Mördarens montona vardag i en snygg värld...

Recension: Assasins creed (Xbox360)

Mord i ordning...
Så heter en bok på biblioteket som jag har som hjälp bakom disken. Ofta frågar folk vilken bok som står på tur i just deras favvo-deckar-serie. En bibliotekarie ska ju veta sånt. Eftersom jag inte kan alla deckar-serier i hela världen är det d tur att man kan fuska genom at kolla i boken med den bisarra titeln "Mord i ordning". Där står boktitlar listade kronologiskt efter författare...
Den boken har inget alls med det här logginlägget att göra. Det blev bara en rolig och lite passande rubrik genom att dra upp den.

Jag spelar Assassins Creed till xbox360 nu. Ett spel som mot slutet av förra året skapade en sällan skådad hype. Lite med rätta, lite utan någon anledning alls.
Jag är tre lönnmord in i Assassins Creed nu... Och jag är förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Nu förstår jag precis vad alla recensenter kände när det kom.
Det är stämningsfullt, sjukt snyggt animerat och har grafik att dö för. Miljön är orginell, hur häftig som helst och atmosfären är så tät att den går att skära med med kniv... Att försiktigt rida nerför backen mot Jerusalem eller stå på bergets krön och blicka ner över Damaskus ger en Wow-känsla inget annat spel har gjort. Att springa fram över hustaken och bana väg genom folkmassorna i städerna får adrenalinet att pumpa...

Men egentligen, innerst inne under alla fantastisk yta, är det ett en ganska enhanda och inte speciellt roligt spel...
Varför? Man gör precis samma saker om och om igen. Rider, snackar med gillet (som ser likadant ut i tre olika städer! Hallå...), klättrar i torn, räddar ett par bybor, tjuvlyssnar, ficktjyvar och lönnmördar. När altair ska ska bana väg genom folkmassorna ser det i bästa fall ut som han puttar en stel docka på skridskor några pixlar ut sidan. I de flesta fall ser det ut som om han simmar torrsim.
Bär man sig klumpigt åt i lönnmorden är det bara att dunka på med svärdet för glatta livet, springa runt kröken och slänga sig en hökärra.
Det går precis lika bra liksom... Oftast bättre.
Man kan tycka att ett spel som fokuserar på lönmördare borde belöna att man gör rätt och är så diskret som det bara går. Men nej då! Brassa på med svärd och kastknivar och spring och göm dig bara!


Hyfsad utsikt... Snål balkong...

Sedan var det det här med storyn också... Man ÄR ju ingen lönnmördare i tiden för det tredje kortåget år 1191. Man är en framtidssnubbe med heligheter i sitt DNA som pluggar in sig i en Matrix-värld... Många blev förbannad och kände sig lurade, men jag gillar science-fiction-inramningen. Den sätter liksom regler och begränsningar i spelvärlden. Och plötsligt köper man att saker buggar och "saknar access". Plötsligt köper man att vägen blockeras av blå skimrande kraftfält som begränser vart man får gå. Plötsligt köper man att huvudpersonen Altair kan dyka från 100 meters höjd ner i en kärra med hö... Det är ju inte verklighet. Bara simulerad verklighet. Smart, cool och modig lösning...
AC är egentligen inte dåligt på något sätt. Men det är inte sådär fantastiskt bra heller...
Ett snyggt men stelt GTA i Jerusalem 1191.
Jag hade nästan roligare med No more heroes, trots att det jämfört med AC är skitfult. Och definitivt roligare med Super Mario Galaxy och Lego Star wars


//Daniel Lenneér

(tidigare publicerad som blogginlägg på lenneer.se)


<< Tillbaka