En mer slutgiltig version av manuset till filmen (2008.07.07):
Vågbrytare
Tidigare arbetsnamn: ”Steam & misery”
Filmmanus - ver.4 juni.2008 - Millroad Film, Daniel Lenneér
http://millroad.lenneer.se : daniel@lenneer.se
Scen 1: Anslag/”Biblioteksscenen”
INT. Bilioteket/salongen ombord på ubåten.
Besättningsman sitter i salongen/biblioteket ombord och läser i en gammal bok. Han bläddrar förstrött, verkar störas i läsningen av sina tankar. Han slår ihop boken, lägger på bordet och ställer sig upp, tar några steg mot kameran, blickar tomt ut mot åskådaren.
Vo:
ALT.1:
När jag läser i skrifterna kan jag inte bestämma mig
vilken liknelse som mest talar för oss
har vi byggt Noaks ark... eller har vi satt oss själva i valfiskens buk?
Vi föddes som landgångare
Vi valde exil och blev havets fria fångar
Vi blev VÅGBRYTARE
Alt.2:
Det var en falsk värld vi flydde från.
En värld som vänt oss ryggen... Förskjutit oss.
Vi svarade med samma mynt.
Vi svor vid Gud att aldrig återvända.
De kallar oss dessertörer.
Landsförädare.
Vi kallar oss själva... vågbrytare.
Kameran går från biblioteket och sveper vid ut ur salongens rundade fönster, genom vattnets grönblå hinna, förbi ett fiskstim och visar ubåten som sveper bort i den mörka oändligheten i en myriad av bubblor.
Titel: VÅGBRYTARE
(texten kommer fram i bubblorna och i vattenvirvlarna efter ubåten)
Vi flydde inte från någonting.
Vi flydde till någonting.
Och dom vi flydde från,
dom skulle ändå aldrig förstå...
Scen 2: Syrebrist
INT. Korridor ombord på farkosten.
Stressad ung besättningman stegar i korridorerna i ubåtens innandöme. Maskindunk och anfådda andhämtningar dominerar ljudbilden.
Besättningsman vacklar kram i korridoren. Bilden är suddig och skev. Man hör mannens tankar, hans inre monolog, den berättar om situationen ombord.
Inre monolog besättningsman 2:
Djupdykning.
Igen.
Kaptenens beslut.
Flera dagar...
Uppemot en vecka utan frsik luft...
Vansinne!
Det finns nästan inget syre kvar att fylla lungorna med...
Den långsamma kvävningsdöden önskar jag inte ens min värsta fiende.
Jag vet inte hur länge till jag orkar...
Jag ber inte till Gud längre.
Det fanns en tid då jag gjorde det.
Det fanns en tid då jag vände min blick mot himlen.
Men jag förstår nu att det är långt mellan himlen och havets djup.
Gud har glömt oss...
Gud har glömt oss som gömt oss.
---
Havet tar och havet ger...
Jag trodde det...
Men havet har inte mer att ge...
Scen 3: Tekniker i arbete
INT i ubåt + EXT på fatygsplattform.
En besättningsman med verktygsväska spatserar runt ombord och kollar instrument och mätare. Samtidigt för han en inre monolog om kaptenen. Monologen illustreras i valda delar med svart-vita flashback-bilder.
Inre monolog besättningsman 3:
Vem är han, Kaptenen?
Ingen av oss känner honom, trots alla år.
Han släpper ingen nära.
Hans blick är fast beslutsam.
Hans röst stark.
I hans ögon bor en galen man.
I hans inre finns ett vidunder ingen vill möta.
Vi ställer inga frågor.
Vi lyder.
Bäst så.
---
Man brukar säga att ett hem är en borg.
Den här farkosten är mer än en borg.
Det är en värld i sig själv.
En värld som vi delar och förvaltar.
Ironiskt att farkostens också är vårt fängelse
Vi är alla havets fångar.
Vi tror vi sköter den här farkosten...
Men vi mönstrar till ett krig
I Kaptenens krig är vi är hans kaosarmé.
---
Vi är många tysta.
Kuvade i mörket... Men tysta.
Bäst så. Nu.
Scen 4: Hytten
INT. Spartanskt inredd hytt.
Rastlös besättningsman i svår ångest. Går runt i korridorer ombord, ligger i sin säng/brits i fosterställning och ångestsvettas, står på plattformen och blickar ut över havet. Kliar sig nervöst på underarmarna, svettas.
Inre monolog besättningsman 4 :
Jag minns knappt hur en kvinna doftar...
Vi är inga män längre.
Bara en homogen könlös massa.
Män, män, män...
Fan. Man kunde lika gärna skära av sig kuken och slänga den till fiskarna...
Jag valde exil, inte celibat.
Repet hänger där i garderoben och skrattar åt mig.
