7 skäl varför en kub var värd att älska

Nya Wii har sålt så att lagren gapar tomma. Nintendos gamla Gamecube är definitivt på väg ut. Jag tycker inte att man kan räkna Gamecube som "ännu en av Nintendos misslyckade konsoler" som man var snabb att tillskriva Nintendo 64an. Gamecube har varit en grym konsol. I mina ögon rent av den allra bästa. Den förfinade det N64 revolutionerade. Den hade den mest ergonomiska och perfekta handkontrollen. Den gav Windwaker, RE4, Prime och till sist ett fantastisk Twilight princess. Det kittlade retronerven med Sonic- och Megaman-samlingar och en grym re-make av första Resident Evil.
Ok. Jag har inte fördjupat mig i F-Zero eller Pikimin, fast jag egentligen vill. Super Monkey Ball lockades inte övertyga mig. Metal Gear Solid: Twin snakes har jag inte spelat. Metroid Prime 2: Echoes ligger ospelat i brist på tid. Soul calibur håller de flesta högt. Jag har det, men tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt bra.
Men trots allt detta har jag sammanställt ett bokslut. En lista över Gamecubens bästa spel, med motiveringar. Det är ett inlägg jag längre gått och tryckt på. För att det är nördigt... Å gött. Det är subjektivt och personligt färgat. Såklart. Subjektivt som skam. Men det är ärligt.
Det är sju skäl varför en kub är värd att älska.


7. Eternal Darkness
Skräck i nya dimensioner
Ett skräckspel med bra story och fantastiskt röstskådespeleri! Bara en sådan sak. Dessutom ett spel som vidgar ramarna för hur ett spel ska berättas och vara uppbyggt. Ett spel med ljudläggning och musik så rysligt obehagligt att jag bitvis på allvar övervägde att stänga av ljudet. Inte för att det var dåligt... utan för att den bokstavligt talat skrämde vettet ur mig.
Lovecraft hänger som en tung slöja över hela spelet. Synd att de inte betalde licenspengar för att få skriva det på omslaget. Synd också att spelet kom så tidigt och inte spelade på maskinens fulla teknikregister. De började utveckla det redan på N64-tiden och vissa delar har inte alls genomgått någon Gamecube-uppdatering. Det är tydligt. Och smärtsamt.
När Sanity-mätaren gick ner för långt för första gången och tavlorna i förändrades och färgskalan i herrgårdens tapet gick från mysbrun mot blodröd... Ungefär där plockade spelet en plats på min lista...
Välberättad skräck på ett helt nytt sätt. Ful grafik kan man förlåta och man kan beröra och flytta berg.

6. Resident Evil (remake)
Nostalgi-zombie deluxe
Dataspel åldras inte alltid så bra, ärligt talat. Gamla 2d-spel funkar, de odlade en egen estetik i en egen epok. Men gamla 3d-spel skär nästan i ögonen. De är bara kantiga och fula. Första Resident Evil, till Playstation eller PC, ser bedrövligt ut idag. Pixligt och stelt. En ung kräsen gamer skulle inte ta i det med tång. Ett orättvist öde för ett spel som både revolutionerade, skapade en ny genre och gjorde zombies populära på nytt.
Som svar på böner vi inte visste att vi hade kom en remake av det första spelet till Gamecube. Orginalet, fast uppdaterat med fantastiskt ny vacker grafik. Resultatet var samma spel, fast nyare, snyggare och otäckare. Lika stelt, men bättre än någonsin.
I mina ögon är det första spelet det bästa RE-spelet (Ok då, bortsett från smått gudasända RE4.) just eftersom skräckfilmskänslan förstärks av herrgården som man kutar runt i och aldrig kan fly från. Man SKA inte heller veta allt om Umbrella och T-virus. Liksom i skräckfilm ska en del trådar lämnas lösa.
Perfekt för alla som ville återbekanta sig, eller introduceras, till spelserien. Kubens bästa och mest lyckade återutgivning och dess sjätte största stund.


5. Super Mario Sunshine
Bra men inte bäst. Mario, stanna hemma nästa gång... Snälla...
Vi tvingades stå ut med att Mario tog semester och hamnade på en ö med fula blobbar istället för Svamprikets chamriga goombas och koopas. Det blev aldrig heller riktigt lika roligt att jaga shines på Delfino Island som det var att leta stjärnor i borgen i svampriket.
Men Super Mario 64 är förstås svårt, för att inte säga omöjligt, att överglänsa. Det var ett spelet som inte bara rubbade, utan gjöt om, fundamentet för tredimensionella spel. Därför förlåter man Nintendos experimenterande snedsteg. Därför vi förlåter vi den här orgien i ful karaktärsdesign och fjorton pastellfärger för mycket.
Super Mario Sunshine är ett bra spel. Det är vansinnigt kul och det finns oändligt mycket att göra.
Det är bara inte "Super-Mario-bra". Det höll inte den klass vi var bortskämda med.
Super Mario Bros 3, Super Mario World och Super Mario 64 hade alla varit bäst på sin tid. Super mario Sunshine lämnade mer att önska. Det hjälpte inte att spelkontrollen vara bättre än någonsin och att grafiken och animationer var kub-uppdaterade. Det hjälpte inte ens att ha en cool vattenkanon på ryggen.
Bra, men inte SÅ bra. Varför lät de inte bara Mario stanna hemma?

