Scen: Smålands mörker (Salongen, Konsthallen, Karlskrona 21 mars 2014)
Serier är marginaliserade i Sverige. För de flesta är serier Kalle Anka, Bamse och 91:an. Sånt man läste när man var barn eller nån jultidning som man köper när bekantas barn säljer. Väldigt få ser serier som ett medie, som liksom film och litteratur kan ha olika genrer och vara avsedd för olika målgrupper. Att serier för vuxna ens existerar går nog många förbi. Att serier kan avhandla svåra ämnen går nog ännu fler förbi. Det behöver inte vara lättsam underhållning.
Allt som händer kring svenska serier utanför mainstreamfåran är därför positivt. Till exempel när en serie tar steget över till teaterscenen.
Jag bytte några fanzines med Henrik Bromander precis i slutet av hans långa seriefanzineutgivning. Henrik hade blivit halvt ihjälkramad av Galago-redaktionen och var på väg att ta steget över till bokutgivning när jag äntligen fick tummen ur, tog kontakt och beställde några nummer av hans fanzine Bromander. Bättre sent än aldrig. Sedan dess har jag följt nästan allt han gjort. Serieböckerna har jag köpt och ställt på hyllan. Hans serier är alltid egensinnig och berättar om vanliga människor som hamnar i obekväma situationer. Tillsammans med de naiva teckningarna blir det allvarsamma innehållet en märklig men slagkraftig helhet. Det är svårt att värja sig för en Bromander-serie. Och i serie-Sverige har han länge haft en egen unik röst.
Därför var det kul att höra att mastodontserieromanen Smålands mörker fått ta steget över till teaterscenen. Den 620 sidor tjocka boken, den tjockaste seriebok med en sammanhängande berättelse som gjorts i Sverige mig veterligen, har omarbetatats till en scenframställning på 45 minuter. Regionteatern tar sin uppsättning på turné och första turnéstoppet är Karlskrona. Föreställningen är abonnerad för teaterkonferensdeltagare och politiker, men det hindrar inte oss. Vi har lirkat oss in.
Erik, tjugonånting, står på scenen iförd fångkläder och berättade hur hamnade bakom lås och bom. Om den struliga uppväxten med en alkoliserad far, om sin homosexualitet, om tillflykten i black metal-musik och politisk litteratur och om den enda, sanna trygga vännen, Annika.
Naturligtvis har det struckits från den tjocka serieboken. Ibland är prioriteringarna, vad som kommit med och vad som lämnats ute, lite underliga kan jag tycka. Med lite lätt bearbetning hade i mitt tycke trovärdigheten stigit och slagkraften blivit bättre. Men det är förstås en smaksak. Att författaren/tecknaren själv gjort manusbearbetningen kan man hävda som en styrka. Det upphovsmannnen anser viktigt har gått hela vägen. Men det är kort sagt lite som Bromanders serier. Det är en del av konceptet.
Föreställningen är en ganska omtumlande totalupplevelse tack vare ljus- och ljudsättningen. Teknikern har lika stor roll i pjäsen som skådespelaren. Smålands mörker mullrar, dunkar, blinkar och slår. Det är bara en person på scenen och tre skärmar med projektioner, men de fångar tillsammans effektivt betraktaren i huvudpersonen Eriks värld av hat, våld och maktutövande. När Smålands mörker är som bäst talar den till mörkret inom oss alla.