Jag ska bara våga knyta det och välta pallen.
Ett steg. Sedan fri. För alltid. Snart.
Man ser ett kollaget med ett rep som tas från en hylla, binds runt ett takrör, en pall som faller och fötter som rycker spasmiskt.
Någon slår på dörren till hytten. Besättningsmannen rycker till, vaknar ur sina tankar.
Scen 5: Maskinrummet
INT. Maskinrummet. Maskiner som dunkar och slår.
Helbild som bokillustration. Byts mot närmare utsnitt där en man står och skottar kol i en förbränningsungn. Mannen vilar på kolspaden, torkar svetten ur det sotiga ansiktet.
Inre monolog besättningsman 5 :
De säger vi har färdats länge.
Här nere är alla begrepp om tid är irrelativa.
Vi har tappat räkningen.
dagar, veckor och månadader flyter samman
precis som dagar och nätter.
Vi talar aldrig om tiden.
Faktum är att vi sällan talar över huvudet taget.
Det finns mycket att fråga, men nästan inga svar.
Därför är vi tysta.
Bäst så.
Hur länge kan man resa utan mål?
Är en resa utan mål fortfarande en resa?
När upphör en resa att vara en resa och istället bli ett rörligt tillstånd?
Bara kaptenen vet.
Ingen frågar.
Bäst så.
Mobilis in mobile...
Rörlig i det rörlig...
Kunskapens män klär drömmar i vackra ord
Jotack, men vad är priset...?
Det finns bara en väg.
En riktining.
På flykt undan en osynlig fiende.
Framåt.
Bäst så.
Tillbaka till helbild som bokillustration.
VO:
Jag vet inte vad som är värst...
Isoleringen? Motstötningarna? Djupdykningarna? Maten?
Men jag vet att allt fortsätter... Utan slut.
Scen 6: Bläckfiskar
INT. Hytt mm. ”Nutid” och flashback-bilder.
VO:
Pierre... Varför?
Bläckfiskar. Jättelika tioarmade bestar från oceanernas mörkaste gap.
De gnager på skrovet vassa näbbar och trasslar in sina lemmar av segt kött i propellrarna…
Det var vansinne att ge sig på dem med yxorna...
Men det var kaptenens order.
Det var så ohyran skulle nedkämpas.
På det manligaste och mest ärofyllda sättet...
Man mot best, med svärd i hand.
Ära med ett högt pris...
Vansinne... Jag säger det... Vansinne...
Pierre... Du var så ung... Så full av liv...
Nu är du borta.
Du saknas mig!
Och du är inte den förste...
Hur länge till ska det fortsätta?
Hur många till ska vi mista?
Det måste få ett slut...
Och det ska få ett slut...
För din skull, Pierre.
Svartvita flashbackarbilder som visar Hans vän försöker hålla tillbaka honom men han kastar sig emot bläckfisken, en vild kamp utbryter och en tantakel stryper honom. Besättningsmannen som berättar störtar fram och faller på knä vid sin döde kamrats kropp.
Scen 7: Dykarscenen
EXT. Under vattnet. Klippformationer och koraller. Fiskar. Undervattensljud. En dykare rör sig långsamt genom undervattenslandskapet. I bakgrunden ser man undervattenfarkosten ligga ankrad på bottnen.
VO:
Ibland ankrar vi farkosten och lämnar den för att
leta mat och förnödenheter på havsbottnen.
Ibland dyker vi ensamma, ibland i grupp.
Kaptenens dykardräkter är en genial konstruktion.
Tack vare dem kan vi röra oss obehindrat genom undervattenslandskapet.
Allting rör sig sakta under vattnet.
Det är ett overklig skådespel för en landgångare.
För en vågbrytare är det vardagsmat.
Men här nere är det inte mycket som ter sig verkligt.
I denna sällsamma undervattensvärld är Kaptenen kung
Här delar hans dröm av stål och nitad plåt
Här leker vi på hans villkor
---
En litet steg för en människa kan vara ett stort steg för en vågbrytare.
Scen 8: Plattformen
EXT. Plattformen på farkostens ovansida.
EXT. Plattformen på farkostens ovansida.
VO:
Under normala omständigheter går vi upp till ytan varje dag.
Det brukar ske vid soluppgången den tidiga morgontimmarna eller
vid lunchtid när solen står i zenit.
Stunden på plattformen är viktig för oss.
Inte fysiskt – vi har luft så vi klarar oss flera dagar-
men mentalt är stunden på plattformen viktig.
Vi talar sällan, det finns inte mycket att säga.
Den friska luften och den blå himlen
påminner oss om vilka vi är.
Den ger oss en smak av frihet.
En frihet som inte är vår. En förbjuden frukt.
Vi är här som fria fångar.
Vi har gjort vårt val.
Bäst så.
Scen 9: Hytt 2
INT Hytt
Besättningsman skriver dagbok med siftpenna och bläckhorn.
VO:
Kära dagbok...
Tror inte du att människor förändras över tid?
Vi delade samma drömmar och visioner
och vi bygde ett skepp för att bära dem
vi försvann
vi fick världen att bäva
och vi fick vår frihet... för en tid.
---
Vi trodde på frihet i isolering.
Det var en vacker dröm...
Kaptenen valde att kalla oss för Havets fria fångar
Han hade rätt...
Fångar är aldrig fria...
Kaptenen är fortfarande beslutsam...
Men hos några av oss böjar tron svalna...
Tanken på att bryta upp och återvända är som ett frö...
Sätter man den i jord börjar den gro...
och allt vatten gör bara att den växer fortare...
Scen 10: Myteri/Slutscen.
INT. Biblioteket/salongen
Kapten Nemo sitter vid en stor orgel i biblioteket och spelar vemodiga toner. Sakta inåkning.
Plötsligt slås dörren upp i rummets motsatta ände och där står 3-4 bessättningsman beväpnade med påkar och andra tillhyggen.
Kaptenen (lugn):
Varför så sura miner, mina herrar?
Besättningsman 1:
Vi kräver vår frihet och fri lejd.
Besättningsman 2:
Med all respekt för dig, Kapten... Vi vill lämna i nästa hamn.
Kaptenen:
Det kan jag förstås inte gå med på. Ni sviker
vårt avtal, mina herrar. Det är myteri...
Besättningman 3:
Det kan du skriva upp! Vi står inte
ut längre! Det här är vansinne!
Kaptenen reser sig och ur den diaboliskt smyckade inredningen plockar han loss ett mäktigt skärvapen ur väggen med ett ljudligt ”cruuck!”.
Kaptenen:
Nej, mina herrer... DET är inte
vansinne. Det HÄR är vansinne...
Kaptenen börjar veva sitt vapen, ”tänder” elktrosabeln, vevar lite till, stannar i pose.
Kaptenen:
En garde!
En vild strid utbryter.
Besättningsmännen faller en efter en, de har inte mycket att sätta emot.
Striden över. Besättningsmännen ligger på golvet döda. Kaptenen, till synes oberörd, sätter tillbaka sabeln på samma plats, sätter sig återigen vid orgeln och spelar vidare.
Monolog (kaptenens röst):
Länge har du burit mig och mina stolta män.
Och du kommer att bära många än.
Så länge ditt hjärta slår kommer du att bana väg genom havsdjupen
Och när dina motorer stannar ska vågorna vagga dig till den sista vilan.
Du är född att färdas.
Du rörlig i det rörliga.
Du är vårt hem. Vår borg. Vår grav.
Bäst så...
Kameran sveper från Kapten Nemo, ut genom fönstergluggen. Ubåten sveper iväg genom vattnet i en myriad av vattenbubblor, som i början vid ”titeln”.
Försvinner i mörkret. Musiken hörs fortfarande.
Eftertexter
//Slut
------------------------------- RÖRLIGA I DET RÖRLIGA... -----------------------------------
Observera! Ingen slutgiltga version! Manuset uppdateras och bearbetas löpande!
-------------------------------------------------------------------------
Tidig arb.version:
Vågbrytare
Tidigare arbetsnamn: ”Steam & misery”
Filmmanus ver.3.0 april.2008
Millroad Film, Daniel Lenneér
http://millroad.lenneer.se : daniel@lenneer.se
Scen 1: Anslag/Besättningsman 1
INT. Bilioteket/salongen ombord på ubåten.
Gammal besättningsman man sitter i salongen/biblioteket ombord och läser i en gammal bok. Han bläddrar förstrött, verkar störas i läsningen av sina tankar. Han slår ihop boken, lägger på bordet och ställer sig upp, tar några steg mot kameran, blickar tomt ut mot åskådaren.
Vo:
Det var en falsk värld vi flydde från.
En värld som vänt oss ryggen... Förskjutit oss.
Vi svarade med samma mynt.
Vi svor vid Gud att aldrig återvända.
De kallar oss dessertörer.
Landsförädare.
Vi kallar oss själva... vågbrytare.
Kameran går från biblioteket och sveper vid ut ur salongens rundade fönster, genom vattnets grönblå hinna, förbi ett fiskstim och visar ubåten som sveper bort i den mörka oändligheten i en myriad av bubblor.
Titel: VÅGBRYTARE
(texten kommer fram i bubblorna och i vattenvirvlarna efter ubåten)
Vi flydde inte från någonting.
Vi flydde till någonting.
Och dom vi flydde från,
dom skulle ändå aldrig förstå...
