Ett vackert vansinne...

Recension: NO MORE HEROES (Wii)

Inga fler hjältar...

Ärkenörden Travis Touchdown suktar efter kvinnor och cash. Lönnmördare får ju allt det där. Att döda kan väl inte vara så svårt och så smutsigt? I den bästa av världar finns allt man behöver på Internet. Bara att buda hem en ljussabel på Ebay och börja knega.
Plötsligt dyker en vacker ung kvinna upp med för mycket uppknäppt blus upp och får Travis att inse att det inte är någon vits att döda om man inte är bäst på det. Och bäst blir man bara genom att plocka de som råkar vara bättre. Det finns bara en väg att gå. Hela vägen tilll nummer ett. Men för att komma åt de olika lönnmördarna och få möta dem i ärofyllda tvekamper krävs pengar. En skitlåda pengar.
Det är ingen bra handling precis. Men det är en handling. Och det är handlingen i rätt nya Wii-spelet No more heroes (hädanefter: NMH) som jag nöter med stor behållning för tillfället.
I korthet kan man säga att NMH går ut på två saker: bossbanor och pengasamlande. Här finns inga gåtor att lösa och inga plattformar att hoppa på.
För att samla kapital tvingas man spela en massa förnedrande och ofta fånigt roliga minispel. Plötsligt sitter jag och klipper gräs och plockar pantburkar med wii-moten och finner det nästan lika underhållande som de intensiva bossbanorna.

Det är slående hur darling-uppbyggt NHM är… Här har inte en enda darling dödats.
Det primära vapnet travis slåss med spelet igenom är som sagt en ljussabel…. Bara en sån sak? För att slippa bråka med Lucasfilm kallas vår ljussabel för ”beam katana” istället, men det är förstås skitsnack. Alla förstår precis vad det handlar om.

Det sekundära sättet att bruka våld är wrestling-kast som man utför med häftiga manövrar med wii-kontrollerna. Mera kast lär man sig genom att hyra wrestling-rullar (av någon outgrundlig anledning kör Travis fortfarande med VHS-band... Där några filmer bär suspekta titalr som Coofe and MILF...) och kolla på.



Bossarnas namn låter som porrstjärnor i ena stunden och Marvelskurkar i den andra. En del sjunger på sportarenor, andra knäcker extra som skolvikarie. En del bor i tunnelbannan, en del med traditionellt bad guy-stylee på herrgård. De är fantastiska karaktärer och fighterna är alltid intressanta möten innan de övergår i snortigtha fighter. Holly Summers t.ex. är utrustad med en granatkastare i benprotesen. Japp, Rodriguez. Rakt av. Darling.
Och när man besegrar en boss visas ens placering i form av en High score-lista från en arkadhall typ 1984.
Och man sparar genom att gå på dass och linda in kameran i toapapper.
Och tigrar… Överallt tigrar. Alla coola kläder och gadgets har en insmygd tiger. Specialattacksmätaren är en liten tiger. Gymägaren, som ber sina kunder näcka innan de får träna, har naturligtvis en tigerfäll på golvet.
Tigersaker är den ultimata statusprylen i Sant Destroy. Och vem säger emot? Tigrar är ju sjukt coola.
Alla dessa darlings. Och jag har inte ens nämnt en bråkdel av alla roliga eller sjuka detaljer. Som att klädförsäljern har en Misfits-mask....

Paradoxalt nog är spelet censurerat. Japp. Du läste rätt. Egentligen ska det spruta löjligt överdrivna blodkaskader precis hela tiden, men det gör det inte. Det sprutar bara mynt (!?) ur fienderna i europa-versionen. Hur motsägelsefullt är inte det? Hur mycket retar inte det? Det är t.o.m så att jag tänker tanken att det ingår i spelets koncept att vara censurerat just för att det blir den ultimata ironin… Men jag är rädd att så inte är fallet. Varför? Varför censurera ett vuxenspel? För att kunna sälja det som 16+ istället för 18+? Varför censurera något där kontroversen är en del av grejen?



---

(Sanningen om ett boss-möte utöver det vanliga)

Bad girl
När vi drabbade samman var det först ursinnigt och frenetiskt. Det hade funkat hittills. Men den här gången funkade det inte med kraft och ren A-bunching... Hon fullkomligt mosade mig. Gång på gång.
Bad girl såg inte mycket ut för världen. Hon knäckte nackar på sina henchmen mest på lek, men jag tog det ändå mest som en gimmick. Bad girl bara ännu en mangapastisch som stod i min väg. En karaktär man skrattar åt, besegrar och glömmer. Men skenet bedrog. Hon visade sig vara blixtrande dödlig. Hon låtsades gråta, sparkade undan benen på mig och dunkade mig med baseballträt tills jag låg orörlig. Instant kill.

När jag överlevde lite längre in i fighten fann jag att den första halvan bara hade varit förspel. Med fickplunta och zippo-tändare satte hon eld på sitt baseballträ och slog det i marken med en fruktansvärd kraft. Samma vapen. Dubbelt så dödligt.

Långsamt gick det upp för mig att det krävdes mer.

Vi mötes på nytt. Vi granskade varandra likt två hungriga pantrar. Kalkylerade. Bidade vår tid. Vapnen drogs och möttes i en gnistkaskad. Jag kämpade tappert. Jag bet i sten.
Jag vilade ett värkade targeting-finger någon dag. Vi möttes igen. Jag var mer avvaktande och beräknande. Återigen bet jag i gräset. Och igen. Och igen. Varje rond var i stort sett likadan. Först succé. Sedan instant death.

Ny dag, nytt möte. Likt två trötta boxare gick vi rond på rond. Alltid samma resultat. Bra, men inte tillräckligt. Bad girls eldtillhygge var övermakt per definition.

Under våra många möten lärde jag mig finslipa varje attackrörelse. Jag lärde, mig att se hennes mönster och var luckorna i hennes försvar fanns. När de dödliga oblockbara attackerna kom gällde det att vara på avstånd. När man fick chansen fick man inte missa den. En enda gång.

Bad girl tar titeln som den tuffaste bosskampen någonsin. I dagar har vi cirkulerat runt varandra och mätt våra krafter. I dödsdans. Ett vackert vansinne.
Det tog dagar av träning, vila och utvärdering innan det gick vägen. Men nu är det bara en kamp kvar i NMH.
Var ska det sluta?

---

(Slutpläddering)

En perfekt bastard
Oj, oj... Efter 17 timmar är NMH slut. Och vilket slut sen...

Efter att ha spelat och bevittnat "the real ending" kapitulerar jag totalt. Det är första gången ett spelslut verkligen imponerar.

Vansinne! Snyggt, ironiskt och värdigt på samma gång.

Spelslut brukar vara förutsägbara som slutet på en romantisk komedi. Sett i det sammanhanget får slutet på NMH skiten att exploderar och flyga ut i rymden...

NMH har skakat om och engagerat mer än någon berättelse i något media gjort på länge... Så fruktansvärt kompromisslöst... Så smaklöst, så sjukt kitchigt, så fel... Men ändå så rätt... Varenda liten del är snodd och insatt i ett nytt sammanhang. De kloka lånar, genier stjäl, heter det ju. NMH är ett fullkomligt galet lapptäcke av pojkdrömmar och populärkultur...

En perfekt bastard. Det är såhär man borde göra filmer, böcker, serier...
NMH är spelet Tarantino hade gjort om han hade varit 25-30 idag och gjort spel istället för film.
NMH kokar soppa på en spik. Och jag sväljer allt.


//Daniel Lenneér

(tidigare publicerad som blogginlägg på lenneer.se)


<< Tillbaka