Bara timmar kvar...

Imorgon ska jag avhämta det nya Zelda-spelet The Legend of Zelda: Twilight princess (Z:TP)! Ett ex ligger bokat klappat och klart. Det är en stor dag, om man är Zelda-fantast. Och det är man ju! Ända sedan 8-bitars orginalet till Nes har jag tagit del av alla Zelda-spel (Game boy-äventyren Links awakening, Oracle of ages, Manish cap och Four swords undantaget... Det var visst rätt många...:-) till Nintendos konsoler. Nästan så att man känner sig som en gammal räv... En sån där som hittar nördiga referenser till Nes-spelen och får ett sånt där fånigt leende bara av att hitta klassiska föremål från förr. Ryktet säger att ljuslyktan från Nes-orginalen gör comeback. Herregud! Vi snackar DEN ljuslyktan! Som man har längtat... Här ska brännas buskar!
Nu har det ju blivit rätt konstigt, eftersom de skjutit över Z:TP och gjort den tll en releasetitel på Wii. Spelet utvecklades ju som en Gamecube-titel. Men Nintendo är berömmande smarta som inkluderat Wii-funktioner och gjort det till ett starkt Will-start-släpp. (Men nu finns det ju inga maskiner istället... se mitt förra inlägg nedan.) Z:TP missar ingen eftersom det finns till två plattformar. Ett komersiellt genidrag.

Men hel tydligt är att Z:TP är spelkubens sista stora stund. Jag ser det som en stolt krigares sista strid. Det är spelet alla Gamecube-ägare har velat ha sedan dag ett. (Under julen tänkte jag skriva ett nytt långt Tv-spelsnördigt inlägg och kåsera kring Gamecube-åren. Klart är att jag väljer att se Z:TP som ett av de sista Gamecube-spelen, inte främst ett av de första Wii-spelen, på grund av utvecklingsplattformen.)
Wind waker var ingen dåligt spel, men när allt kommer omkring en fläkt av uppgivenhet. Fansen sökte en uppföljare värdig Ocarina of time. Fansen sökte något som kunde matcha den spelupplevelsen och det äventyret. Det kunde Wind waker inte matcha, trots grym design och grafik att dö för.
Idag släpptes den riktiga uppföljaren. Idag släpptes Z:TP. (Till Wii har det varit ute sedan den 8e dec.) Det är Zelda "på riktigt" igen. Det ska ridas på Epona, svingas mästersvärd och letas rupees igen. Hyrule ska räddas. Igen.
Återkommer i helgen med mina intryck. Förväntningarna är hyfsat uppskruvade...
Allt annat än eufori är ett magplask.

Första natten med Twilight princess

Zelda: Twilight princess i hamn. Stämningen är mättad, euforisk och spännt förväntansfull när spelet är kvar i plasten. Asken känns tung i min hand, det känns symbolladdat. Luften darrar. Nästan elektriskt. Snart...

Plasten borta. Bojorna borta. Besten är befriad. Manualen är tjock, men det finns ingen tid att ödsla vare sig på den eller Nintendo-reklam-foldrarna... Den lilla Gamecube-skivan är gul. Ful-gul! Inte ens om man kisar och tänker gyllene tankar kan man få den till guldfärgad! Jag antar att det är tanken...

Kuben laddad. Nu kör vi. På med strömmen. Greppar kontrollen. Orginalkontrollen. Den med skak.
Vill jag köra i 60Hz? Ja. Det är klart! Vem vill förfula?
Får jag epelepsi av skiten? Nej. Tryck.
Tiden står stilla.
Introt rullar igång.
Det är vackert och stänningsfullt. Det är nästans gripande. Och det är nästan så nära poesi man kan komma i ett elektroniskt media. Link rider på Epona. Över en mäktig bro, på randen till en mäktig övergrund och över gröna fält. Det känns igen från Ocarina of Time. Bekant. Inget nytt under solen. Man har sett det förr, men man är fortfarande inte mätt. Det är vackrare än någonsin... Redan introt skvallrar om att musiken också är bättre än någonsin.
Jag startar. Namnger Link efter mig själv, traditionen trogen. Med försiktiga steg påbörjar jag min resa. Respektfullt. Avvaktande. Allt ska tittas på och provas. En ny by och en ny värld möter mig. Det är mer omtumlande än vad jag trott. Någonstans i det undermedvetna trodde jag väl att jag än en gång skulle vakna upp i Kokiri village och kuta iväg för att snacka med Dekuu Tree...
Jag bekantar mig med miljön och byborna och gör vad jag blir tillsagd. Jag vallar kor, fiskar, köper en slangbella...Sedan bär det av på ett småmysigt miniäventyr, med träsvärd och lykta. 
I vanlig ordning vaggar Nintendo in sin publik i något sorts lugn. Bara för att brutalt krossa det just som man börjar känna sig hemma...

