Den andra säsongen av Så mycket bättre startade ikväll. Jag skrev ett långt inlägg om det TV-programmet förra säsongen som jag lyckades trycka bort istället för att posta.
Det var en ganska menlös text egentligen. Det var ett hyllningstal. För säsong ett var bra. Ruskigt bra. Den bästa TV vi sett på år och dar, om ni frågar mig. Jag skriver av mig lite ikväll. Mycket av det jag ville få sagt den gången kommer istället nu.
Den första säsongen skapade något otroligt. Den suddade ut klyftor mellan generationer, genrer och musikstilar. Det var programmet där musikstjärnorna fick umgås, vara sig själva, säga vad de tyckte och dunka varandra i ryggen.
Plura och Lasse Berghagen redde ut att de stått på olika sidor på musikscenen på 70-talet och det visade sig att någon konflikt aldrig funnits. Lasse Berghagen blev polare med Petter och började skicka ”Fuck you” sms till honom i tid och otid av oklar anledning. DiLeva klättrade i berg, sköt luftgevär, glidtacklade på vått gräs och spekulerade om svampar var djur.
Och sen var det musiken. Omtolkningarna. September gjorde svettig disco av Petters Mirkrofonkåt som bara blev bättre av behandlingen. Det var häftigt att se och höra DiLeva förvandla Berghagens triviala skitlåt Räck ut en hand. Berghagen visade kompetens när han gjorde något hjärteskärande av den okända Petter-låten Längesen. Och Petter i sin tur fick Pluras Eldkvarn-dänga Fulla för kärlekens skull att växa till en gungande betonggigant.
Vadfanhänder…? Sitter jag och diggar en låt av typ Lasse Berghagen…!?
Det fanns någonting för alla i Så mycket bättre. När senaste hade ett TV-program som många minnesvärda scener och händelser? Typ… Robinsons… Säsong… Ett?
Att det var så befriande att se artister träffas, umgås och genuint trevligt tillsammans? Vem hade kunnat tro det?
Säsong två har mycket att leva upp till.