D&D kan verkligen sätta undertitlar på sina grejor. De fläskar på utan rim och ranson. De tar i så de skiter ner sig. Försök liksom säga Warriors of the Eternal Sun med en allvarlig min. Det går inte.
På många sätt är det här ett standardomslag. Det är ostigt, men liksom på en bra ostighetsnivå. Vi har det obligatoriska skalllformade ornamentet ovanför valvbågen. Alla ondisar har varit på fantasy-IKEA och köpt såna när de smyckat sina duogens.
Observera också hur det kvinnliga magikern står i rosa rök. Det var mycket vanligt under 80- och 90-talet med rosa rök. Manliga magiker stod sällan och var sensuella i rosa rök under samma period.
Sedan har hela fantasygenren problem med drakar. De vet liksom inte hur de ska hantera dem eller vad de är. Detta är förstås naturligt, eftersom verkliga drakar att avbilda är ovanliga. Läser man om drakar verkar de i de flesta fall vara hyperintelligenta talande varelser. Men när de illustreras vill man framhäva det hotfulla djuriska. De klänger som ödlor eller hundar på murar och trappor liksom.
Det som skrämmer mig mest är egentligen krigarens extremt frånvarande blick. Han verkar inte veta riktigt vad han gör där. Dessutom är dvärgen sjukt liten. Det är obehagligt och olustigt. Är det en barnarbetare som knäcker extra i guldrustning?
