JACK NICKLAUS GOLF

Fråga: Vad är värre än att köpa ett sugigt NES-spel? Svar: Att köpa samma sugiga NES-spel två gånger såklart!

Det är något med sport-spel till NES... Kassa plattformsspel och kassa actionspel orkar man sitta med och skratta åt. Men kassa sportspel är bara kassa. De har inte lyckats åldras på samma värdiga sätt.

Det uråldriga spelet i svarta serien som bara heter Golf är miljoner gånger roligare. Spela det istället.

LJN-Wrestling

Wrestling är sporten/underhållningsformen som borde vara som gjord för spelmediet. Muskulösa män som kastar varandra i mattan till publiken jubel. Lite sport, lite gladiatorspel, lite cirkus... Tyvärr har licenserna från de stora förbunden historiskt sett haft tendensen att hamnat hos kassa spelutvecklare... Mammon är gud. Speciellt i USA. Och i USA är wrestling big buisness. Det är lite svårt att greppa ur ett svenskt perspektiv.
Wrestling-spel på licens till NES kom sällan eller aldrig till Sverige och det hade sin skäl. TV3 sände wrestling med Hoa-Hoa Dahlgren och Bruno Arvidsson som kommentatorer och det skapade skolgårdssnackisar. Men det fanns en akilleshäl som Bergsala var klipska nog att se.
WWFs licenser förvaltades av LJN. LJN var huvudsakligen en leksakstillverkare och eftersom de gjorde actionfigur på brottarna var det logiskt att de skulle göra även spelen... Antagligen...



LJN-wrestling på WWF-licens släpptes med tre titlar till NES. Vill man ha tag på spelen blir det till att blicka mot den utländska PAL-marknaden. Exempelvis den tyska. Det skulle vara intressant att veta om wrestling var stort i Tyskland under the golden years på 80- och 90-talet. Om så är fallet måste man tycka lite synd om de tyska fansen som fick sina idoler och hjältar brutalt misshandlade i skitkassa spel...
Idag gör THQ med flera wrestling-spel. Även om de sällan elelr aldrig kammar hem de höga betygen är de inte riktigt helt värdelösa heller.
Att spela LJNs NES-wrestling idag är en verklig utmaning... Det är inget man gör för nöjes skull... Det smärtar... Men som man säger. The action is fake - but the pain is real.




Wrestlemania Steel Cage Challange
Hulk Hogan har aldrig varit fulare än han är på startskärmen till det här spelet. Han ser helt skev ut. LJN brukar ha hyfsad kompetens på den grafiska sidan, men i det här spelet hade de ordinarie nog semester. Alla brottare ser likadana ut. De har olika färger bara.
Om man vill se hur konsolspel utvecklats under 20 år ska man spela en Steel cage-match i Legends of Wrestlemania till Xb360 och sedan plugga in och köra en match i det här spelet.
Det var inte bättre förr, om man säger så. Förr var sämst!
Jag har fortfarande inte fått grepp på hur det är tänkt att spelas. Att lägga sig på sin motståndare för att få ut honom (s.k "pinna") fungerar bara ibland. Att resa sig när man har fallit funkar bara i bland. Allt man vill göra funkar bara ibland. För det mesta står ens brottare bara och stampar.
Steel cage challange är ett mediokert spel. Det frammanar i bästa fall lite lyteskomik.



Wrestlemania Challange
Ultimate Warrior står och spänner sig och vrålar förföriskt på titelskärmen! Bara en sån sak! Det som slår mig ögonblickligen är att allt är bättre än i Steel cage-spelet. Brottarna liknar faktiskt sina verkliga förlagor. Det är tillfredställande att faktiskt se en pixlig Andre the Giant som faktiskt påminner om legendaren. Och musiken svänger! Hur är det att spela då? Ja... Nja... Marginellt bättre än Steel cage ovan. Det här spelet går att spela. Man kan göra lite fler rörelser/attacker och det är mer skillnad på brottarna. Perspektivet är mer isometriskt och det passar. Men en sak: Varför gjorde man ringen så förbaskat stor? Seriöst!? Har grafikern sett riktig wrestling? Hälften av ytan hade räckt! Det hade varit mer likt propotionerna i verkligheten dessutom!



