Igår var jag och Jimmy i Växjö och tittade på INVSN som spelade på Kafe de Lux. En onsdagskväll mitt i arbetsveckan är väl sådär välvald för en roadtrip och sentida nöjen egentligen. Jag var hemma vid den stabila tiden 01.45. Men det gick bra att vara på jobbet 8.00 ändå.
Jag fick tillfälle att krama om Dennis Lyxzén och tacka för musiken jag lyssnat på i 20 år igår. Av olika anledningar sitter mina känslor frontmonterade utanpå kroppen, just nu. Jag blev så otroligt berörd av låtarna, mellansnacket och ödmjukheten.
Ödmjukhet efter att ha åkt från Umeå till Växjö i bil och spela i en källare för ca 100 pers.
Han är nog van vid att vuxna män kommer fram och vill kramas hela tiden. Hoppas jag.
Han klev på mig 1998 och jag gav en kram tillbaka 2017.
Kul att få lite förhandsinformation om Refused och Ny Våg också, straight from the source. Smått surrealistiskt, faktiskt.
Musik, och speciellt harcoremusik, är otroligt känsloladdad för mig. Det är inte bara musik. Det är energi. Den funkar som injektion både när jag är glad och ledsen. Den har hjälpt mig oerhört mycket genom åren. Den hjälper mig när jag är deprimerad. Den är medicinen. Den hjälper mig när jag kämpar i löparspåret. Den är jävlaranammat jag inte klarar av att uppbåda på egen hand.