Rondellhundarna

Förra årets mest festliga och mest spridda spontana kulturfenomen var utan tvekan rondellhundarna. Ja, du har sett dem. Förra året dök de upp i rondeller i hela landet. Överallt stod det en tanig valp av pinnar och tejp. Dena ena mer fantasifull och märkliga än den andra.
Var det konst? Var det skräp? Var det en protest? Mot vad i sådana fall? Frågorna var många när jyckar ploppade upp som svampar ur jorden. Tidningar och TV hängde på och snart pratade alla om de besynnerliga hundarna samtidigt som fler började slöjda i sina källare.
Personligen är jag svag för de fantasifulla och fula kreationerna. Jag ser det som en fantastisk händelse sett ur samhäll- och kulturperspektiv.
Rondellhundsfenomenet känns faktiskt befriande. Det känns som en fortsättningen på resonemanget om vad som är konst och icke konst. Ni vet, det där som folk säger om konst de inte gillar; ”Det där är väl inget. Det där kan jag också göra.” Mitt svar, om jag får chans att bemöta det är ”Men gör det då”. Konsten ligger inte alltid i prestationen utan synliggörandet. Att skapa konst ligger inte i att prata, det ligger i att skapa.
Men rondellhundarna i Linköping möttes inte med ord. De möttes med handling. De möttes med motprestation och kopiering.
Kul att man kan få folk att enas kring något meningslöst och kreativt istället för något meningslöst och destruktivt. Vem trodde att man kunde skapa en folkrörelse av något banalt och humoristiskt? Vägnät smyckade med spontankonst av vanliga människor. Det är faktiskt helt fantastiskt. Det får mig faktiskt att tycka att Sverige är världens coolaste land. Det får mig faktiskt att känna mig stolt.

Rondellhund av det fulare slaget siktad i Mellerud.

Varför bloggar jag om rondellhundarna just idag? Jo, idag har trendens ”skapare” trätt fram i ljuset och berättat om det de startade. Lite besviken är jag faktiskt att de inte tar för sig mer, för det de skapat är något unikt. Många ”riktiga” konstnärer är nog sotis… Läs DNs artikel om dem här>>.