Brasklapp: Steel cage challange är utgiven 1992 och Wrestlmania challange 1990... Hur gick det till? Brukar inte de bättre spelen komma senare...?

Castlevania

Det första Castlevania till NES är ett av mina absoluta favoritspel. Jag insåg det inte riktigt förrän jag spelade det igen som vuxen... Till skillnad mot många andra favoriter har jag aldrig bemästrat det. Jag har aldrig kommit längre än Liemannen. Men det känns acceptabelt. Döden är en motståndare man kan respektera...


Jag har aldrig sett bortom den här skärmen...

Surmagar brukar göra poäng på den hopplösa stela kontrollen och hur den ökända "hupp-effekten" förstör precis allt... De har också viktiga poänger där. Men; Simon Belmont är på riktigt till skillnad från Mario och de andra som lever i flummiga fantasivärldar. Tillsammans med Metal gear (också det från Konami) var Castlevania tidigt med att ingjuta realism och stämning i spel. Jag vet faktiskt inte hur de lyckades. Än idag är det en gåta, men få NES-spel är så snygga och väldesignade som tidiga Castlevania var. Konami pressar skiten ur NES-lådans åtta bitar och lyckas skapa gotisk skräck. Musiken är en klass för sig också. Estetiskt blev NES aldrig mycket bättre...

Castlevania är - än idag - på liv och död. Ärligt talat, mest på död...
NES-spel blir inte snyggare än Castlevania. Design att dö för. Bokstavligt talat.

Teenage Mutant Hero Turtles (TMHT)

I början av 90-talet rådde Turtlesmani. Turtles fanns på allt. Tröjor, pennskrin, gymnastikpåsar, leksaker ochsamlarbilder. Vi visste inte då att det var en mesig barnvariant av ett coolt orginal, men det är en helt annan story.

Ett NES-spel med TMHT släpptes och nästan alla hade det. I Nintendo-Magasinets månadslista toppade spelet månad efter månad. Det vann årets spel. Det vann allt!
Idag framstår det som ett mäktigt bevis för hur djupt rotas Turtlesmanin var - för spelet - är skit. Att Nintendo-Maggans läsare rankade det högre än SMB, Zelda och Mega man tyder på kollektiv masspsykos. Inget annat...


När man börjar spela tror man att det ska bli kul... Men nej. Nej, nej, nej...

För utvecklingen av det första TMHT stod Palcom, en underdivision till Konami. Antagligen gick det fort när Palcom tog fram spelet. TMHT känns som ett framstressat spel i flera avseenden. Under lupp framgår det som ett hafsigt och slarvigt spel. Väldigt lite fiender och element från serien är med i spelet. Balanseringen mellan sköldpaddorna är kass. Donatello är tänkt som lite långsammare och klumpigare, men det är han inte i praktiken. Han är istället så löjligt överlägsen att de andra sköldpaddorna blir värdelösa. Rafael duger bara till att simma och köra buss med. Hans kassa gafflar är helt värdelösa. Donatellos bo-stav däremot! Man kan vifta tio pixlar från fienderna och träffa ändå. Och alla fiender behöver ju faktiskt inte respawna PRECIS när de kommer utanför bild...
Listan på liknande "halvfärdigheter" kan göras lång... Det skymtar faktiskt ett bra spel där bakom alla irritationsmoment... Grafiken är faktiskt snygg, musiken catchy och upplägget och uppdragen trogna serien... Men vafan... Det är ångest... Ren ångest! Ååångest! Varför!? Det är på tok för svårt! Omöjligt! Och vilken var målgruppen? Barn? Barn! Barn som älskade Turtles fick ett spel som hatade dem!

