Hemma efter en krävande helg med SIS, eller Stockholms Internationella Seriefestival. Som vanligt efter en mässa eller festival är man helt mör i kroppen, fast man egentligen ingenting gör. Mest sitter man. Fast man äter för lite, dricker för lite, sover för lite och misssköter kroppen på säkert ännu fler sätt.
Årets SIS var riktigt lyckad! Den tangerar förra året och var kanske till och med bättre! Fantastiskt kul att träffa folk med samma smala nördiga intresse. Det händer faktiskt nästan bara på SIS. Många bekantskaper har man bara flyktig kontakt med på Facebook eller Twitter under resten av året.
Millroad-DVDerna jag hade med gick som smör i solsken. Jag skulle haft med fler! Speciellt The Shadow Out of Time var det drag på. Det är tydligt att Lovecraft-fandomen är stark i Stockholm, eller bland seriefolk över lag.
Ångestmannen i fanzineform sålde bra under hela festivalen. Nogi och Besköddarna – som båda fantastiskt nog var nominerade till Årets fanzinepris 2012 i Seriefrämjandets tävling – hade det knackigare. Men något exemplar då och då rullade iväg. Jag tror jag sålde kring 40 fanzines… Kanske ännu fler. Enstaka böcker och Ångestmannen-figurer skeppades också. Det kom till och med Dreamcast-fans som glatt plockade upp mina hemmagjorda Dreamcast-merchendice!
Nästan det bästa som hände var orden från bordsgrannen, när hon sa; Det märks att du får mycket uppskattning för det du gör. Och då slog det mig… Det får jag faktiskt! Alla som kom förbi bordet och stannade var glada och nyfikna. Många köpte serier av mig för att de gjort det tidigare och gillat det. Många plockade upp Ångestmannen av spontan glädje av namnet eller tecknarstilen. Det finns folk som gillar det jag gör och jag är faktiskt ganska ensam om det jag gör. Det känns fantastiskt bra. Att någonstans nå fram.