Pervers pixelperfektion...

Recension: Mega man 9

Jag vilar min avtryckartumme med att blogga lite... Den värker.
90-tals-fenomenet Nintendo-tumme är tillbaka.
Jag använder tillfälligt vänster tumme till space-tangenten.
Sviterna av Mega man 9 påverkar just nu mitt liv.

Jag spelar Mega man 9. Ideén är både genial och onskefull.... Capcom har vridit tillbaka tiden 20 år och släppt nya Mega man 9 i samma stil och anda som de tidiga spelen i serien till Nes. Vi snackar ett nyproducerad nedladdningsbart spel med 8-bitars grafik och 8-bitars ljud... Det är stelbent och konservativt. Det är inte nyskapande för fem öre. Men det är precis vad vi lite äldre gamers har bönat och bett om...
Nu har retro blivit på riktigt. En industri. En konstart.

Mega man var som bäst i Mega man 2. Sedan gick det bara utför med varje ny specialförmåga och varje ny långsökt boss...
Det räckte bra att kunna kuta och skjuta. Less is more.
Mega man 9 är en ogenerad hyllning till föregångare numemr 2.

Därför är det en pixelkantig present från Capcom som blir din för 1000 Wii-points. Men det är ett märkligt litet kärleksbarn... Varför ska denna recension spegla.



Det kom en Mega man-samling till Gamecube och PS2 för ett antal år sedan och en tidning kallade det i en recension för "ett kärleksbrev från Capcom".
Nu är Mega man 9 här och jag kallar det ett kärlekbrev från helvetet.
För nog har Capcom ett arbetläger i helvetet där slavar fjättrade vid brinnande klippor designar plattformsbanor löjligt nära gränsen för omöjlighet...
De Capcom-anställda helvetes-slavarna älskar instant-death-taggbollar och försvinnande block precis som de älskar passager som kräver perverst pixelperfekta hopp.... Man tycker de kunde bjuda generöst på en eller två pixlar till att stå på. Men icke.
De är fullständigt hänsynslösa.
De vill dig illa.
De vill kittla dig med förförisk retro och sedan brutalt döda dig tusen gånger...
Jag spelar. Och jag dör. Jag dör. Spelar. Dör. Dör. Dördördördördördördördör.
Nämnde jag att Mega man 9 är svårt?
Det är helvetiskt svårt.
På sin håll nästan omöjligt.

Om TV-spels-döden hade ett namn skulle det troligen vara Mega man 9.

See and learn, kids... This is hardcore.

Någonstans saknar jag det som Mega man 2 trots allt hade, i viss mån även ettan och trean. Det var det som på senare år fått namnet causal. Det var lättspelet. Det hade flyt och tempo. Det stegrade till ett vackert crescendo någonstans i Dr. Wilys dödskalleborg.

Samtidigt är den senaste inkarnationen underbart charmigt, sprudlar av energi och skaparglädje och är svårt beroendeframkallande...
Mega man 9 är som en drog, bokstavligt talat.
Förförande vackert, roligt att använda men ack så dödligt... Använd det på egen risk.


//Daniel Lenneér, okt 2008

(tidigare publicerad som blogginlägg på lenneer.se)


<< Tillbaka