Palcom bestod kring 1990 av män som hatade barn. Ingen annan rimlig förklaring finns...

TMHT är ett av mina absolut största hatobjekt. Jag måste sätta ett betyg därefter...
Designen och upplägget skvallrar om ett bra spel som kunde blivit, men det blev verkligen bara skit. TMHT är verkligen inte bra nånstans...

BART VS. THE WORLD

Om du som jag har fina och roliga barndomsminnen av det här spelet, var då klok. Spela det INTE igen i vuxen ålder... Det gjorde jag. Och plötsligt förvandlades mina nostalgiska minnen till en avgrund av nattsvart hat. Första banan, Kina, går bra. Men andra banan, Nordpolen, dukar upp med hoppmoment som definerar sadistisk 8-bits-design. Hoppen måste vara pixelperfekta. Annars dör man. Jag minns att jag var skillad på det här spelet en gång i tiden, hoppade igenom andra banan utan att bli speciellt svettig och tog mig ändå till den allra sista bossen. Nu kommer jag inte ens till den andra. Och jag känner hat...

Acclaim köpte upp LJN. Inte nog med att de gjorde egna skitspel. De blev även en cover-up för de sämsta av de sämsta. Det är nästan kriminellt att släppa så kassa spel! Glöm aldrig det. Förlåt aldrig det. Bart vs. the world har åldrats smärtsamt dåligt och är idag nära nog ospelbart. Det borde ha en etta egentligen, men mina nostalgiska minnen av ganska roliga banor och moment lngre in i spelet tvingar mig att lägga till en extra ovärdig kontroll...

LOW G MAN

Jag såg etiketten och tänkte; Vad kan det här vara för guldkorn som aldrig kom till Sverige? Det kan nog vara nåt...
Etiketten kändes modern. Avskalad. Den sa less is more. Och det känns fräscht bland spel som skriker ut maskulinitet, boobs and guns.
Jag blev lurad. Förförd. Ett komiskt 80-tals-kitshigt intro charmar mig med klämkäck musik och en inledningsline som "It was a robot producing exploration planet like any other..."
Sedan - när jag börjar spela - dör illusionen. Jag blir straffad. Brutalt.
Low G man är sämst. Det är lägre än smuts. Det är fan ospelbart! Det är nästan inte ens ett spel! Och jag hatar det för det. Det här har nått en nivå där det inte är roligt längre. Det är är lågt. Riktigt lågt. Jag vässar mina klor och tänker avlossa den värsta sågning ett spel kan få. För det här är inte ens ett spel...

Det går inte att döda fiender. Bara en sån sak. Det går bara att frysa dem ett par sekunder. Sedan teamar de upp och dödar mig. Game over. Roligt spel...



Men så händer något... Jag märker att det går att dra fram ett spjut. Plötsligt går det att besegra fienderna man möter. Det går att samla power-ups och dra fram alternativa vapen. Plötsligt forcerar jag banor och bossar... Plötsligt är det ett spel! Visserligen ett segt och halvkasst actionplattformare - inte mer, inte mindre - men ett spelbart spel.
Jag kalllar det framsteg.

DUCKTALES

Jag minns när Ducktales kom... Man hörde vagt talas om "ett Kalle Anka-spel" till Nintendo. Det satte griller i en ung hjärna som törstade efter TV-spel och tecknade filmer. Vadå Kalle Anka-spel, tänkte man? Kalle Anka hörde hemma i serietidningarnas värld. I TV-spelens regerade figurer som Mario ensamma. Betänk att det var innan Ducktales (eller "Ankliv") hade visats på svensk TV. Hur flummigt var det inte då med ett Kalle Anka-spel där Kalle inte ens var med? Istället spelade man som... Farbror Joakim? Som hoppade runt... på sin... käpp!? Knattarna var med. Även en tjej-Knatte samt en massa ankor man aldrig sett förut. Bland annat en tjock ank-tant som kastade tårtor. Flum, flum, flumdum...

