Kommentarer till serierna:

Utan titel ("Diskserien")
Den som i folkmun fått heta "diskserien" fick inleda. Varför? Jo, det fanns faktiskt en tanke med det. Jag ville ha ett annorlunda anslag. En harmonisk introduktion som varken var speciellt "pratig eller rolig". Diskserien var helt enkelt det bästa jag hade att börja med med här gången.

Idéen till serien fick jag på ett spelkonvent. Vi pratade olika genrer och en kille sa: "Jag är oinresserad av diskbänksrealism. Jag har en egen diskbänk hemma som jag kan glo på när jag vill."
Tyvärr är man ju inte så kvick, men det bästa svaret hade naturligtvis varit: "Varför är du intresserad av fantasy då? Du har ju säkert femtioelva fantasyböcker hemma i bokhyllan..." Det sättet att resonera på håller helt enkelt inte. Jag gillar fiktiva narrativa berättelser, men jag gillar realistiska experimentella berättelser också. Kulturellt tunnelseende är livsfarligt.

"Diskserien" premiärades som enda serie i häftet på lenneer.se. Där har den legat rätt länge. Det var ändå kul att se hur den fungerade och uppträdde på papper. Jag blev faktiskt positivt överraskad.

Breakthrough
Inget fanzine jag gjort tidigare har haft en titelserie. Det är coolt att ha en titelserie. En titelserie måste man ha.

Frågan är om någon överhuvudet taget förstår vad jag vill få sagt med den här serien? Det är bra om den förmedlar någonting grumligt, för känslan den beskriver är svår att definera och formulera. Jag gjorde ett försök. Jag hoppas jag har "skrivit av mig" och kan gå vidare.

Ett namn
Alltså... Det här blev någonting märkligt. Jag tänkte faktiskt ha genomfört något konstprojekt på namntemat. Istället blev det serien om konstprojektet som aldrig genomfördes, eftersom jag la ner det.

Trädgårdsmästaren
Ibland, tyvärr ytterst sällan, studsar bra berättelser och poänger upp som en tennisboll framför näsan l. Då är det bara att serva, så att säga.

Telefonterror
Jag tror att kommentarer är överflödiga på den här faktiskt. Återförstatliga hela skiten och ring Nix-numret för att bli av med plågoandarna.

Nostalgi
Att bläddra i gamla serietidningar är som att resa i tiden. Behövs det mer kommentar än så?

Social kompetens
En gammal sida som av någon anledning inte kom med i Lenneér lägger ribban. Anmtagligen tyckte jag inte den höll måttet då, 2002. När jag hittade den 2006 tyckte jag plötsligt att den var hur bra som helst. För att banka in en klyscha: Bra serier ska vara som ett fint vin.

Sparka på lyktstolpar
Alla har väl sparkat på lyktstolpar när de var små? Utom jag då. Jag lyckades aldrig. Jag har faktiskt förstått att det var (och är?) ett populärt pre-pubertalt nöje. Jag är helt såld på såna här barndomsupplevelser. Det har kanske märkts tidigare? Antagligen kommer det fler också.

Ôlhôl
Ett sunt resonemang från en midsommarfest djupt inne i de smålänska skogarna. Här kan man tala om visioner och genombrott!

Tv-Kväll del 2
Seriern Tv-kväll i mitt förra fanzine fick nästan oförtjänt mycket beröm! Den här betydligt kortare andra delen skulle egentligen också varit med i Still standning. Men så blev det inte. Nån gång får det vara nog med upprepningsmetodik. Den lades med här istället.

"Bortklippt extramaterial"
Jag nämnde att jag hade haft möjlighet att "gallra" lite den här gången... Ett angenämnt problem som borde göra helheten lite bättre. Serien Glasögon rök direkt. Den kändes inte längre relevant (Det var ett tag sedan farsan ryckte av mig glasögonen). Dessutom fick serien aldrig någon direkt poäng. Den blev liggande halvfärdig 2004, och sedan yxade jag bara till slutet 2005 när jag hittade den. Då hade jag glömt vad jag egentligen ville säga med serien. Jag tyckte den fick vara värd webb-publicering på lenner.se åtminstone.
Läs Glasögon här >>.

Slutord
Som sagt. Breakthrough på många sätt en förutsägbar uppföljare till Still standing . Upplägget är det samma. Det var inte meningen från början att det skulle bli så, men det är ett tacksamt sätt attt jobba på. Teckna. Lägg i en hög. Samla. Och ge ut det du har.
"Temat" känns kanske mer eller mindre relevant, men det var ändå kul att jobba inom någon sorts ramverk. Genombrottstanken fanns med genom hela processen. Och den här gången kunde jag faktiskt "solla bort" lite material, som inte ritkigt höll måttet, för att komma under hanterbara 60 sidor.

Vad händer härnäst då? Ja, jag vågar faktiskt inte svara på det. Det ligger fortfarande många serieprojekt och skvalpar. Dagsformen och lusten avgör vad jag tar tag i. Det vore kul att göra något sammanhållet och längre. Men jag lovar ingenting.

//Daniel
Sept. 2006