|
|
Tillgänglighetens kranka blekhet Tankar kring materiell tillgänglighet Mackar. Jag var på en Statoil-mack nyss. Jag glömde faktiskt vad jag egentligen gjorde där för ett ögonblick. Jag gick bort mig i det mediala utbudet av serier, tidningar, CDs och DVDs... Någon som minns hur det var förut? Finns det någon som minns en tid på det inte fanns filmer och en kyldisk med femtioelva mejeriprodukter på varje mack? Det fanns faktiskt en tid då mackar gjorde och sålde sånt som hade med bilar att göra, istället för att sälja keso. Mackägaren i det lilla samhället i västergötland som jag kommer från berättade en gång att han bara tjänade några ören på varje liter bensin han sålde. Han pekade med hela handen på hyllorna. - Vad tror du jag håller på med den här skiten för? Man kan inte leva på att sälja bensin i Sverige. Det kvittar att bensin säljs i kubikvolym och kostar mer här än någon annanstans i världen. Man kan inte leva på att sälja besin. Men skiten kan man leva på! Istället kan man leva på att sälja godis, chips, mjölk, läsk, tuggummi, wounderbaums, kondomer, tidningar, plastpåsar, samlarkort och skraplotter. DET kan man tjäna pengar på. Men inte bensin som konsumeras och förbränns i parti och minut. Vad hemskt det vore om man inte hade möjligheten att köpa Mission Impossible 3 när man tankade... Tillgängligheten är vår tids förbannelse. Tillgängligheten samt det faktum att ingenting längre är unikt . Ingenting är unikt eller exklusivt om alla säljer allt. Jag förstår att det inte går att driva en skivbutik när skivorna finns billigare på macken. Eller på Ica Maxi. Nu är skivorna kanske ett dumt exempel, eftersom just den industrin har piratkopiering och fildelning, men ni förstår vad jag menar. Det är sjukt att mackarna inte kan livnära sig på det de gör bäst. Internet är också en bov i dramat. Inte i fallet med mackarna, men i fallet med tillgänglighet. Och då menar jag inte att det är lättare att få tag på porr, vapen, droger eller vad nu vill ha med nätet... Jag pratar om kultur i första hand. Musik, film och spel i störst utsträckning. Saker som förr var smala och underground är plötsligt allas egendom. För bara några år sedan var det en hel vetenskap att få tag på en bootlegs med en artist man gillade. Nu kan man dela ut den till tusentals andra på ett kick. Det främjar kulturen, i det korta loppet, visst. Men frågan är om inte för stor tillgänglighet gör att guldkornen drunknar i all skit också. Det är helt enkelt inte roligt längre när det blir för mycket av det goda. Som en kompis sa: Man uppskattar mer en skiva man köpt jämfört med en man brännt. Sant. Tillgängligheten håller på att bli för stor. Man kan få vad som helst. När som helst. On demand. Men utvecklingen kanske är bra... Vad vet jag. Det kanske är det första tecknet på att materialismen håller på att rämna... //Daniel (Publicerad som blogginlägg nov. 2006. Den här versionen är förlängd och modifierad.) |
|