Men alla som spelade kapitulerade. Det var ett kul spel! En kompis hade spelet och jag minns att man gillade det hårt. När Ducktales sedan dök upp på svensk TV föll liksom bitarna på plats. Jag tycker fortfarande att TV-serien är bland det bästa Disney gjort i modern tid och det tycker många med mig.

Ducktales var ingen framstressat och krystat licenspel. Det var en licens som Capcom hade vett att behandla med respekt. Upplägget påminde vagt om Mega man-serien, men lyckligtvis hade Capcom den goda smaken att skruva ner den sadistiska svårighetsgraden som det första MM-spelet hade fått. Ducktales var roligt och äventyrligt. Softnnackade kids kunde koncentrera sig på att hitta korta vägar genom banorna och klara bossarna. Hårdnackade spelare kunde leta hemligheter och plocka diamanter för en högre slutscore. Ducktales var för alla. Ducktales var casual innan ordet fanns.

Än idag är Ducktales NES-magi. Det har det. Visste rymmer biblioteket till NES större och starkare kort. Men Ducktales är välavvägt, snyggt och roligt hela vägen. Det plockar hem ett fullt betyg då det tillhör ett av NES;ens måsten.

FLINTSTONES - THE RESCUE OF DINO & HOPPY

Jag minns inte hur jag fick tag på det här spelet heller... Och jag minns framförallt inte varför.

Grafiken är snygg, animationerna roliga och teman och roliga ideér finns det gott om. Det borde vara ett bra spel. Men det är det inte. Det är illa. Fred Flinta slirrar runt och får inte riktigt fäste någonstans. När Fred kastar yxor känns det väldigt mycket som ett Adventure Island eller ett Wonderboy med annan grafik.

Spelet är från 1991 så det tillhör inte riktigt de där sista halvhjärtade licens-mjölkande spelen. Det finns ingen bortförklaring. Taito gjorde ett odödligt NES-spel med Bubble booble, men ett vettigt plattformsspel kunde de inte få till.

Storyn är lägre än smuts och det irriterar. Man ska samla ihop delar till en tidsmaskin för att rädda hem Flinta och Barneys husdjurs-dinosaurier... En tidsmaskin! I Flintstones! WTF! Kunde de inte komma på NÅGOT bättre än så? Det saknas ju inte direkt ideér och uppslag när man baserar ett spel på en tecknad serie som funnits sedan Hedenhös! Istället adderar med en grön flygande rymdvarelse och en tidsmakin för att verka lite "fresh"...

Flintstones är något så ovanligt som ett spel som ser trevligt ut, men som inte är det. Kontrollen förstör något som annars kunde varit småtrevligt. Bonusbanorna med basket mot "elaka-opponenten-jag-inte-vet namnet-på" är dock roliga. Det skulle gjort ett rent basketspel istället.

TERMINATOR 2: JUDGEMENT DAY

Terminator 2: Judgement day är en grym film, som bekant. En av de bästa actionrökarna någonsin och en milstolpe både för specialeffekter och sci-fi-fans.
Det är också ett värdelöst spel till NES. There's no fate, but what we make.

Bakom spelet står den LJN, en spelutvecklare ökänd för smärtsamt kassa spel till NES. Det är nästan att betrakta som ett brott att göra LJN-kassa spel och sälja dem till barn för 500 kr! Deras logga är en liten regnbåge som ger ett trivsamt och myspysigt intryck, men skenet bedrar. Som AVGN klokt säger; There's no gold at the end of THAT rainbow, i can tell'ya!



