Lenneér bloggar och poddar

Centrumbiografen i Ronneby arrangerade en Predatorkväll i fredags. Först visades den gamla 1987-filmen, sedan den nya filmen. En helkväll med Predator bjöds och jag spenderade nära nog 5,5 timmar på biografen i fredags. En timme och en kvart paus mellan filmerna var lite oönskat, annars var det en trevlig kväll med monster och filmvåld.

Kvällen innan helkvällen laddade jag upp med att se Predator 2 och halva Alien vs Predator. Sen hade jag sett nästan alla filmer, så det var lika bra att ta resten också!
Det blev en Predatorhelg, mer eller mindre planerat. Och då måste jag nästanuppmärksamma tilltaget med minirecension på min blogg! Håll till godo!

Det var kul att se Predator (1987) originalet på bio – i en riktig bioversion. En väldigt manlig film med mycket djungel. Faktum är att handlingen är nästan obefintlig. Lövtunn. Det finns en etablering och ett uppdrag, men sen kantrar allt i bara en kamp för överlevnad. Schwarzenegger är i sitt livs form och gör kanske sitt livs roll som kommandosoldaten Dutch. Arnold röker cigarr, klampar runt och spänner armarna och plöjer lera, folk och skog som en bulldozer. En nästan pinsamt grabbig film, här finns mer skämt om könsorgan än plotpoints, men de övermanliga machomännen har inte mycket att sätta emot hotet från en annan värld som kommit till djungeln.
Obegripligt att man visar rymdskeppet i första scenen dock. Hade filmen inte tjänat på en överraskningseffekt när utomjordingen visar sitt fula plyte? Hade det inte varit en helt annan film utan öppningsscenen? Eller? Nu har det blivit en ”klassiker” på eget bevåg och då kan vi kosta på oss att omtolka och övertolka något som bara var menat att vara lättsam underhållning 1987.
Idag är filmen ett monument över en enklare tid. Såna här filmer görs nästan inte längre. Åttiotalet var en tid när actionfilm var actionfilm, varken mer eller mindre. Schwarenegger trivdes och frodades i det klimatet. Här finns inte mycket etablering, inte mycket story som stör. Här finns bara muskliga bestyckade män som slåss för sin överlevnad. Man behöver inte veta vad som händer före eller vad som händer efter. Hjältar behöver ingen motivation. Man fattar att de är bra. Monster beöver ingen motivation. Man fattar att dom är onda.
Man behöver kort sagt inte veta allt. Det blir en spännande film ändå.
Less is more. Biobesökaren får gärna tänka lite själv också. Kanske blir filmen t.o.m bättre av att man adderar lite eget till det man ser? Detta är något man har glömt bort i dagens filmer, då allt ska redas ut och förklaras.

Betyg… Eftersom jag betygsätter predatorfilmer i sin egen genre predatorfilm får originalet såklart fem salta krabbkäftar. Vassego!

I andra filmen Predator 2 (1990) kommer odjuret till stan. Filmen utspelar sig i det bländande futuristiska året 1997 av någon konstig anledning. Det är väl för att visa hur superhårda gängkrigen blivit i den coola hårda framtiden. Man skymtar nyhetssändningar som klipps som actionfilmer i perferin. Någonstans finns kanske lite samhällssatir, även om det inte framgår supertydligt. Danny Glover är ingen Arnold, men nära nog. Han är en annan typ av actionhjälte som kutar runt med sur min och höga brallor. Man får se mer av rovdjuret, deras vapen och märkliga grunkor. Bland annat får vi se hur de bränner sina sår med en blå kemisk lava som de tillreder på en ihopfällbar engångstallrik. Man vill att det ska vara lite wierd tech i de här filmerna och på den punkten levererar Predator 2!
På slutet får man besöka ett skepp med suggestiv scenografi med uppspända hudar och rökmaskin som tyvärr ingen av uppföljarna spunnit vidare på. Det är som man glömt bort den här übercoola designen på Predatorskeppets innandöme och istället fallit till mer klassisk ond rymdskeppsdesign i stil med Klingons från Star Trek…
Jag tycker uppföljaren är nästan lika bra som originalet i det här fallet. Jag gillar den här krabban.

