Min vän Christopher var nere och hälsade på i helgen. Vi gjorde film, mer om det i nästa blogginlägg… Det här inlägget ska handla om en film vi såg.
På lördagen förkobrade vi oss i hyllorna på Film och fabel i Ronneby. Bland gamla flådiga omslag fastnade vi för en barbar-film. Filmen var THE BARBARIANS från 1987. Det utpräglat homoerotiska omlaget prydes av två väl insmorda män poserande framför en blå draksköld… Efter 10 minuters intensiv dikussion kring filmen bestämde vi oss för att hyra den. Hur många filmer ger upphov till så mycket diskussion innan man sett dem liksom…?
Hem och koppla in VHSen alltså med hopp om lite shysst barbar-raffel alltså…
Alla barbar-filmer är i stort sett likadana. De börjar alltid med en bild på ett öde landskap och pampig musik. Sedan skövlas en by, en massa ondingar dödar en massa snällingar, en liten kille överlever, han växer upp, blir tokmuskulös och hämnas hårt…. typ. Och alla barbar-filmer är mer eller mindre karbonkopior av Conan: The Barbarian…
Det visar sig att THE BARBARIANS på många sätt är en annorlunda barbar-film… Här skövlas ingen by, istället skövlas en karavan med flummiga cirkusfolk. Det sker utan synbar anledning. Klippningen är så dålig att man nätt och jämnt fattar vad som händer. Drottningen (vad gjorde hon på tåget?) tas tillfånga tillsammans med två småkillar. De pryglas varje dag av män i fåniga hjälmar. När de blir stora och biffiga (det blir man visst trots att man växer upp på vatten, bröd och stryk) tvingas de att slåss mot varandra. Efter nån minut känner de igen varandra och flyr til skogs. Nu börjar det riktigt horribla… I varje scenbyte träder bröderna in nyinoljade. Nu blir det krogslagsmål och skattletande… När de träffar sin gamla cirkus-karavan-kompisar har ingen annan än muskelbröderna åldrats… De slåss mot en drake som ser ut som en stor falos i ett träsk! Och på den utvalda drottningen passar den röda rubinen i naveln… För vad allting egentligen handlar om är den där förbaskade röda rubinen…
Alltsammans kryddat med lite naket och buskis-humor… De pompösa musiken är för övrigt ersatt av gräslig 80-tals-synt.
Varför skriver jag då om den här filmen… Ja, jag vill inte påstå att jag rekommenderar den. Men jag antar att den gjort hjärnan så mjuk att jag jag bara måste skriva av mig innan jag mister förståndet…
Bröderna Brun-utan-sol…