Jag blev varnad, det kan jag erkänna. LJN-loggan ÄR en varning värre än någon varningsmärkning. Det hade varit bättre med en varningssymbol med en dödskalle eller en som avrnade för frätande syra än en LJN-regnbåge! Men jag skaffade spelet ändå. Av nyfikenhet. Och för att att jag ibland på något masodistiskt sätt dras till kassa spel. Till mitt försvar kan jag också säga att det kostade bara 16 spänn... Det är tur. För hade jag betalt mer än 20 hade jag varit ledsen nu.



Att spela Nes-T2 är smärtsamt. Smärtsamt på flera sätt. Grafiken är inte alls dum. Inte heller spelets ambitiösa ambition att berätta filmens story. Vad som drar ner det hela är gameplayet. Det är segt, sugigt och dödligt svårt. Genomförde JLN speltest av sina spel? Man kan se att det här suger på mils avstånd. Att spela det här spelet är en prövning. Du spelar Arnold. Du går gatan fram och slår ner allt du möter. Utan finess. Ingen strategi att utveckla. Varje motståndare kräver dessutom alldeles för många träffar. Och de är hur många som helst! Alla som ahr sett filmen vet att Arnold golvar på ETT slag! Varför ska varje motståndare tåla typ tio! Det är segt, svårt och deprimerande. Musiken är kass. Inga continues gör att du kommer att spela den första banan om och om igen och odla ett starkt hat.

---

(Brasklapp, 2 månader senare...)

Vet ni vad det värsta är? Vet ni vad DET ABSOLUT VÄRSTA ÄR! Det tar inte slut där.Efter ett tag börjar man gilla skiten! Visst är andra banan irriterande och plockar liv, visst är spelet fånigt inkonsekvent mest hela tiden och visst innehåller stålverket på slutet hoppmoment så sinnessjkt omöjliga att de aldrig skulle sett dagens ljus... Men man har börjat gilla det! Man är såld! De repetiva spelmomenten som man nöter och förfinar. Den minimalistiska musiken. Den snygga grafiken. Pixelperfekta moves genom dörrar i broar. Sekundjakt på cyberdyne. När man bemästrar dem känner man sig som en terminator! Man fistar ner T-1000! Plötsligt har hjärnan skjutits i flisor, smält till metall av värmen, flyter samman och formar det här betyget...

SUPER MARIO BROS

Igår fick jag hem mitt andra Super Mario Bros. Det är nördigt på en i det närmsta anal nivå att köpa mer än ett exemplar av spel. Men det här är en dåres försvarstal.

Jag minns faktiskt när jag var liten och första gången såg bekanta spela NES. Jag var faktiskt inte överdrivet imponerad först. Inte av Ice climbers, inte av Gunsmoke, inte av Tennis. Inte vågade jag prova heller. Men när jag såg Super Mario Bros var det kört. När jag sen spelat det var det ännu mer kört. Jag fattade vad TV-spel var. Och jag fattade varför det var kul. Kort sagt kan man säga att allt är det här spelets fel.

Tre sekunder. Det är ungefär allt som behövs för att förstå konceptet. Det är vad du får i timmar, dagar, månader och år. Gå från vänster till höger och akta dig för hinder. Men du blir aldrig fullärd. Du kan alltid fortsätta. Nya hinder. Nya banor. Nya varv.

Jag kallar Super Mario Bros det bästa konsol-spelet genom tiderna. Visst finns det en trea som är större och långt mer varierad och fantasifull... Men urfadern kom 1985 och är faktiskt fortfarande lika rolig. Idag framstår orginalet i all sin enkelhet som som ett ännu större verk än man insåg när man var tio.

Om det finns någon helig graal bland TV-spel så är det SMB till NES. Äg ett. Äg två. Äg tre.

TINY TOONS

Tiny toons är ett sånt där spel jag har barndomsminnen av... Det är ett sånt där spel som hotar att lämna dig besviken och bitter när man spelar det igen som vuxen och inser att det egentligen, bakom sitt nostalgiska skimmer, är ett skitspel utan något som helst existensberättigande...

