Army of Darkness - Roleplaying game
Rollspelsbok/Eden studios

Omslag: Hårdpärm Sidor: 235 Ca pris: 325 kr

Betyg (Fenix): Intryck: 6 Innehåll: 6

Betyg (lenneer.se):

Army of Darkness Roleplaying game är föga förvånande rollspelet baserat på filmen med samma namn. Army of Darkness är tredje filmen i Sam Raimis uppskattade Evil Dead-triologi. På grund av rättigheter som finns på olika håll är det bara den tredje filmen som fått bli rollspel. Det känns snopet på något sätt. Eden studios, som tidigare gjort licensrollspel på till exempel Buffy, ursäktar sig också i spelet. Fansen hade naturligtvis hellre sett ett rollspel baserat på hela filmserien, helst i Necronomicon-utförande.

Att rollspelet är ett spel för fansen råder ingen tvekan om. Det är ett spel för alla som på allvar tycker att Sam Raimi ska lägga ner Spider-man och istället göra en Evil dead 4 ihop med Bruce Campbell. Frågan är då logiskt: Blir dessa fans nöjda?

Army of Darkness utspelar sig i England ca år 1300. Men det finns inte ett spår av realism. Istället finns det en armé av odöda bakom kröken vars enda mål är att svälja din själ. I filmen varpas huvudpersonen Ash dit, tillsammans med sin bil och en imponerande vapenarsenal. Att placera Army of Darkness i en genre är problematiskt, men jag tycker ”rolig äventyrlig matinéactionskräck” kommer ganska nära. Allt i filmen finns beskrivet i boken. Det går till överdrift. Det finns två alternativ, antingen ”spelar man filmen” eller också spelar man med ”egna karaktärer i filmens värld”. Eftersom det sistnämnda känns roligare och intressantare är det synd att boken genom sin utformning huvudsakligen uppmanar till det förstnämnda.

Om man skapar egna karaktärer finns som ofta ett gäng arketyper att välja på. Temat är att man är en ”utvald” tidsresenär som fingrat på Necronomicon och därför dimper ner i medeltida England lagom till att börja kicka ass på de odödas armé.

Arkeolog, ockult sanningsjägare och Hollywood-diva funkar i sammanhanget. Lite småkul med en viking från Norge som pratar dålig engelska. Men vad kom Zorro(!?) och futuristiska racingförare ifrån...?

Boken innehåller ett kapitel som tar upp andra spelmiljöer än medeltida England. Med hjälp av Necronomicons krafter kan man ju praktiskt taget slänga in spelarna i vilken historisk epok som helst. I den zombiefierade framtiden ”efter” filmen kanske? Varför inte i gamla Mesopotanien eller under granateld i Andra världskriget? Paradoxalt nog är det den biten som känns roligast. Mer fokus på själva tidsresandet och några olika alternativa epoker hade därför varit önskvärt.

Att det är ett ”filmiskt” rollspel råder ingen tvekan om. Spelledare är director och spelarna gestaltar cast members. Genom en pott av drama points kan spelarnas roller utföra de där omänskliga och heroiska handlingarna som kännetecknar äventyrlig matinéaction. Det funkar bra. Eden studios enkla regelsystem unisystem är ett system som passsar bra i sammanhanget.

Bokens yttre utförande är bra. Det matta svarta omslaget med den snygga målade filmaffischen är perfekt. Inlagan är mindre bra. Färgtryck rakt igenom är ju trevligt, men det kräver också att man utnyttjar det på ett bra sätt. Bra teckningar varvas med bilder ur filmen. Att de inte valt bättre och större bilder går över mitt förstånd. De mest minnesvärda bilderna och scenerna ur filmen är i de flesta fall inte med i boken.

Dessutom haltar språket, eller snarare läsbarheten, i boken. Kapitlen, rubrikerna och ofta löptext är nämligen formulerat på klämkäckt Ash-sätt. Groovy? Nja, det är kul i en kvart, men blir aningen irriterande när man faktiskt ska försöka hitta och ha nytta av innehållet i boken.

Jag hade önskat mer spelbarhet och ett spel som inspirerar till mer än det man sett i filmen. Faktum är att dagens rollspelare har högre krav än såhär, inte minst eftersom bra rollspel går att hitta gratis på nätet. Det räcker inte med en licens och coola Ash-citat för att göra ett bra spel. Hade Eden studios förvaltat sin licens med större respekt hade det kunnat bli ett bättre och roligare rollspel.

(recensionen är tidigare publicerad, något modifierad till det bättre, i Speltidningen Fenix #3 2006)

Tillbaka