Recension: Solo: A Star Wars story (bio)
Jag var och såg Star Wars Solo premiärkvällen – solo, som sig bör. Stressade till 21-visningen direkt efter yogapasset, som en äkta manlig 2010-tals-kliché. Det blev bio två dagar i rad den här veckan! Timade in sista visningen på Avengers: Infinity War sista dagen och premiär på Solo-filmen dagen efter.
Kort sammanfattning. Filmen är sådär. Du vet redan allt som händer. Har du sett trailern har du redan sett det mesta. Dock ett roligt referensmarathon. Jag skrattar åt saker som flyger förbi i dialogen som ingen annan skrattar åt.
Jag tänker såhär; Just typiskt att en ung och snygg Han Solo behöver ett kärleksintresse i berättelsen. Han behöver ett skägg. En kvinna att åtro för att understryka (hetero)normativa ideal. Jag tänker såhär: Hade det inte räckt med en film om manlig vänskap? En film som enbart fördjupade relationen mellan Han och Chewbacca.
Med Lord of the Rings-filmerna och Sam-karaktären pratades det om ”en ny manlighet” där en trogen vän plötsligt kunde vara en huvudkaraktär. I en värld av machomän och kvinnor huvudsakligen som dekoration var en man med känslor nästan att betrakta som ett nytt grepp.
Tragiskt egentligen.
Så fruktansvärt tragiskt.
Min främsta invändning mot Solo-filmen är att den missade öppet mål på den punkten.
Det här kunde varit den manliga vänskapsfilmen. Han Solo kunde både varit tuff och gruffat mot Lando, smugglare och pirater och varit en vän till Chewie.
Det här kunde varit Chewbaccas film. Men det är det inte.
Det är en ovärd film som missar öppet mål.
Den tillför ingenting till någonting.
Den är mest lite småkul. Jag blev lite underhållen för stunden.
George Lucas, kom tillbaka! ALLT är förlåtet!
