Jag finner inga ord när jag ska beskriva Refused. Ärligt talat. Inget annat band kommer ens i närheten. Visserligen skulle det inte vara oävet att sett Ebba Grön 1979 eller The Beatles 1966… Men jag skulle lätt välja Refused 1997, framför allt annat.
Jag skulle säkert kunna skriva ett blogginlägg fem gånger så långt, men det får räcka med ett kort nu. När jag upptäckte Refused var det en ny värld som öppnade sig. De öppnade nya dimensioner av vad musik kunde vara. Refused-lyssnandet på gymnasiet var visserligen förknippat med en regäl dos teen angst, men jag inbillar mig att det var hardcorepunken som tog mig genom den tiden. Det var något tryggt att hålla i när det blåste. Varje gång jag stöter på motgång och behöver projicera lite jävlar anama i verkliga livet projicerar jag en Refused- eller Raised Fist-låt i skallen. Det har inte med musik att göra. Egentligen. Det har att göra med att hardcorepunk mer än något annat är energi.
Imorgon eftermiddag sticker jag till Malmö för att se Refused. Efter att ha kuskat runt världen (och det här är ett band jag sett i källare i Tibro och Hjo, kan poängteras) kröner de sin återföreningsturné med ett antal spelningar på svensk mark. Nu ska The Shape of Punk to Come begravas, heter det. Fatta peppen!