Star Wars DARK LORD: The rise of Darth Vader
Del rey/Lucasbooks, 2005

Det daltas för mycket med Darth vader...
Det är min spontana åsikt.

Låt mig förklara: När man såg den ursprungliga Star wars-film-triologin var Darth Vader ondskan personifierad. Han var en nattsvart hotfull skurkgestalt fram till den berömda "I'm your father-scenen" när karaktären öppnades och fick djup.

Prequel-triologin med filmer vill få oss att känns sympati och tycka synd om den vanställda mannen i svart. Vi har fick se hans gripande barndomsupplevelser och hans kärlek i ungdomen. Genom sorg och svek och vilja att kontrollera har vi fått se en pojke förfalla till mörkret.

Vi får skylla oss själva. För det var vi som bad om det.

Jag accepterar att George Lucas vill berätta om en god människa som blir ond. "Roten till det onda" och "Ingen föd ond" som det heter...
Frågan är om jag någonsin kommer att förstå varför han ville berätta det?
Är inte hemligheter bäst när de förblir hemliga? Är inte ondingar på film bäst när de är just onda?
Är roten till det onda någonting man måste dissikera totalt verklighetsbefriad svart-vit space-opera?
Vill vi ha människor av kött och blod i våra halvt maskinella barndoms-skurkar?
Vad man egentligen borde fråga sig är: Är mystiken ingenting värd?
Tydligen inte. Och eftersom prequel-triologin redan gett oss fler svar än vi egentligen ville ha är det bara att fortsätta svälja.
Älskar man Star wars kan inte ens George Lucas ändra på det.


Bortser man från denna grundinställning är Dark Lord: The rise of Darth Vader en bra Star wars-bok. Som både titeln och den säljande texten på framsidan säger spinner den direkt vidare på händelserna i filmen Revange of the Sith.
Böcker baserade på och kring prequel-triologin har för min egen del väl känts sådär angeläget. Men Revange of the Sith slog ju alla med häpnad genom att faktiskt vara bra. Därför blev bokuppföljningen också intressant.


Handlingen i boken följer främst Darth Vader och Palpatine samt några jedi som överlevde Order 66 men här finns även plats för för bihandlingar med andra karaktärer från filmen.
Visst daltas det här också... Darth Vader känner sig inte bekväm i sin nya dåligt konstruerade kropp och har ångest. Det vore väl konstigt annars. Till hans försvar kan man säga att han blir mer lik sig själv ju längre händelserna framskrider.
Här levereras en del svar och en del pusselbitar man saknade i filmen, eller i filmerna, kanske man borde säga. Här får vi till exempel möta Tarkin, en Moff som snabbt stiger i Kejsarens anseende. Vi får veta mer om Kejsarens erövring av oliktänkande världar (Kashyykk!) och märker de första tendenserna av Imperiets xenomorf-avsky.
Dessutom får man lite inblick i den destruktiva terrorbalansen mellan Sithmästare-lärling (en lärlings mål att bli "övermäktig" sin mästare), vilket är ett starkt plus.
Det finns flera viktiga pusselbitar och händelser, men jag vill inte spoila hela nöjet med den här recensionen.


Jag har i skrivande stund inte läst James Lucenos Episode II-uppföljning Labyrinth of Evil, men den här boken gav mig faktiskt lust att läsa även den. Detta även om dess "setting" för mig är helt ointressant. Det är ett bra betyg för Luceno.
Bortsett från lite daltande inledningsvis och någon enstaka småfånighet gör han ett bra jobb med den här boken och levererar en bra Star wars-bok. Dark Lord: The rise of Darth Vader rekommenderas, speciellt om man älskar Revange of the Sith och vill veta vad som händer sedan. Men det är väl en självklarhet för att plocka upp den här boken.





//Daniel
juni 2007


Tillbaka