Då hände det till sist. Refused återförenades. Det har varit känt ett tag nu, men inatt var första gången som det liksom hände.
Refused återförening är problematisk. Jag minns det som igår när de beskrev vad Gyllene Tider sysslade med. Massa gamla gubbar som spelar sina gamla skitlåtar. Refused musik byggde på att den var så oerhört där och då.
Samtidigt är det svårt att inte bli begeistrad. Refused är det bästa band jag någonsin sett och mina absolut starkaste konsertupplevelser. Faktum är att ingenting kommer ens i närheten.
Skönt reportage från SVT Play:
http://svtplay.se/v/2726197/vasterbottensnytt/legendariska_refused_aterforenade_i_umea
När jag ser inslaget fylls jag av känslan att det hade varit lika bra att stå där på snödrivan som att vara inne i lokalen. Sån genuin kärlek till musiken. Och vad handlar hardcore om egentligen? Passion. Engagemang. Gemenskap. Vibrationer. Lika gärna genom vägg som i samma rum.
Som killen i inslaget säger;
”Nu stänger de fönstrena för oss. Men vi hör ju musiken ändå. Det är huvudsaken.”
Lite filmat från spelningen: