Nintendo Magasinet i Sverige 1990-1994

Nintendo Magasinet var en svensk serietidning som fanns mellan 1990-1994. Den var på många sätt unik. Jag har en hyfsat komplett samling som jag brukar läsa hemma hos mina föräldrar när jag är där. En mystrevlig nostalgisk känsla infinner sig alltid när jag bläddrar igenom tidningarna.

Tidningen blandade serier med kända Nintendo-figurer med artiklar, lite spelrecensioner, lite speltips och redaktionellt innehåll. Med tiden blev texterna fler och serierna färre. Egentligen var hela projektet ett fantastiskt lyckat sätt att sälja reklam.

Själva serierna var av varierande kvalitet. Ofta var de ganska mediokra. Jag gillade Mario bäst, men serierna om honom var alltid usla. Märkligt eftersom det pårökta svampriket efter Super Mario Bros 2 hade bra förutsätningar för roliga serier, kan man tycka.
Serierna om Link och Zelda kunde däremot bjuda på kompetenta manus och bra teckningar. Jag gillar dem fortfarande.
Captain N handlar om en kille som blir indragen i en tv-spelsvärld. I den flummiga tv-spelvärlden hänger han med en snygg prinsessa och Samus Aran. Hans Zapper funkar att sappa skurkar med och genom att trycka på NES-kontrollen i sitt bälte kan han till exempel pausa omgivningen eller utföra superhopp. Japp. Pojkdrömus nördemus 1990… Lite stilpoäng får serien dock för sitt skurkgalleri. Moderhjärnan (från Metroid) är huvudskurk och Äggplantan (Kid Ikaros) och kung Hippo (Punch-out) hennes sidekicks. Vilket gäng!
Det förekom också serier med Punch-out och serier med Game boy. Game boy-serierna var exakt likadana varje gång. Först kom alla fiender från Super Mario Land drällande och sedan fick nån skillad person spela så att Mario blev verklig, hoppade ur Game boyet och ställde allt till rätta. Det var varianter på samma lökiga manus varje gång.

På slutet av utgivningstiden började japanska serier baserade på Super Mario world och Zelda: A Link to the Past publiceras. Det var nog första gången japanska serier, populärt kallad manga, syntes i tryck i en svensk serietidning. Tidningen lades dock ner innan de svenska spelarna fick se slutet på dem.

Det intressanta med Nintendo Magasinet var att helheten på något sätt blev större än delarna. Tidningen talade enormt väl till oss då. Ingen tyckte serierna var speciellt bra, men de var helt ok för att de var Nintendo. Säkert lästes Nintendo Magasinet av folk som inte kallade sig serieläsare i vanliga fall. Artiklarna eller recensionerna var aldrig speciellt uttömmande, men de räckte för att stimulera ett intresse.

Prenumererade man så satt en bilaga vid namn Power player i mitten. I början satte man betyg på spelen med power gloves. Varför? Typ ingen i Sverige hade det tillbehöret. Bergsala plockade aldrig in det på den svenska marknaden av en enkel anledning. Det sög. Power glove såg möjligen ball ut, men den var oduglig att spela spel med. Ändå stod det uppenbarligen som en positivt laddad symbol. Varför skulle man annars välja det som symbol för ett betygssystem? Idag kan man finna det extremt ironiskt att ”toppspel” belönades med fem höjda power gloves… Knytnävar? Powergloves? Vad kan klassas som ett större straff i den här världen än fistning med fem powergloves!


Min Nintendo-Maggan-samling i februari 2011. Jag trodde den var hyfsat komplett, men det visade sig att jag saknade många nummer från 1992, några från 1993 och ytterligare några från 1994. Hör av dig om du vill donera några tidningar till Pixlar och pärlor! :-)

Sektioner i tidningen som gödde nördkulturen var dels High scores-sidorna – sidor där poäng-prestationer i specifika spel listades sida upp och sida ner. Dels Månadens powerplayer – en ruta där folk presenterade sig och presenterade en lista på spel de klarat. Jag förundras över att en kille påstår sig ha klarat flertalet omöjliga spel, men inte Duck tales och Mega man 2… Nintendo Magasinet närde nog en generation lovande mytomaner som säkert kommit långt i livet nu på utstuderade lögner. För att delta i Nintendojakten (tävlingar där det gällde att klara spel först) och komma med på High score-sidorna krävdes dock inskickade fotobevis.

