Recension: Revolten rörelsen Refused
1998 åkte min gymnasieklass till England på sex veckors utlandspraktik. Jag hade packat med mig en CD-spelare och en packe CD-skivor, som brukligt var i ett tidevarv före Mp3-spelare och Spotify. Viktigast i det musikaliska bagage jag bar då var Refused The Shape of Punk to come som då var färsk. Jag lyssnade på skivan så gott som varje dag, läste texterna och det tillhörande manifestet. Jah hade aldrig hört något liknande. Det var så mycket större än bara en skiva med tolv låtar. Det var något outgrundligt, som en annan värld. Det var stort, nästan religöst. Det var som det fanns en kod som skulle knäckas. Ett pussel. Man var tvungen att lägga alla bitarna på rätt plats för att se den större helheten.
Fortfarande tycker jag det är en fascinerande skiva och en av de bästa någonsin. Definitivt en av de bästa album som spelats in i vårt land. Den känns fortfarande, efter femton år och tusen lyssningar, överraskande, omskakande och nyskapande.
Jag såg Refused tre gånger när det begav sig 1996-98 och en gång under återföreningsturnén 2012. De är tveklöst det bästa liveband jag sett. Man kan säga att ett band ger allt på scenen – men det fick en helt ny dimension när man såg Refused.
Jag blev för ett par veckor sedan plötsligt varse om att det fanns en Refused-bok. Jag såg en bild av den på Instagram (som Dennis Lyxzén postat), googlade och lade beställningen med en gång. Jag streckläste den på varje ledig stund så den tog slut på bara några dagar. Jag fullkomligt slukade boken och när jag var klar började jag om. Det är sällan det släpps en bok där man är så perverst intresserad av innehållet.
Det här är faktiskt boken jag ville göra för några år sedan. När jag jobbade på Kallinge bibliotek och började göra serieböcker till Man av Skugga förlag kring 2007 funderade jag på olika bokprojekt. Man hade tid med det på biblioteket. Man kunde sitta vid disken och låta tankarna vandra iväg när man lät blicken flacka över skolgården utanför fönstren. En tanke jag hade och odlade var att gå till roten med Umeås hardcorescen på 90-talet. Åka dit, besöka platserna och tala med dem som var med. De som spelade i banden, arrangerade spelningarna och gav ut fanzines. Söka upp bandmedlemmarna och djurrättsaktivisterna, se vilka de var och hur de levde idag. Spåra ursprunget i den stora musiken. Det var såklart ett stort projekt och jag kände ingen som kunde bli en ingång i projektet. Därför kändes det långsökt. Men som vision var den gjuten. Det hade märkligt nog aldrig gjorts en bok om den landsomfattande folkrörelse som tonåringar startade och drev under 90-talet. Inte förrän nu.
refusedbok
Revolten rörelsen Refused är en välgjord bok. Mängder med intervjuer med ett stort antal människor ligger till grund för boken. Det är fascinerande att hardcore blev norm i Umeå på 90-talet. Det var hardcorespelningar på ungdomsgårdar som var den gängse normen. Man gick dit för att alla andra var där. Det är något vansinnigt coolt och unikt.
Den går på djupet och lyfter fram doldisar som hade en stor och viktig roll i Umeå-scenens framväxt. David Sandströms föräldrar – vilka hjältar. Det var ofta de som stod som ansvariga på hardcorespelningarna, eftersom alla kring på och kring scenen var minderåriga.
I boken framgår det äntligen vad som hände kring uppbrottet 1998. Jag minns då att jag inte fattade någonting. Och det var ingen som gjorde det. Bandet gick bättre och bättre och blev större och större. The shape-skivan var hur bra som helst. Det var en början på något större och bättre, inte en slutpunkt.
Tack vare filmen Refused are fucking dead, bokens sista kapitel och det faktum att man själv är äldre – gör att man äntligen förstår varför det gick som det gick. 1998 fanns inte utbrändhet som ett begrepp, men det var det som hände. Refused brände ut sig. De körde stenhårt in i väggen. Ända in i kaklet.
Det som slår en när man läser är att det handlar om så unga människor. Hardcorespelningar arrangerade i Umeåå istället för mellanstadiediskon. De som utgjorde scenen var typ mellan 11-16 år. Det var inte ens gymnasiekids!
Refused-killarna är typ 23 när de lägger ner bandet. Tjugotre år! Tio år yngre än jag är nu!
Det här är boken man ska läsa om man har minsta intresse för Refused, hardcore eller 90-tals-ungdomskultur. Jag säger det ofta, men det har sällan varit mer sant.