Under min första sommarvistelse i Lerdala har jag dödat tid med att titta på gamla VHS-filmer som jag lämnat efter mig… Jag tog en gammal film ur bananlådan nästan varje kväll. Det var en sann fröjd, för det visade sig vara många pärlor som man förnuftigt nog inte köpt om på DVD…Vad vansinnigt det ä’r att köpa om prylar man redan har egentligen…
Intressant att VHS har gått och blivit retro… Jag kom på mig själv med att gilla tyngden och speltiderna. Tillochmed flimmret och ryckningarna… Skavanker man inte bryr sig om, som knaster på en LP-skiva… Dessutom är det nästan att man tyckler att en gammal 80-talsfilm som t.ex. Red Sonja är bättre på VHS… Lite skit rensar liksom magen.
Några exempel på filmer och spontana tyckomål daterade 2008:
Scream
Jag såg den både en och två och tre gånger på 90-talet när det begav sig. Jag gillade den aldrig då… Jag förstod den inte. Jag ahde för lite kött på benen. Nu älskar jag den! Wes Craven kan sin skit. Nu har jag sett alla filmer de refererar till och känner genren utan och innan. Och jag ser vad Scream gör snygggare, smartare och bättre… Intrigen serverar twist på twist på en twist… Jag minns hur det slutar, men blir ändå imponerad av vägen dit. Och vaktmästarn på skolan heter Fred och har randig tröja!
Inte världens djupaste film naturligtvis, men fullgod underhållning soom fortfarande håller. 90-talets bästa slasher. Kanske borde se om uppföljarna också?
Momento
Jag har en kompis som tycker Momento är den bästa filmen någonsin. Det tycker inte jag. Långt ifrån. Det är dock en helt ok film. Subjektivt berättad, bakvänd och skön… Jag mindes faktiskt inte alls alla plot-twists… Men filmens handling faller på sin egen orimlighet. Det känns liksom inte trovärdigt någonstans. Snubben borde ju rimligtvis någon gång tatuerat in: ”Vakna! Haja! Du är färdig med hämnden nu! Gå vidare!”
Och varför hänger den där Teddy ihop med en galen hämndmaskin…? Det känns för riskabelt för att vara något man vill liksom.
Nä, snyggt berättad film med en handling som inte tål luppen.
13e våningen
En sån där film i ”Vad är verkligt?-vågen” från sent 90-tal… Det är bara Matrix folk kommer ihåg, men många var bra. Den här till exempel.
Vad jag tänkte på nu är hur fort allt går. Anslaget är lite lugnt och sävligt i 5 min… Sedan blir det åka av! Inte en död minut. Karaktärsfördjupning och sånt finns det inte tid för.
Fortfarande riktigt bra. Men jag hade faktiskt önskat känna karaktärerna och ramhandlingen lite mer, ser jag nu.
Red Sonja
Barbar-raffel av bra märke! Inte en Conan bara en ”nästan-Conan-film” från 1985. Arnold Schwarzenegger spelar en annan barbar som ser precis likadan ut och hoppas att ingen bryr sig. Birgitte Stallone är snygg och stel i ringbrynjebikini och förpassar Arnold en biroll. Hjärndöd handling helt utan finess, men det hör ju till. Faktiskt bättre än vad jag mindes den och definitivt ett bättre alternativ än de italienska kopiorna. Hellre Birgitte Stallone än insmorda bodybuilders liksom…
Dessutom är textningen ofrivillig underhållning. Den är bananas! Oftast svensk, men ibland tysk och ibland dansk… På baksidan av köpfilmen stavar de även timme ”time”. Kul, även om det är långt ifrån lika klassiskt som ”de lavande dödas återkomst” på House of Horror-utgåvan av en gammal Fulci-film som jag fortfarande fnissar åt…
The Crow
Säkert en generationsfilm för oss som var unga på 90-talet… Fortfarande slaskig och äckel-våldsam (shit asså… film-historiens mest onda skurk!?), men inte speciellt nyskapande i sitt foto längre… Snarare… Rätt standard… Tänk att det bildspråket var sensationellt o nyskapande 1994…
Dessutom är det en sån där typisk 90-tals-film där det är mörkt och regnar precis hela tiden. Som Seven. Som Dark City. Som… många andra. Det blir nästan parodiskt. Men första filmen är bra. Det finns hjärta och lite hjärna bland snygga bilder och extremvåld. Uppföljarna var kassa. Jag har väl ifs bara sett en eller två, men det räckte.
Spawn
Jag fullkomligt älskade Spawn när serietidningen kom på 90-talet. Serien kändes smart när den blandade religösa myter och modern ny-gotik… Dessutom var jag 16 år och tyckte allt var vrålballt… När jag fick höra om filmen blev jag eld och lågor! Jag lyckades hitta den som hyrfilm i england och där lirka loss den långt innan den svenska releasen… Lyckan var total minns jag, men nu minns jag inte varför.
Filmen suger hästlängder. Den är skitdålig. Handlingen presenteras för seriöst för sitt eget bästa och det finns inte en karaktär som man bryr sig om någonstans. Clownen är bara äcklig, djävulen ser bara fånig ut och allt är bara dumt och fel. Det här måste vara kalkonen i skåpet som New Line försöker mörka…
Det var det det. Lite retrofili för att skriva av sig. Nästa gång bloggar jag om mer aktuella saker.