I vintras när jag jobbade på bibblan pratade två bibliotekarier om en bok som den ena rekommenderade för den andra. Jag gick förbi och hörde att handlingen involverade en kvinna med en kärleksaffär med en betydligt yngre man. Jag sa något halvt ironiskt, halvt på allvar, om "tantsnusk". Då sa hon att jag ”talade för den sarkastiska generationen".

Först förstod jag inte vad hon menade, men när jag tänkte efter gjorde jag det.
Vi födda på 80-talet. Tänk efter. Vi har växt upp med knarkade barnprogram, Ika i rutan, Gnuttarna, Macken, He-man, ninja-sköldpaddor, splatterfilmer, Pyton-tidningar och Nilecity...

Antihumor är vår konstform. Vi har den i blodet. Vi är jämngamla med punken. Satir, ironi och sjuk humor har dominerat vår tid på den här planeten och det har påverkat oss. Vi skrattar där man inte ska skratta. I ögonblicket när skådespelarna för ett tillfälle glömmer sin replik och sneglar på sina skor, då skrattar vi.
Min farfars far, om han varit i livet, skulle antagligen få dåndimpen av det faktum hur man INTE kan vara doktor av att gått 9-årig grundskola, 3 år gymnasium och fem år eftergymnasial utbildning... Det är också det som är det paradoxala. Vi har växt upp i ett samhälle där vi har studier har värderats högst. Våra föräldrar har jobbat för att ge oss bättre förutsättningar än vad de själva hade. Och de har lyckats men samtidigt misslyckats.

När man är utbildad som skam slussas man ut i arbetslöshet. Snacka om ironi. Dessutom hör man att det ”Går bra för Sverige” och att det är ”högkonjuktur”. Jaha. Tack för vackra ord. Tack för ingenting.
Har jag gått 17 år i skola för att sitta och sitta på kafé och lägga fram ironiska utläggningar eller för att skriva ironiska blogginlägg? Har våra föräldrar jobbat för att bygga ett välfärdssamhälle där de unga ska spendera liv framför dator och Playstations?

Har vi ägnat vår uppväxt att väva visioner som vi sedan ska kväva?

Situationen är egentligen så sjuk att det inte går att sätta ord på det. Sverige måste vara världsledande på att slänga bort kompetens.
Betänk att Sverige har utbildat en hel generation intellektuella dagdrivare.
Betänk den totala paradoxen för ett ögonblick.

Man kan välja att vara ständigt deprimerad. Eller man kan välja att skratta åt eländet.

Vi är Generation Ironisk. Vår generation har inget stort krig. Tristessen är vårt krig. Vägen ut ligger i olika sorters verklighetsflykt eller att bli zonkad av Zoloft. Generation Ironisk är ingen homogen massa. Ironin hindrar oss från att mobilisera. Det är egentligen bara ironin och samtiden som förenar oss. Kom ihåg att vi lever i en tid när levebröd kan vara att "vara dokusåpakändis", spela nätpoker eller t.o.m "levla upp andras gubbar i WoW".

Världen är ironisk och vi skrattar åt samhället för att samhället skrattar åt oss.



//Daniel
april 2007