Första natten med Twilight Princess…

Zelda: Twilight princess i hamn. Stämningen är mättad, euforisk och spännt förväntansfull när spelet är kvar i plasten. Asken känns tung i min hand, det känns symbolladdat. Luften darrar. Nästan elektriskt. Snart…
Plasten borta. Bojorna borta. Besten är befriad. Manualen är tjock, men det finns ingen tid att ödsla vare sig på den eller Nintendo-reklam-foldrarna… Den lilla Gamecube-skivan är gul. Ful-gul! Inte ens om man kisar och tänker gyllene tankar kan man få den till guldfärgad! Jag antar att det är tanken…
Kuben laddad. Nu kör vi. På med strömmen. Greppar kontrollen. Orginalkontrollen. Den med skak.
Får jag epelepsi av skiten? Nej.
Vill jag köra i 60Hz? Ja. Det är klart! Vem vill förfula?
Introt rullar igång.
Det är vackert och stänningsfullt. Det är nästans gripande. Och det är nästan så nära poesi man kan komma i ett elektroniskt media. Link rider på Epona. Över en mäktig bro, på randen till en mäktig övergrund och över gröna fält. Det känns igen från Ocarina of Time. Bekant. Inget nytt under solen. Man har sett det förr, men man är fortfarande inte mätt. Det är vackrare än någonsin… Redan introt skvallrar om att musiken också är bättre än någonsin.
Jag startar. Namnger Link efter mig själv, traditionen trogen. Med försiktiga steg påbörjar jag min resa. Respektfullt. Avvaktande. Allt ska tittas på och provas. En ny by och en ny värld möter mig. Det är mer omtumlande än vad jag trott. Någonstans i det undermedvetna trodde jag väl att jag än en gång skulle vakna upp i Kokiri village och kuta iväg för att snacka med Dekuu Tree…
Jag bekantar mig med miljön och byborna och gör vad jag blir tillsagd. Jag vallar kor, fiskar, köper en slangbella…Sedan bär det av på ett småmysigt miniäventyr, med träsvärd och lykta.
I vanlig ordning vaggar Nintendo in sin publik i något sorts lugn. Bara för att brutalt krossa det just som man börjar känna sig hemma…

Jag har spelat 3-4 timmar men det känns fortfarande som jag rör mig anslaget. Det står redan klart att spelet bär en mörkare och mer psykadelisk ton än självaste Mayoras mask…
Klart är att det är för tidigt att omfamna spelet. 3-4 timmar är för lite för ett Zelda-spel. Jag måste se och uppleva mer. Hittills har jag inte släppt kontrollen en enda gång…
Sova? Njaae… Eventuellt.