Tredje filmen Predators (2o1o) har väl inget existensberättigande alls egentligen. Det känns som ingen har trott på den här filmen någonstans i processen. Den försöker plocka de bra bitarna från den första filmen och refererar till den – men nu kan ju publiken alla förutsättningarna. Plus att story och premiss känns mer som cut-scenes till ett dataspel än något som bär en film.
Adrien Brody (av alla) går runt och väser repliker som Batman när han försöker fylla Arnolds alldeles för stora skor. Laurence Fishburne skojas bort alldeles för snabbt i en liten stollig roll. Det är en konstig film, full av konstiga val.
Ok underhållning, om man är på rätt humör. Jag gillar vissa scener (Predators offerritplats är cool) och det nästan provocerande slutet dock. Predators är inte en helt värdelös film, bara nästan.

Alien vs Predator (2004) tycker jag är lite onödigt utskälld. Kom igen! Vad kan man förvänta sig av en film med en sådan titel? Jag tror ingen förväntar sig en Shakespeare precis! Snarare nåt serietidningsaktigt. Det är vad man får.
Jag tycker filmen är ok. Att den är PG-13 är lite retligt, för det blir en aning blodfattigt (bokstavligt talat) när Aliens och Predator brakar samman utan att man får visa slask. Men i övrigt är det en ok film. På samma sätt är Predators rena och i skinande krom i den här filmen. Varför då? Konstigt designval. Aliens är lika slemdrypande som vanligt, men Predator har man polerat upp som de vore en nya Toyota i billhallen. Jag vill ha Predators skitig, blöta och i fisknät.
Jag gillar den lökiga premissen till pyramiden under polarisen. Jag gillar att Predators varit på Jorden och lärt människan byggnadskonst med mera. Det finns bra saker här, även om man beslöt sig för att göra en barnvänlig monsterfilm den här gången.

Värdelösast i filmsviten är Alien vs Predator Requim (2007). Filmen är mörk, det regnar oavbrutet och man fattar knappt vad som händer. Aliens och predators dödar folk och varandra utan att man fattar varför. Dessutom springer en hybridart, en predalien, omkring i mörker och skog. Det är en ganska bedrövlig film.
En scen i början av filmen, där man får se Predatoreiernas hemplanet, är fräck och snygg. Den är över på 30 sek.

Den nya filmen The Predator (2018) då… Ja. vad ska man säga? Det verkar vara ett stående problem nu för tiden. Man vet inte om man ska göra en ny häftig film eller en höhö-homage till de gamla filmerna. Man gör lite av båda. Man vet inte om man ska göra drama eller komedi. Man gör lite av båda. Precis samma visa som med Terminator Genisys med flera filmer.
Smärtsamt tydligt att CGI-effekter inte är lika köttiga, den här gången. De säger att de använt praktiska effekter, men allt ser datagjort ut. Och sjukt töntigt med en SUPERpredator som är STÖRRE än alla andra. Dataspelsbosslogik.
Man etablerar faktiskt ett knippe karaktärer i den här filmen, för att det ska bli kännbart när de dör. Det funkar hyfsat. Bättre rollkaraktärer här än i den tredje filmen. En liten kille med autism knäcker odjurens språk- och datakod och det är onekligen en cool idé.
Bra och roliga scener blandas med rena Kalle Anka-scener. Predators har hundar. Slutet är så lökigt att det sänker filmen en eller två snäpp, bara det. Jag blev nästan arg. Jag kände mig nästan förolämpad, kränkt.
En hyfsad äctionfilm, med ett plojslut. Se den, om du vill, men jag rekommenderar nästan att lämna salongen när det är 10 min kvar av speltiden. Då blir den faktiskt bättre.

Med det sagt är Predator-filmerna en filmserie som har hållit stilen rätt bra, tycker jag. Den har varit mer jämn och trogen sin genre (actionsfilm) än andra filmserier. Och premissen, med en jägarras från rymden, är ju ball och så. Jag rekommenderar er att se om speciellt den första filmen, gärna den andra och sen fler om ni inte kan få nog.