nålar i maten (NIM)
52 sidor, svart-vit, A5, No Milk & Honey Comics, juli 2008.

Jag ville göra serier baserade på situationer. Hur låter det? Det tål nog att utvecklas...
Jag ville berätta situationer i serieform som snarare blir roliga på grund av formen än på grund av innehållet.

Fånga och samla
Med Party med Pluto (Man av Skugga Förlag, 2007) hade jag utforskat gränslandet mellan verklighet och tecknad serie... Och jag ville fortsätta jobba på samma sätt. Fånga och samla manus snarare än att skriva manus. De bästa berättelserna skriver sig ju trots allt själva.

Jag ville komma bort från klatschiga slut-rutor med punchlines. Sånt har jag gjort en massa utan att lyckas speciellt bra. Är man inte tillräckligt bra på att förvalta får man börja tänja gränserna. Kan man inte spela progressiv metal kan man alltid spela punk.
Helst ville jag göra serier där skrattet fastnade i halsen eller lämnade en sur eftersmak. Pretentiöst... Visst... Men samtidigt lekfullt.

Jag ville prova om serier och film kunde fungera på samma sätt. Statisk bilder. Människor i situationer. Roy Anderssons filmer har inspirerat mycket, främst med sitt foto och dramaturgi, men också i sin märkliga humor.
Jag började parallellt rita både verkliga situationer och påhittade. Christopher Johansson återberättade några situationer från sitt jobb som jag tecknade upp.

Hårdrockarna i NIM är till exempel 2-3 verkliga karaktärer och situationer ihopslagna till ett fiktivt sammanhang. Och det är väl helt ok…? Det är väl egentligen så allt idéarbete fungerar.
Målet är att alla situationer ska kännas verkliga.
Om sedan vissa ”scener” är autentisk verklighet ser jag mest som en bonus.

NIM är ett första utkast på ett planerat större projekt. Hör gärna av dig och tyck till.
Vad fungerar, vad fungerar inte. Vilka karaktärer är bra, vilka är ovärda… Osv.



Fanzinet och omslaget
Fanzinet Nålar i maten är det första utkastet för ett större projekt med serier i samma stil. Fanzinet benämns på omslaget som det femte från No Milk & Honey och det är det också, förutsatt att man räknar in No Milk & Honey Journal och räknar bort den begränsade indragna blå Party med Pluto-utgåvan. Man kan också räkna in det sist nämnda och betrakta NIM som mitt femte självbiografiska/realistiska fanzine.
Omslagslayouten var tänkt som en pastisch på affischen till Fucking Åmål som jag tycker är sjukt snygg. Den är enkel, förmedlar allvar, bjuder in åskådaren och är nästan bättre än själva filmen. Det känns som affischen bygger lite på samma citat/situations-tänkande som jag har försökt använda mig av.

Titeln
Jag var ju tvungen att samla mina seriesituationer under ett namn inför ihopsamlingen och fanzinesläppet. Vad skulle en så brokig skara anti-berättelser egentligen heta? Speciellt eftersom jag är en titelnörd av rang… En krystad skit-titel höll inte. Det skulle vara en bra titel. Jag älskar namn och titlar. Med NIM var det problem. Det fanns ingen enhetlig handling, ingen röd tråd. Jag skrev ner saker och associationer ur serierna valde mellan bland annat Nålar i maten, Distdrömmar och Belgiska hundar. Jag tyckte den förstnämnda var bäst, även om den var långt från bra. Men den fastnade liksom. När jag haft den som provisorisk titel ett tag började jag gilla den.
Så är det ofta med titlar. De är dålig först. Man arbetar in dem. De fastnar. Party med Pluto till exempel… Hur bra titel är det egentligen? Jag tyckte den var kass först, men nu tycker jag den är bra.