Scen 2: Syrebrist
INT. Korridor ombord.
Stressad ung besättningman stegar i korridorerna i ubåtens innandöme. Maskindunk och anfådda andhämtningar.
Man hör mannens tankar, inre monolog, om situationen ombord.
Inre monolog besättningsman 2:
Ibland går vi inte upp till ytan på flera dagar.
Uppemot en vecka ibland...
Det är Kaptenen som beslutar om djupdykningarna.
Det finns nästan inget syre kvar att fylla lungorna med...
Den långsamma kvävningsdöden önskar jag inte ens min värsta fiende.
Jag vet inte hur länge till jag orkar...
Jag ber inte till Gud längre.
Det fanns en tid då jag gjorde det.
Det fanns en tid då jag vände min blick mot himlen.
Men jag förstår nu att det är långt mellan himlen och havets djup.
Gud har glömt oss som gömt oss.
Scen 3: Tekniker i arbete
INT i ubåt + EXT på fatygsplattform.
En besättningsman med verktygsväska spatserar runt ombord och kollar instrument och mätare. Samtidigt för han en inre monolog om kaptenen. Monologen illustreras i valda delar med svart-vita flashback-bilder.
Inre monolog besättningsman 3:
Vem är han, Kaptenen?
Ingen av oss känner honom, trots alla år.
Han släpper ingen nära.
Hans blick är fast beslutsam. Hans röst stark.
Jag ser galenskapen i hans ögon.
Den blixtrar onaturligt, en elektrisk energi.
Där finns desperation, men ingen ånger.
Man brukar säga att ett hem är en borg.
Den här farkosten är mer än en borg.
Det är en värld i sig själv.
En värld som vi delar.
En värld att förvalta.
Här är Kaptenen gud
farkostens hans livsverk
hans avbild
Ironiskt att det även är hans fängelse
Vårt fängelse. Vi är alla havets fångar.
VI tror vi sköter den här farkosten...
Men vi mönstrar till ett krig
I Kaptenens privata krig är vi är hans kaosarmé.
Vi är många tysta.
Kuvade i mörket... Men tysta.
Det är bäst så. Nu.
Scen 4: Hytten
INT.
Rastlös besättningsman i svår ångest. Går runt i korridorer ombord, ligger i sin säng/brits i fosterställning och ångestsvettas, står på plattformen och blickar ut över havet. Kliar sig nervöst på underarmarna, svettas.
Inre monolog besättningsman 4 :
Jag minns knappt hur en kvinna doftar...
Vi är inga män längre.
Bara en homogen könlös massa.
Män, män, män...
Fan. Man kunde lika gärna skära av sig kuken och slänga den till fiskarna...
Jag valde exil, inte celibat.
Repet hänger där i garderoben och skrattar åt mig.
Jag ska bara våga knyta det och välta pallen.
Ett steg. Sedan fri. För alltid. Snart.
Man ser ett kollaget med ett rep som tas från en hylla, binds runt ett takrör, en pall som faller och fötter som rycker spasmiskt.
Någon slår på dörren till hytten. Besättningsmannen rycker till, vaknar ur sina tankar.
Scen 5: Maskinrummet
INT. Maskinrummet. Helbild som bokillustration. Byts mot närmare utsnitt där en man står och skottar kol i en förbränningsung. Mannen vilar på kolspaden, torkar svetten ur det sotiga ansiktet.
Inre monolog besättningsman 5 :
De säger vi har färdats länge,
här nere är alla begrepp om tid är irrelativa.
Vi har tappat räkningen.
dagar, veckor, månadader och år flyter samman
precis som dagar och nätter.
Hur länge kan man resa utan mål?
När upphör en resa att vara en resa och istället bli ett rörligt tillstånd?
Mobilis in mobile...
Rörlig i det rörlig...
Mobilis in aeternum
Evighetsmaskinen...
Kunskapens män klär drömmar i vackra ord
Jotack, men till vilket pris...?
Det finns bara en väg.
En riktining.
Framåt.
Tillbaka till helbild som bokillustration.
Scen 6: Slutscen.
INT. Biblioteket/salongen
Kapten Nemo sitter vid en stor orgel och spelar vemodiga toner i biblioteket. Sakta inåkning.
Monolog (kaptenens röst):
Länge har du burit mig och mina stolta män.
Och du kommer att bära många än.
Så länge ditt hjärta slår kommer du att bana väg genom havsdjupen
Och när dina motorer stannar ska vågorna vagga dig till den sista vilan.
Kameran sveper från Kapten Nemo, ut genom fönstergluggen. Ubåten sveper iväg genom vattnet i en myriad av vattenbubblor, som i början vid ”titeln”.
Försvinner i mörkret. Musiken hörs fortfarande.
Eftertexter
//Slut
|
