Jag fick en tidning i näven av en tjej på jobbet idag. Eller en bok snarare. Verklighetsspel är titeln och det är i praktiken nummer 5 av en tidning/ett fanzine med namnet Interacting arts. Verklighetsspel i sin tur är ett samlingsnamn för levande rollspel, urban exploration, parkour med mera. Vuxenlek, kan man nog säga. Coolt. Jag blir spontant sugen på att tolka in ”street art” och annan typ av spontankultur i begreppet.
Det är en omtumlande upplevelse att möta detta experimentella vansinne. Jag har ju faktiskt haft förmånen att jobba ganska mycket kring spel det senaste året och även om jag tyvärr spelar mindre så har jag läst och reflekterat kring spelande mer än någonsin. En gång kring milleniumskiftet kändes det som jag stod på barrikaderna och pratade om att ”spela rollspel på nya sätt”. Jag var ung och naiv, visst, men jag trodde på det. Resultatet blev bland annat Svenil Rollspelet, några konventsarrangemang med experimentella inslag och fika-lajvet Bodils bjudning. Samtidigt tyckte man friformandet och det systemlösa var nytt och coolt.
Men… Nyskapande?
Verklighetsspelsgrejen får mig att känna mig som en pensionär! Det jag gjort i rollspelsvängen har inte varit nyskapande för fem öre, snarare supertraditionellt. (Möjligtvis var vi med och fick hela ”independent-press-tåget” i röresle.)
Verklighetsspel känns det befriande bakåtsträvande i en tid då alla mest ugglar framför datorer. Nån som säger: Ut och lek, barn!
Jag gillar experimentell kreativitet i konst, så varför inte i spel? Spel handlar ju trots allt om upplevelser och verklighetsflykt. Varför inte fly verkligheten i verkligheten?
Tidningen kan man läsa i sin helhet här >>. Läs mer om Interacting arts här >>.