Undrens tid är förbi…

Spel till Segas gamla 8-bitare Master System går nu att ladda ner från Nintendos gudasända nedladdningstjänst Virtual console. Först ut var Wonderboy, en titel jag hade diffusa barndomsminnen av, trodde jag… I hopp om att få uppleva lite nostalgi-raffel kastade jag glatt upp 500 Wii-points…
Wonderboy var tänkt att bli Segas egen Mario. Ja, det var innan Sonic. De hittade på den där Alex Kid också i samma veva och jag förstår nu att de där diffusa barndomsminnena om ett roligt spel troligen tillhör det spelet. Åtminstone hoppas jag det. För Wonderboy är inte bra någonstans.
Ok, vi tar det från början. Bakom det porrfilmklingande namnet döljer sig ett mediokert plattformsspel. Spelet är så gulligt att man nästan kräks. Wonderboy ser helt bäng ut med bastkjol och för stort huvud. Överallt poppar frukter upp precis som Sega vill lära barnen att det är nyttigt med vitaminer. Musiken är sketkass och loopar fler gånger än vad som är hälsosamt. Redan efter andra loopen letar man febrilt efter volymkontrollen för att stänga av eländet. Designen är helt horribel… Banorna är i stort sett likadana. Bakgrunderna återanvänds ständigt. Moment och fiender loopas om och om igen. Samma plattformar. Ett tag trodde jag att spelet hakat upp sig!
Varför hoppar Wonderboy med benet rakt ut? Och varför måste man hålla inne både A och B för att hoppa långt? Och varför står han aldrig stilla? Har han damp?
Vansinnigt irriterande detaljer…
För att uppskatta designen måste man vara bebis och för att stå ut med färgerna och musiken måste man knarka…
Vem var tänkt att spela det här? Målgruppen ”knarkande bebisar” kan inte vara speciellt stor…


Uuunderbara wonderbara…