senaste åren. Första gången jag hörde om konceptet Webb 2.0 trodde jag att det var ett skämt. Det som beskrevs som ett framtidsscenario kändes faktiskt mossigt redan då. Allt kommer inte att ske på internet i en diffus framtid. Vi är redan där.
Alla verkar vara överens om att media kommer streamat under nästa decenium. Burkad media, plastbitar med information på, kommer att gå till historien. Men det är inte allt. Även konceptet filer förlorar sin mening om allt är tillgängligt hela tiden. Internet förlorar sin mening eftersom allt kommer att vara internet. Hela tiden.
I framtiden kommer det inte att vara frågan om online eller offline.
Det kommer bara att vara en fråga om on eller off.
Google Chrome verkar vara precis det. Den här videon förklarar det så bra att till och med jag förstår.
http://www.youtube.com/watch?v=0QRO3gKj3qw
Det här blev lite techno-nördigt…. Men jag ska återkomma med en årskrönika senare. 2009 och det vi kallar 00-talet är faktiskt nästan helt slut.
Eråts jolkurt!
Ett som hyllar Lovecrafts små hustomtar, ett där Ångestmannen ger kommersialismen en släng av religionens tunga ok, ett med julstök hos Gerda och Göte…
En del av er har fått dem i fysiskt form, en del har fått dem som e-post. En del får dem bara här. Vassego!
Jag är i Lerdala och nås på mobilen.
När jag jobbade på biblioteken försökte jag trycka in rollspel på avdelningen för "spel och hobby". Det gick sådär, men några rollspelsböcker hamnade åtminstone där. På ett möte kom en absurd våldsdebatt anno tidigt 90-tal upp. Och det är en debatt som märkligt nog bara blossar kring film, dataspel och tydligen rollspel… fortfarande. Det finns inga rollspel som är våldsammare än något man hittar i var och varannan bok på deckar-hyllan. Hela deckar-genren frossar i våld och osmakligheter. Finns det rollspel som är mera sleazzy så slår det slätt mot det man hittar bland skräckförfattarna.
Det handlar som konservativt förhållningssätt. Inget annat.
Därför är det kul att några år senare se Street fighter IV på en hylla på biblioteket. Det är inte ett våldsamt spel. Street fighter är våld. Skala bort våldet ur en arkadfighter och ingenting blir kvar. Samtidigt är det tuggummivåld som inte upprör någon.
Jag tycker kort sagt att det är helt rätt att man kan låna Street fighter 4 på biblioteket och applåderar att Ronnebyn kommun kom igång med sin satsning på de digitala spelen. Rollspelssatsningen var ändå döfödd. Den skulle komit igång 1990. Senast.
Recension: Street fighter IV (Xb360)
Ett tag satt Capcom fast i ett hjul som pumpade ut allt sämre uppföljare i allt mer urvattnade spelserier. Vi tappade nog räkningen på alla Street fighter-uppgraderingar, alla spin-offs och alla cross-overs. Mega man fick en tonårsröst och lyckades bara klanta sig i tre dimensioner. Resident Evil slutade vara otäckt och blev till en stel parodi på sig själv.
Men så hände det.
Med Resident Evil 4 vände det.
Regält.
Capcom utvecklar inte längre spel. De skriver kärlekbrev och levererar dem som paket de till fansen.
Kärleksbrev. Överdesignade kärleksbrev. Jag har svårt att hitta bättre namn på spel som Resident evil 5, Mega man 9 och Street fighter 4. Har man spelar och älskat de tidigare spelen är det nästan så man gråter av lycka. Capcom är tillsammans med Nintendo världsbäst på att ge fansen vad fansen vill ha.
"Tänd ett ljus, för allt du tror på… För den här planeten vi bor på… Tänd ett ljus."
Det krävs inte många minuter med Street figther IV för att inse att vi älskar Capcom som mest när de utvecklas sådär lagom mycket. Det vill säga, när de egentligen inte utvecklas alls utom på ytan.
Street fighter IV snyggt så man storknar! Introfilmen är bland det snyggaste animerade filmsstycke jag sett. Själva spelet med sin tecknade retro-evolverade stil är den snyggade fightern någonsin.
Samtidigt har själva spelet inte utvecklats speciellt mycket sedan 1992. Det är old-schhol gatuslagsmål i ny dräkt.
Var man än tittar finns saker att imponeras av i Street fighter IV. Allt är utvecklat, men allt är också intakt. Ryu och Ken matar fortfarande eldbollar med samma knappkombination. Chun-Lis lår är fortfarande grova som furor. Dhalsims armar ringlar som ålar. Sagat har aldrig slagit hårdare. Blanka har aldrig varit mer elektrisk. De forna rishögarna Zangef och E Honda har legat i hårdträning och vuxit till riktiga bestar.
Det är som att återse ett gäng anhöriga. Som att komma hem. Kampen har kort sagt aldrig varit hårdare.
Men… Lika fantastiskt som SFIV är… lika värdelös är Xb360-kontrollen att spela med. Styrkorset är helt värdelöst. När man gör eldbollar finns risk att man hoppar istället, och det kan man inte riktigt acceptera i ett spel som lever på pixelperfektion och milisekundtiming.
Fightingspel blev aldrig bättre 2009. Men det är fortfarande ett spel som vilar på det tunga arvet från SFII. Världens bästa fighter är fortfarande bara en fighter. Men vilken fighter sen..
