Imorgon gör jag debut som spelskribent. Det har varit en dröm de senaste tio åren. Kanske ännu längre. Ända sedan jag bläddrade i Nintendo Magasinet och efterföljande Super Power första gången har jag tänkt tanken. De här snubbarna har världens roligaste jobb.
Dock sker denna spelskribentdebut väldigt opretentiöst. Jag ska skriva en krönika i Blekinge läns tidning varje månad relaterad till digitala spel och kulturen runt omkring.
Jag saknar inte direkt ämnen och uppslag! Jag flödesskrev en massa inledningsvis och kom fram att jag ville skriva om Super Mario, Turtles, LJNs kassa spel, Cosplay, Zelda, fightingstickor, spelrelaterade nörd-tatueringar, Dreamcast, Shenmue och en massa andra saker. Kort sagt. Det finns uppslag. Hoppas jag får fortsätta skriva.
Morgondagens lilla text har två sticksår. Det ena är höstens lämplighet som spelårstid. Det andra är spelarens roll i spelupplevelsen.
Jag kom på att slutbilden i Castlevania sammanfattar precis det jag vill säga i texten.
Jag har aldrig klarat Castlevania, bara sett den här bilden på nätet. Jag nämner inte ett ord om sadistiskt svåra NES-Castlevania, bilden eller citatet i krönikan. På 2000 tecken hinner man inte mycket. Däri ligger utmaningen. Till skillnad från blogginlägg, fanzines och artiklar är man kraftigt begränsad av formatet.
Tyvärr kommer jag inte att kunna länka till min text. Tidningarna här i blekinge har typ slutat använda internet. Jag har ingen aning om vilka de tror ska läsa tidningen i framtiden eller hur mediestrategin bakom det beslutet ser ut, men så är det.