4. The Legend of Zelda: Wind waker
En frisk fläkt av äventyr, salt, tång och... tristess?
Hade Nintendo blivit galna? Istället för att följa upp mästerliga Ocarina of Time och dess "realistiska" tema valde de att korsbefrukta Disney och manga och förvandla Wind waker till ett tecknat äventyr. Nej, galna hade de inte blivit. Bara lekfulla på japanskt vis, vilket skulle bevisas. Den grafiska stilen fungerade perfekt och fick alla att tro att det där med cellchading snart skulle bli en branschstandard. I alla spel. Hela tiden. 
Här finns några av seriens mest minnesvärda ögonblick . Här finns palats, fiender och bossar att dö för. Men, nej, det är inte bättre än såhär.
Men här finns tyvärr allvarligt smolk i bägaren.
Tyvärr känns spelet halvfärdigt. Det evighetslånga triforce-fiskandet mot slutet är nog det mest långa, onödiga och mest omotiverade moment i en Nintendo-titel någonsin. Och ofta öser de på med mer och mer fiender istället för att utmana genom smart bandesign. Två moment som faktiskt inte är en Nintendo-titel värdigt.
Trots att Wind waker är en fröjd för ögat är det inte det bästa Zelda-äventyret. Men det är fortfarande ett mycket bra spel.

3. Metroid Prime
Rörande vacker sience-fiction...
Varningsflaggan hissades tidigt, tidigt... Ett amerikanskt spelhus, Retro Studios, skulle göra en förstapersonskjutare av Nintendos spelserie Metroid. fansen suckade och skakade på huvudet. Den fina Metroid-triologin skulle besudlas, cirkeln skulle brytas och den kommersiella marknadens jämmer och elände skulle följa. Spelet skulle sälja, trots att det var skit och helgerån.
Ingen trodde något gott om spelet.
Alla hade fel.
Metroid Prime förpluffade och glänste och blev det första riktigt goda argumentet att skaffa en Gamecube.
Målet med Metroid hade alltid varit att väva samma arkitektur, teknologi och organisk vävnad och det var först på Gamecube som Metroid kunde blomma ut för första gången. Aldrig hade sience-fiction varit såhär vackert. Bara titelskärmen räckte för att trollbinda. Det var först nu snö kunde ryka och regn kunde slå mot visiret. Precis som Super mario 64 och Zelda: Ocarina of Time återuppfann Metroid Prime sin spelserie och förde det in i tre dimensioner.
Musik, grafik och design imponerar fortfarande stort i ett oförglömligt äventyr och ett av spelkubens bästa spel.
Jag var inget Metroid-fan förrän jag mötte Prime. Men jag ångrar att jag inte spelat det maniskt på 8- och 16-bitars-tiden. Då hade nog upplevelsen varit ännu större.


2. Resident evil 4
Aldrig har man mått så bra av att må så dåligt...
Vem trodde att det bästa spelet till Gamecube skulle vara en uppföljare signerad Capcom...? Men så blev det. Ändå till slutet var Resident evil 4 formatets bästa spel.
Capcom valde att riva ner allt och bygga upp någon helt nytt i seriens fjärde del. Helt rätt. Spelserien hade upprepat sig fjorton gånger för mycket och gick på tomgång. Vi hade sett och hört allt. Ändå tog RE4 oss på sängen. Det var inte skräckspel längre. Det var panikångestjaktspel! Man var rädd på riktigt. Man fruktade för sitt liv! Och man vädrade blod!
Klart var att RE4 var precis vad Gamecube behövde. Ett vuxenspel som inte strök medhårs utan levererade allt det som den "vuxna" publiken suktat efter. RE4 var dessutom Nintedo-exklusivt, åtminstone för en tid.
Resident Evil 4 bjöd på groteskt muterade bossar och galna motorsågsmän som aldrig förr. Tät action och ständig oro spelet igenom. Ett gatlopp genom helvetet. Det bjöd också på grafik så vacker att man nästan käände lukten från de murkna fiskarstugorna och de multnande löven på marken. Det är tveksamt om man någonsin vågar besöka Spanien efter att ha spelat det...
Förutom själva "äventyret" innehåller spelet  befriande "gamergrejor" som ger omspelningsvärde i oändligheten. Det finns nya vägar att prova, nya saker att låsa upp och skjutbanor att skjuta fulla.
RE4 var, och är, ett klockrent spel. Mycket bättre än sin spelseries rykte. Capcom har lärt, gjort om och gjort rätt.


1. The Legend of Zelda: Twilight Princess
Den sista striden
Den kom till sist. Den riktiga uppföljaren till Ocarina of Time. Ett Zelda som återberättande hela berättelsen om Link, Zelda och Ganon och gjorde det med känsla, respekt och passion. Här blandas fantasyns allvarliga och episka element med lustiga transvestit-clowner och festliga snömän.
Ja, jag tycker faktiskt det är det bästa spelet till GC. Trots att det är avklarat och bär på alldeles för många nedmalda timmar är det fortfarande kul. Och Z:TP kommer att fortsätta underhålla. Länge kommer det att finnas stryksugna troll och insekter eller en fisk att fånga.
Z:TP spöar RE4 främst för at det har så mycket mer än mörker och action. Det är ett äventyr som spänner över hela känsloregistret. Z:TP är ett komplett spel. En hel upplevelse. Kubens största stund.

Jag brukar säga att bra tv-spel får mig att komma håg varför jag spelar tv-spel. För allt är inte guld som glimmar, det ska gudarna veta. Topp 3 på listan är alla sådana spel. Det är spel som inte kommer att dö med sin maskin. Och när de en dag dör kommer de att dö vackert.

//Daniel
jan. 2007

(publicerad som blogginlägg på lenneer.se)