I år växte Small Press Expo till Stockholms Internationella Seriefestival. Det är så långt att jag tänker skriva förkortningen SIS istället, för all framtid. Och det verkar som den förkortningen redan satt sig, mycket tack vare Twitter.
Gissa vem som var på plats? Jag var. Jag har varit på plats på SPX/SIS tre gånger totalt. Första gången hette det ”fanzinedagen” eller liknande. Det var år 2000. Då var det jävligt true, som min kompis Johannes säger. Då var det 3-4 bord.
Sedan var jag på plats 2007 eller 2008. Då var det kanske 50 bord. Den gången hade jag självbiografiska serier, NAsses Nekrozin och Svenil Rollspel.
Nu hade mitt bord helt ändrat karaktär. Den här gången 2012 hade jag bara humoristiska superhjälteserier på bordet. Jag hade aldrig trott det 2007 om någon sagt det till mig! Lätt bisarrt egentligen. Vad har jag bordet fyllt med om ytterligare fem år?
SIS är the shit om man sysslar med serier i Sverige. Det är både en fantastisk tillgång och ett stort problem. Det visade sig svårt att hinna socialisera med allt trevligt seriefolk man ville träffa, köpa det man ville, se de föredrag man ville se och (inte minst) hinna sitta vid bordet och sälja sina fanzines.
Det enda föredrag jag närvarade på var ett samtal med Henrik Bromander och Simon Gärdenfors som båda släppt nya böcker. Man sålde noll när man övergav sitt bord, även om det gick bra att lämna bordet till trevliga grannar. Empiriskt bevisat.
Faktum var att jag slagit på stora trumman och nästan gått under av utbrändhet och hybris på kuppen. Jag släppte fyra nya fanzines på mässan. Den mest massiva samlanseringen någonsin i Lenneerseriehistorien som jag utannonserade det på Twitter. Två retweetade. Resten sket i det.
Fanzinen jag släppte var Stål-Tintin #2, Ångestmannen #3, Nogi – Skapelsen och Besköddarna #1. De finns alla kvar i lager, kostar 20-30 kr och beställas lättast genom att maila mig först.
Jag sålde bra! Mina fanzine med Ångestmannen och Stål-Tintin rullade iväg. Ganska många plastgubbar, knappar och Nasse Nekrozin likaså. Nogi och Besköddarna hade det lite svårare, vilket gjorde att jag fick pusha dem lite mer aktivt. ”En tjuga till så slänger jag med det här också…”
SIS är ett styrkebesked för fanzinehobbyn. Det är lätt att tro och tycka att fanzinehobbyn är stendöd när man sitter ute på landsorten i ensamhet i 4-5 år och ritar serier. Men så är inte fallet. På SIS är man inte en outsider. Där är man plötsligt ganska normal.
Dessutom börjar det bli tydligt att vissa kategorier alltid finns på seriemässor. Det alternativa tjejgänget som gör feministiska och politiska serier. Mangagäng. Furrygäng. Serieskolelever som säljer 24h-serier med snygga teckningar och noll manus. Killar som egentligen bara vill rita snygga tjejer som står i olika vinklar. De självbiografiska- och realistiska serierna har faktiskt krympt i antal. Sex-serierna i alla dessa varianter har blivit fler.
Jag dömer ingen. (utom möjligen skaparen av ett furry-fanzine jag bytte till mig i bara farten… Det var INTE friskt någonstans…) Mycket är ganska skräpigt, men på fanzinedagen år 2000 var jag 20 år och tyckte att mitt första skitkassa fanzine var bäst i världen. Det är en del av grejen att gå igenom den fasen.
Jag skriver mer senare om mina fanzines och ev också små minirecensioner på sådant jag köpte senare. Nu. Over and out.