Vilka spel samlar man på sig? Med internet-auktionerna är det ett virtuellt smörgåsbord som uppenbarar sig för den hugande spelsamlaren eller nostalgikern... Det slår mig att när man köper på sig NES-spel i vuxen ålder så faller de under främst tre kategorier. (Och då väljer jag att bortse från den rent anala samlarmanin som man kan drabbas av) - Spel som man en gång hade och har (bra) minnen av. Det kan vara spel som man en gång hade och sålde. Eller spel som man lånade och gillade skarpt men aldrig ägde. Här finner man på mitt personliga plan t.ex. Ducktales, Batman, Rush n' attack och Wrecking crew. - Cults and classics. Man har kanske redan spelet dem sönder och samman... Men de är klassiker ju! De håller att spelas igen! Och igen! De är ju anledning till att NESen rockar ju! Ett sånt spel för mig är SMB3. Jag ahr spelat det så mycket att jag sällan är speciellt sugen på det. Ändå måste man ju nästan ha det. Jag vet ju att det är ett av formatets allra bästa spel. - Nyfikenhet. Är verkligen Terminator 2 så värdelöst? Hur bra kan Total recall på NES egentligen vara? Vad är det för suspekt titel som Bersala aldrig plockade till Sverige? Här kan man hitta mycket att mata sin svenska NES med från den tyska utgivningen. Där släpptes mycket skit. |
Den bästa spelmaskinen någonsin? Ibland roar jag mig med att försöka sätta ihop en lista över de bästa spelkonsolerna genom tiderna. En sån lista är alltid subjektiv, men jag försöker ändå väva in viss objektivitet i min bedömning. Jag försöker se bortom nostalgin och se vad som är bra konsolspel på riktigt. Många faktorer att väga in finns det. Tillgänglighet. Antalet bra spel. Pris. Hypen. Handkontrollen... Jag brukar komma fram till att NES är den bästa spelkonsolen någonsin. Det var definitivt den första konsolen som tog ut spelandet på bred front. De nya konsolerna, men stora spelbibliotek, onlinetjänster och bakåt-kompatibiltet börjar smyga sig på. Men det finns - som jag ser det - några anledningar till att NESens storhet som fortfarande består. - Stor spridning. Alla hade en NES. Och de som inte hade en vill ha den. - Spelen. Nintendo visade att huvudsaken var roliga spel. Inget annat. Spelbiblioteket var stort och omfångsrikt. Det fanns någonting för alla. Även om Bersala avgjorde vad som släpptes i Skandinavien med järnhand så motade de trots allt en hel del skit vid grinden. - Avvägd hårdvara. NESen var billigt byggd på teknik som var gammal redan när den kom. Men det fanns utrymme för utveckling och evolution. Jämför ett NES-spel från 1985 med ett från 1993 och se skillnaden. Hårdvaran var begränsad och också omfångsrik. Såhär i efterhand verkar det som om begränsningarna sporrade spelutvecklarna att pressa den till sitt yttersta. Man fann ständigt ny kräm att pressa ur både grafik och ljud. - Plattformsperfektion. Super Mario Bros. Super Mario Bros 3. Vissa säger att plattformsgenren nådde perfektion på SNES. Jag säger att det hände redan på NES. Det första spelet uppfann ju i princip genren. - Kontroll. En knappa att hoppa med och en att skjuta med. Den var enkel. Den var skön. Den svek aldrig.
|
| Dubbeldrakar 18 februari 2010 var en stor dag. Det var en dag som rymde toppprestation och förlösande glädje. Det var dagen jag och Jimmy klarade Double Dragon III till Nes. Jag har varit med och klarat spelet förr. Tillsammans med Trücken i Hofors för ganska precis tio år sedan. Men nu tio år senare visade det sig vara precis lika omöjligt och kräva precis lika mycket träning och taktik som då... I månader har vi slitit och nött hoppsparkar. Vi lyckades besegra horder av ninjor, Chin, Ninjakungen och Supergreken med de blå stövlarna. Vi har lärt oss bemästra rörliga hissar som går genom väggar och aldrig stannar. Vi har överlevt the trappsteg of doooom och de idiotiska plattformsmomenten som inleder level 5. Vi hade lärt oss bemästra varje del och varje moment från långa utdragna fighter med uppemot 20 st ninjor till perverst perfekta pixelhopp. Allt utom den monumentala slutbossen i slutet av dem femte nivån. Egypten-banan, Level 5, sista banan i DD3 är designad av någon som hatar dig. Den finns ingen annan förklaring. Den tre gånger så lång som en vanliga bana och fem gånger så svår. Vägen dit är en walk in the park. Ett dödligt pixelsadistiskt plattformsmoment inleder, sedan lite vanligt slagsmål, sedan nya dödliga plattformsmoment som inkluderar hissar, sedan lite vanligt slagsmål igen. Sedan kommer man in i ett rum med tjugo(!) ninjor. Överlever man det kommer man till ett bossrum där man ska nedkämpa tre mumier - som tål ungefär 30 träffar stycket - innan man får möta slutbossen Cleopatra. Vi hade mött henne förr, men sällan med orörda kämpar. Nu gick det lite bättre. Vi var lite starkare. Lite smartare. Gång på gång fick hon stryk. Men Cleopatras attacker var fortfarande vassa. Vi gav och vi fick stryk. Jimmy bet i sten. Jag kämpade vidare som en galen hund. Jag fick in fyra fem träffar. Jag hade tre pinnar kvar på energimättaren och kämpade för glatta livet. Och då hände det. Plöstsligt var det över. Cleopatra tynade bort och försvann och ett spontant glädjevrål ekade över bostadsområdet. Cleopatra var besegrad. Eftertexterna började rulla. Double Dragon III var till ända.  Det är helt sjukt att jag håller skitspelet Double dragon III till NES som ett höjdarspel... Men förkalringen är just att det är ett spel där jag verkligen upplevt at träning ger färdighet. Det är inte ett spel man spelar på skoj. DD3 är allvar. DD3 är ett inte ett spel man klarar. Det är ett spel man bemästrar. |