Lavaland... Vilse i ett lavaland...
Nintendo 64. Minns ni den? En stor svart grunka med ambitionen att se futuristisk och fräck ut. Jämför Nintendos kommande Wii och se Nintendos helomvänding i designtänkande. I efterhand kan N64 verka som en marginaliserad och uträknad spelkonsol. Det var förloraren i konsolkriget där Sony Playstation blev den överlägsna vinnaren. En slagen kämpe i ett orättvist krig.
Visst, handkontrollen var mer snygg än ergonomisk... Men spelen... Jösses. Spelen!

Under mina dagar i Lerdala häromsistes spelade jag några gamla N64-klassiker. Framförallt den närmast magiska speltrio som jag kåserar om nedan. Tillsammans gjorde de att jag aldrig sneglade avundssjukt på en Playstation...

Super Mario 64
Super Mario 64 är själva essänsen av tv-spelande. Om jag glömmer varför tv-spel är roligt är det bara att sätta igång Super Mario 64 och plocka några stjärnor. Det är spelglädje i koncentrerad form som injiceras rakt ut i blodomloppet.

Nintendo gav inte bara N64 ett flaggskepp från starten. De gav oss ett tredimensionellt plattformsspel som fungerade, var roligt och beroendeframkallande. De gjorde allt rätt och skapade något odödligt. det är svårt att välja en favorit bland alla fantastiska banorna i spelet. Tall, tall mountain, eller Leathal lavaland tävlar om min gunst, utan att för den skull för en sekund glömma "Womb's fortress" eller det psykadeliska spökhuset.


Lavalandet. Dödligt, men bländande vackert. Super Mario 64 ÄR världens bästa spel. Det är lika roligt att spela en kvart, en timme, en vecka och ett år. 

Det är oförklarligt hur Nintendo kunde glömmde den viktiga komponenten "rolig bandesign" när de gjorde uppföljaren Super Marion Sunshine till spelkuben... För det spelet är inte på långa vägar lika roligt att spela. En smärtsam sanning. Grafiken är snyggare och Mario rör sig smidigare och bättre än någonsin. Även om jag saknar goombas och fåniga sköldpaddor så tror jag nog bandesignen är den största boven i dramat. Det blir aldrig lika kul. Återstår att hoppas att Super Mario Galaxy sätter saken på plats igen.

007 Goldeneye
Rare visste nog inte själva vad de släppte loss med sitt Goldeneye. En agent-FPS som flera år för tidigt gav konsolspelarna chansen att dofta på nästa generation. För så bra kändes Goldeneye. Och så br var det.
Det tog visserligen lite tid att inse det, men Goldeneye var inget bra licensspel. Det var ett bra spel. Bond-licensen var en polerad yta som fick det redan vackra att glänsa ännu mer.
Vi fick uppdrag att utföra. Vi fick coola 007-gadgets. Vi vick intelligenta vakter som hellre sprang och larmade förstärkning än stred besinningslöst. Och hela tiden var N64-kontrollens z-knapp den perfekta avtryckaren.
Herregud. Vi fick multiplayer. Vansinnigt rolig multiplayer där vi jagade varandra i facility och Temple, helst i skepnad av klassiska Bond-skurkar som Jaws och Odjob.

Nu kan man tycka att att det ser kantigt ut och att skärmuppdateringen fungerar mindre bra. Tiden har tagit ut sin rätt. Men det spelar liksom ingen roll. Bra spel åldras som fint vin.


N64:ans z-knapp var den perfekta avtryckaren. Den gör bejublad återkomst på Wii-kontrollen... Wheee!

Zelda: Ocarina of Time (ZooT)
Superlativen räcker inte riktigt till när man pratar om ZooT. I slutet på 90-talet var det en rent tomultartad upplevelse att spela igenom. Det är det fortforande, om inte tekniskt så emotionellt.
Shiguru Miyamoto hade en vision om det perfekta spelet och efter att ha varit i gränslandet redan på 16-bitars-konsolen kunde hans visioner blomma ut i tre dimensioner. Plötsligt var det på riktigt. Super Mario 64 och ZooT blev bäst i varsin kategori.

Palatsen löste man inte på en kväll första gången man spelade. Nästan starkast intryck gjort första palatset, minns jag. Dekkuu tree. DET var stort. DEN slutbossen var läskig. Men det var ingenting mot det som komma skulle. Någonstans anade man det...
En gång spelade jag ZooT hela natten. Jag glömde bort att sova. Sån beroendeframkallande effekt har inget annat spel haft.

Jag håller ZooT som det bästa Zelda-spelet. A link to the past i alla ära, men allt faller på plats i ZooT. Mayoras Mask kändes mest som en uppdaterad fortsättning. En egentligen onödig sådan. Bra, men mest en trevlig repris.
Wind waker till kuben var förstås ett habilt hantverk och ett bra spel. Men det var inte lika kompakt, mäktigt och episkt som ZooT. Det var ojämnt, för få palats och flör mycket segla runt och leta skräp. Det var roligare att rida än att segla.
Snart kommer Twilight princess, kallat "den riktiga" uppföljaren till ZooT. Förväntningar? Yes, mam..

//Daniel Lenneér, okt 2006

(tidigare publicerad som blogginlägg på lenneer.se)


<< Tillbaka