Jag traderar hem en lös kassett för 32 kr och får hem en kassett i god kondition. Tysk visserligen, men skit samma. Jag bryr mig inte nämnvärt så länge det inte är askar med tysk baksidestext eller tysk text på skärmen när man spelar.

Lyckligtvis håller Tiny toons hela vägen... Det är bra! I grunden är det en SMB-klon, men en väldesignad sådan. Spelet håller ett högt tempo. Det är snyggt. Figurerna är snygga sprites och animationerna är välgjorda och roliga. Även om bandesignen är sådär är fiendedesignen varierad och fantasifull. Jag överdriver inte. Det här är 8-bitars-grafik som bäst. Det kryllar av roliga ideér också. En Donkey Kong-boss, puss-mini-bossar, pennor som skjuter upp sig, butlers som släcker ljuset, pengasäcksraketer...! Hur mycket kul som helst!

Dessutom märks det att killarna på Konami gillat sin licens. Visst, spelet är vad jag kallar "ett sent spel" från 1992. De brukar vara snygga och välgjorda eftersom de med många års erfarenhet kunde "pressa skiten" ur den grå lådan... Men å andra sidan fanns sidoeffekten att de duktigaste spelskaparna sket i konsolen för att istället utveckla till next-gen-monstret SNES... Så är icke fallet här. (Så är däremot fallet med tvåan, enligt hörsägen) Det här är ett genomarbetat och roligt spel. Inte bara ett hafsverk för att sälja en licens.

TIME LORD

Time Lord är det spel jag sett med mest AWSOME omslag. Åtminstone om man räknar och cashar in coola prylar. En riddarkille med rustning, svärd, rymdhjälm OCH strålpistol. Bakom honom tronar en svart riddare, en drake och en guldsköld. Ett rymdskepp flashar förbi dessutom. Omslaget rymmer kort sagt allt som är AWSOME. Men hur är själva spelet?

Ja. Det är just det. Lika bra som omslaget blir det aldrig. Kul med temat att man åker runt i tiden. (Varför har inte fler spel använt det temat... Det funkar ju görbra i Timesplitters och Turtles in time t.ex.) Spelet börjar hyfsat lovande på en rymdstation. Där fistar man ner stormtroopers och samlar man röd glaskulor, det är skitenkelt och man varpas i tid och rum till den första banan. England, Medeltiden. 1250 AD. Där samlar man svamp och kickar skiten ur små bruna gnomer samtidigt som man ser upp för gröna flygande elefanter som släpper bomber... Eeh... Vad rökte de när de designade det här spelet...?
Sedan får man möta en grön drake innan man är reso för spelets tredje bana. Western 1860.

Formeln för varje bana som gäller är: Hitta fyra röda glaskulor (orber), gå till banans slut, spöa en boss för att få den femte kulan och för att komma vidare till nästa bana. Varför alltid "orber"? Är det det mest kreativa de kan komma på? Hursomhelst. På medeltidsbanan är allt frid och fröjd. Man börjar nästan gilla spelet, trots att kontrollen inte är den bästa och att fienderna är många och irriterande snabba. Men redan på andra banan, vilda västern, blir det TOKSVÅRT! Sen kommer man inte längre.

Tyvärr är Time lord ett sånt där NES-spel som fyller dig med hat efter några försök och några Game overs. Mest för den löjligt uppskruvade svårighetsgraden och problemlösningen som ligger någonstans på skalan mellan "totalt obegripligt" och "fullständigt omöjligt". Tacka Youtube, säger jag! Annars hade jag aldrig upptäckt att orber låg BAKOM saker och jag hade ALDRIG hittat just DEN osynliga plattformen! Inte för att spelet blir lätt genom att titta på Youtube, men det blir åtminstone SPELBART...