Allra mest intryck idag lämnar Pro’s corner-sidorna. Sidorna där folk frågar om spel och ”experterna” svarar. Tankarna går till dagens Wow-spelare och deras samtal som ofta ter sig totalt obegripliga för utomstående. Det är tydligt att grupper med speciella intressen odlar en egen termologi. Wow-språket är nu vad Kalle Blomkvist och gängets rövarspråk var på 50-talet.

Vad sägs som exempel som dessa;

Hur ska man besegra den stora gröna fågeln i slutet av mardrömslandet?

Det enda rätta sättet är att använda staven.

....eller;

Var hittar jag den sista magin?

Den finner du ute på den lilla ön längst ner i högra hörnet. Magin heter Aura och är den allra effektivaste.


Jag har tänkt på det i efterhand… Jag slukade allt på Pro’s corner-sidorna, om jag så hade spelet eller ej. Oftast hade man inte spelet. När NES var i ropet hade jag 5-6 st spel till formatet och där låg de flesta kompisar i antal. Det ligger något bisarrt i att barn och ungdomar fann intresse i att läsa fullständigt abstrakta texter om spel som de i 95% av fallen aldrig hade spelat! Där kan man snacka om konstiga prioriteringar. På något sätt var det ändå intressant att läsa om de där spelen. Man fantiserade väl om hur bra och coola de måste varit.

De informativa texterna och nyhetsrapporteringen är underhållande i efterhand. Man missbrukar begreppet toppspel och sätter det på allt som verkar lovande. Allt med med Mario, Turtles eller Street fighter II får automatiskt epitetet. Det horribla första Turtles-spelet utses till det allra bästa spelet till NES månad efter månad. 1990 blir det årets spel och vinner underklasserna bästa utmaning och bästa spelkontroll. Det skåpade ut Maga man 2 och Duck tales! Vad var det för fel på folk? Idag är TMHT ospelbar skit men MM2 och Ducktales rockar och bitpoppar precis lika bra som då…

Väldigt mycket frågor och notiser ägnas åt Super Nintendos CD-enhet som tydligen är en extremt het potatis. Man presenterar detaljerade specifikationer och utlovar ungefärliga releasedatum fast enheten aldrig blir verklighet.
Ibland dyker Sega-fanboys (och den ovanliga arten NeoGeo-fanboys!) upp på insändarsidan och hävdar Segas förträfflighet. Detta slår redaktionen brutalt ner. Varför publicerade de annars de rent fåniga insändarna? När Nintendo-Maggan blir ställd mot väggen och tillfrågad vad de egentligen tycker om Sonic 2 så svarar de att det är ett fartblint spel med dålig kontroll.

En återkommande fråga är att folk vill ha adressen till amerikanska Nintendo Power. Varför då? Ville folk skicka sina nördiga spelfrågor översatta till knagglig skolengelska dit? En kille skriver kaxigt att han minsann haft adressen i över ett år. Respekt…
Men det fanns något annat också. En samhörighet. En ungdomskultur. En sluten värld där vuxenvärlden hade ingen eller mycket liten inblick. I Nintendo Magasinet fanns det någon som förstod oss. Någon som förstod varför månstrålen i Battle of Olympus var så förbannat viktig att hitta.

Det som är tufft såhär i efterhand är att Nintendo Magasinet gjorde det extremt nördiga folkligt. När jag senare i min sena tonår ville nå fördjupad kunskap inom rollspel och musik fick jag söka mig till obskyra webbsidor och fanzines.

Idag framgår Nintendo Magasinet nästan som ett obskyrt fanzine till innehållet. Det är lika smalt. Lika nördigt. Lika inskränkt. Men det sålde i stora upplagor.
Vi visste det inte då men Nintendo Magasinet fostrade en generation hardcorefans.

---

//Daniel Lenneér
publicerat som blogginlägg på lenneer.se
februari 2011