Jag har spelat 3-4 timmar men det känns fortfarande som jag rör mig anslaget. Det står redan klart att spelet bär en mörkare och mer psykadelisk ton än självaste Mayoras mask...
Klart är att det är för tidigt att omfamna spelet. 3-4 timmar är för lite för ett Zelda-spel. Jag måste se och uppleva mer. Hittills har jag inte släppt kontrollen en enda gång...
Sova? Njaae... Eventuellt.

En resa är till ända...

Ikväll klarade jag av Zelda: Twilight princess (Z:TP). Efter 70 timmars spel satt jag med ett värkande L-target-finger och såg eftertexterna rulla. Ja, 70 timmar har jag spelat sammantaget. Det är faktiskt sinnesjukt! Jag påstår ingenting annat. Det motsvarar nästan två arbetsveckor. Men då gjorde jag "grovjobbet" nattetid i Lerdala under julen. Jag har hört och läst att det går att klara av spelet på halva den tiden, men jag är glad att jag tog mig tid. Ett spel av det här slaget konsumerar man inte. Inte i min värld åtminstone. Man upplever dem. Vill man springa gatlopp och känna adrenalin så finns det genrer för det. Äventyr är för äventyrare.


Att spela Z:TP har varit njutning. Det är det säkert för alla som någon gång förlorat sig i ett Zelda-spel. Nintendo har lyckats väga nytänkande och välbekanta komponenter. 
Att utmana och överträffa Ocarina of Time är inget lätt uppdrag och ska jag vara helt ärlig tycker jag inte de har gjort det heller. Den gången var det revolution. Nu är det evolution. Den gången ritades Hyrule upp och den klassiska historien serverades på silverfat. Varje scen, varje tempel och varje boss kändes märkligt självklar. Den här gången serveras en mer komplex story där man förutom ren japansk lekfullhet kan undra om inte manusförfattare och karaktärsdesigners rökt på ihop under arbetet med spelet. Transvestitclown som är kanonexpert... någon...!?
Sedan var det där med svårighetsgraden. Jag har aldrig gillat svåra spel. De kan snarare vara fruktansvärt frustrerande. Men man vill ju svettas lite, känna puls... Z:TP bjöd inte riktigt upp till dans där. Hur många gånger dog jag i strid med en fiende...? 4... 5... kanske... högst... (ramlade ner i stup och avgrunder gjorde jag säkert 50 ggr dock)
Men det spelar liksom ingen roll. Även solen har sina fläckar säger man. I fallet med Z:TP är t.o.m skavankerna skönhetsfläckar. Man kan inte återuppfinna hjulet. Man måste förnya det. Man måste våga förnya det. Här kommer det där med evulution igen... Och njutning. 
Varje fiende har jag mött med ett leende. Bossarna är så fantastiska att man egentligen inte vill besegra dem. Inte ens problemen och pusslen har vållat ångest. På två ställen körde jag huvudet i väggen, men då var det lika kul att samla rupees till donation eller slå ihjäl några timmar på fiske.
Z:TP är slut men har på ett annat sätt bara börjat. Det känns som jag trampat varje stig och lyft på varje sten, trots att jag vet att det fortfarande finns mycket kvar att upptäckta. Det finns fortfarande minispel jag inte provat och platser jag inte besökt. Det finns fortfarande spöken att hitta och insekter att fånga.
 Men sammataget är jag ändå hemma från Hyrule. Det har varit en fantastisk resa.


//Daniel Lenneér, dec. 2006 - jan. 2007

(tidigare publicerad som blogginlägg på lenneer.se)


<< Tillbaka