Jag nämnde de osynliga plattformarna. Osynliga plattformar. Sånt är aldrig bra speldesign. Dessutom förekommer osynliga väggar. Osynliga väggar är roliga att prata om och relatera till i spel. Men när man spelar vill man inte ha dem.
hursomhelst, min poäng är att Time lord stundom kombinerar dålig problemlösning med dålig speldesign. Och sådana ekvationer gör sällan bra spel!

Time lord har ännu inte varit ett fall för AVGN. Men det kommer att bli. Spelet är helt sjukt ojämt. Grafiken och musiken är klart godänd. Designen pendlar mellan bra och underhållande till horribelt usel. En extra kontroll i betyg för vissa lyckade moment och den tematiska inramningen dock... Det finns sämre spel till NESen. Men det finns många som är bättre också. Det är inte sketkasst, men det är inte heller bra.

DUCKTALES 2

Ducktales 2 släpptes sent under NESens levnad. Det var färre som köpte det och spelet är därför mer eftertraktat och lite högre värderat. Jag minns inte riktigt var jag fick mitt spel ifrån. Den legendariska nördbutiken Fantasy world i Skövde hade en inbytesservice där man betalade 50 kr och fick byta ett NES-spel mot ett annat. Där bytte jag 2-3 spel. Där tror jag att jag plockade upp Ducktales 2. (Tyvärr bytte jag in mitt Batman, det ångrar jag lite... Å andra sidan gjorde jag bra bytesaffärer och plockade bland annat upp Zelda 2...) Spelet funkade dock sådär bra, ska tillägas. Jag fick mest se hoppande dansande pixlar i olika mönster. Men efter en sväng med isopropylalkoholen tio år senare funkar det.

Ska man recensera Ducktales 2 och vill göra det lätt för sig kan man säga såhär: Det är ungefär som det första spelet. Sådär. Klart. End of story.
För er som vill ha den längre versionen så kommer den här...

Ducktales 2 är ungefär som det första spelet. Det vill säga; När man väl fatttar i vilken ordning man ska ta banorna och har lärt sig de kniviga passagerna är det egentligen inga problem att klara av det. Det är samma Mega man-upplägg med att välja bana. Inramningen är lite roligare den här gången och man kan köpa bonuspryttlar mellan banorna. Banorna är samma som förra gången. I stort sett. Det känns som en remix av gamla beprövade teman. Ett gamalt skotskt slott, en pyramid i Egypten, Niagarafallen, ett piratskepp och den förlorade kontinenten Mu. Sedan utspelar sig slutstriden på piratskeppet igen. De var antagligen för lata för att göra en bana till...

Varför inte mer Ducktales-anknytnning, undrar jag? Kidsen var ju målgrupp och kidsen älskade TV-serien. Första spelet hade Magica Dehex, Gizmo Duck och Bubba. Andra spelet har visserligen Uppfinnar-Jocke och ärkerivalen Guld-Ivar Flinthjärta (även om den sistnämnda inte gör mer än en cameo, i stort sett). Men ändå. Det finns så mycket canon att ta av. Vi vill ha björnbusar. Björnbusar!

Käppen är the shit i Ducktales. Även om Farbror Joakim aldrig studsar fram på sin käpp i TV-serien gör han det i spelet mest hela tiden. Vi älskade det i det första spelet och vi älskar det nu. Farbror Joakim kan göra fler saker med käppen den här gången. Han kan dra i spakar och kanoner och uppgradera den med smarta insticksmoduler som Uppfinnar-Jocke slänger ihop. Det är ju coolt. Felet är att det egentligen inte tillför spelet någonting. Bandesignen förutsätter bara att man använder dessa nya funktioner, spelet öppnar inga nya möjligheter för dem. Därför blir de nya käppfunktionerna bara en meningslös gimmick. Och det framkommer att bandesignen är något mer slentrian och något mindre inspirerad den här gången.

Sammanfattningsvis är Ducktales 2 ett lite mer oinspirerat verk än det första spelet. Men det är fortfarande ett bra NES-spel med hög spelbarhet.