Igår hade Kung fury premiär. Efter att ha ägt internet det senaste året. Nyss gick Mad Max Fury Road upp på bio. The Expandables med greatest hits of våldsverkande machomän från svunna år har blivit tre filmer. Jag tror mig se en trend. Folk vill ha dumaction igen.
Jag gillar gamla filmer mer än nya. Sån är jag. Jag tror det har att göra med enkelheten i narrativet. Det och att få en dos ganska nära historia – lite 50-60-70-80 eller 90-tal – på köpet med underhållningen.
När man var liten kunde man slå på TVn och komma in mitt i en film. På fem minuter var man med på tåget. Man fattade vem som var good guy och vilka som var bad guys, resten gav sig på vägen. Så är det inte längre. Antingen har jag blivit trögare eller också har filmerna blivit svårare att förstå.
Underhållning ska inte vara rocket sience. Då är det något som är fel.
The Matrix intellektualiserade actionfilmen när den kom 1999. Plötsligt skulle man förstå bakgrundshistorien och sätta sig in i världen för att ta del av allt det göttiga. Det tar kanske tid, men det väcker såklart en motreaktion också.
Intressant när vi som växte upp i 80-talets skräpkultur börjar göra skräpkultur. Visst, det var dåligt men vi gillade det just för att det var dåligt. Idag är det nästan kontroversiellt att framhålla film som underhållning.
Det fanns en avväpnande enkelhet i kioskromaner, serietidningar och VHS-filmer med fläskiga omslag. Jag skiter väl i vad skurken har för motiv, bara jag fattar att han är ond?
(Tänk om George Lucas bara kunde ha diskuterat likadant…)
Jag har inget behov av att hävda datorspel som finkultur eftersom jag håller fulkulturen högre.