Jag högg Super Mario Galaxy till Wii i lördags. Jag har inte spelat sådär mycket som jag egentligen vill… Kamratposten-illustrationen åt upp förra helgen och jobbet har ätit upp min energi den här veckan…
Men i alla fall…
Gravitatachooon!
Det sa min teknologi-lärare på gymnasiet i tid och otid. Varför minns jag inte, men jag tror att det var något vi tvingades räkna på…
Hursomhelst:
”Gravitation” är det ord som bäst beskriver Super Mario Galaxy där alla standard-superlativen tar slut. Jag är gammal gamer nog att ha en konservativ på plattformsspel. Man springer från vänster till höger. Upp är uppp och ner är ner. Ja, jag vet att Super Mario 64 revolutionerade allt redan för tio år sedan. Det var, och är, fortfarande ett helt fantastiskt spel. Men vad jag vill säga är att Marios nya äventyr revolutionerar genren en gång till.
Super Mario Galaxy ställer allt på ända. Bokstavligt talat. Man springer runt, runt på himlakroppar, spinner Goombas och samlar flummiga rymdkristaller med pekaren… Den ena världen är galnare än den andra. Ideérna och vansinnet tar aldrig slut. Allt ackopanjeras av ett soundtrack som blandar klassiska Mario-låtar med John Whillams. Fullständigt spritt språngande galet! Ibland får man sluta spela och nypa sig i armen för att kontrollera att man inte drömmer.
Att lyfta ut Mario i en hel galax av fantastiska världar är ett rent genidrag. Det känns som Mario hör hemma där. Jorden är liksom inte stor nog för den största av spelikoner.
Super Mario Galaxy är inte bara vackert. Det är rent rörande. Vackert. Och magiskt. Spelglädjen är ledordet som gjort att jag alltid har satsat på Nintendos spelkonsoller. Sällan är spelglädjen såhär ren och levande…
Super Mario Galaxy är en rent utomjordisk spelupplevelse.
Kanske den största resan någonsin.
Jag ha kanske bara sett 15-20% av Super Mario Galaxy och jag förstår redan inte hur Nintendo ska lyckas överträffa det här nästa gång…
”Vill du se en stjärna, se på mig…”