Pampig powerplaying metal

Konsert: Joystick 11 Malmö Live Konserthus 8 februari 2019

I lördags var jag och sambon i Malmö och såg spelmusikkonserten Joystick 11. Orvar Säfström var producent och presentatör och Malmö Symfoniorkester stod för musiken. Vi satt på andra raden. Typ längst fram. Det kändes som vi satt i orkestern, i stort sett!

Setlist:

Bloodborne – Suite (Ryan Amon)

Final Fantasy VII – Main Theme (Nobuo Uematsu)

Final Fantasy IX – Suite (Nobuo Uematsu)

Conan Exiles – Main Theme (Knut Avenstroup Haugen)

Battlefield One – Flight of the Pigeon/Classic Theme (Johan Söderqvist/Patrik Andrén)

Horizon Zero Dawn – Suite (Joris De Man)

– PAUS –

Everybody’s Gone to the Rapture – All the Earth/Finding the Pattern (Jessica Curry)

Hitman 2 – Main Theme (Jesper Kyd)

Commodore Amiga – Medley (Various*)

Wing Commander – Suite (Alistair Sanger/David Govett)

Shadow of the Colossus – Suite (Kow Otani)

The Last Guardian – Suite (Takeshi Furukawa)

The Witcher 3 Blood & Wine – Lullaby of Woe (Marcin Przyblowicz)

Extranummer:
Skyrim – The Dragonborn Comes

Konserten inledde mäktigt med musik från Bloodbourne med Sabina Zweiacker på mäktig operasång. (Jag började uppskatta opera när jag förstod att klingonerna i Star Trek håller det högst av allt). Musiken är så svulstig och blodfylld att jag blir sugen på att spela spelet, rent av.
Svenska Battlefield överraskade med ruggigt episk musik som lät mer matinéäventyr på filmduken än spelmusik. Häftigt Amiga-medley där musiken på It came from the desert inledde för att sedan gå över i svängig sjörövarreggae från Tales of the Monkey Island.
Av spelen som var representerade på setlisten hade jag i stort sett bara spelat ett, Shadow of the Colossus och visst var styckena från det spelet pampiga när de kom. Men mest överraskade musik jag INTE hade hört, måste jag medge. Det var egentligen inte så publikinfriande setlist, då musiken kom mest från nya moderna titlar och spelserier. Ingenting från Castlevania eller publikfriande favoriter som Zelda eller Mega Man, kan förefalla lite märkligt egentligen. Orvars mellansnack signalerade att många (läs: de flesta) i lokalen var återbesökare. Må så vara. Vi var förstagångsbesökare. Men vad tyckte återbesökarna om den moderna utbudet, undrar jag. Jag trodde många konsertbesökare skulle vara tonåringar eller tjugonånting. Men min sambo sa att de flesta verkade vara trettionånting.

Efter pausen strömmade det in folk på ”hyllan” bak i rummet. Det viar sig vara 70 pers bara i kören i andra akten! Otroligt maffig avslutning med Skyrim-låten The Dragonborn comes.

Riktigt nice att ta en öl i hotellbaren efteråt också. Jag känner lite som efter min första wrestlinggala. En peak kulturupplevelse, rent av en livsvidgande upplevelse.
Tack till min fina sambo och livskamrat för en fin julklapp!


Publicerat i Ångestspel, musik, Nörderi, scen/live, spel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Pampig powerplaying metal

Magnus Robot Fighter 4000 AD.

Magnus Robot Fighter 4000 AD är en sorgligt bortglömd serietidning av Russ Manning.

År 4000 är mänskligheten beroende av robotar som vi skapat åt oss själva. Klart vi står lamslagna när de revolterar mot oss! Tur då att vi har hjältar i röd shortsdräkt som MAGNUS (ofta skrivet med versaler) som kan kliva fram ur skuggorna och rädda dagen!

Magnus har begåvats med ”steel fighting strength”. Det är därför han kan puckla på robotar med bara händerna. En syssla som gjord för fräcka omslag.

Omslagen till serietidningarna är alla svulstiga och utlovar heta plåtbucklande robotstrider i parti och minut. Bildgoogla och tacka mig efteråt!

Nu när man snart gjort stortfilmer flera gånger om av alla superhjältar som finns undrar jag… När kommer filmen om Magnus Robot Fighter 4000 AD!??

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, serier | Kommentarer inaktiverade för Magnus Robot Fighter 4000 AD.

Motivation i rollspel

– Alltså… Jag har övergivit mitt öde… och jag har inget tillfälligt mål…

Detta sa jag igår när vi spelade rollspel.

Ibland upplever man att det är en främling man har på pappret framför sig när man spelar. Det har delvis med motivation att göra.

För ett år sedan satt min rollperson, en Trakorisk adelsman hemmahörande på ett stort gods, på en frusen mosse på en nordlig karg ö, frös och riskerade livet tillsammans med människor han knappt kände.

Det är svårt att motivera det.

Det är ganska intressant att diskutera motivation i rollspel. Rollpersonernas motivation. Varför i hela fridens namn ska rollpersonerna ta sig an ett uppdrag och jobba tillsammans för att lösa det?

Varför i hela världen ska jag riskera livet och allt annat för ett vagt definierat uppdrag och andra människor som jag känt en kvart?

För guld? Varför då?

Vad ska man med guld och pengar till i ett samhälle där ingenting finns att köpa? Har jag inget annat viktigare att göra istället?

Förmodligen.

För ära? Ära och ryktbarhet är kanske bättre motivatorer då.

Man litar helt enkelt på den generiska fantasyhjältens törst efter äventyr som en inbyggd motivation.
Och det kanske räcker? Vad vet jag.

Oftast skriver man en generisk backstory därför att som man säger glömmer bort alternativt ignorerar helt för den generiska fantasyhjältens standardgöromål enligt standardformulär 1:A.

Som hjälte spelar man alltid någon sorts kilché av sagofigur och förväntas ställa upp på sagoliknande scenarion och logik.

Bakgrund: Det finns en drake som ligger på en guldskatt.
– Men då går vi väl dit, dödar draken och bärgar skatten! Hur svårt kan det va?

Personer som älskar att stirra faran i vitögat är ganska ovanliga egentligen. I rollspel är de stapelvara. Detta var ingenting man tänkte på när man var 13 år. Man bara körde på.

Motivation är en knepig fråga. Egentligen vet vi ingenting. Jag har ett foto av min farfars far hemma. Jag slås av att jag inte har någon aning om hur han tänkte och vad som motiverade honom i hans liv. Jag kan bara gissa. Längre tillbaka i tiden har vi ännu mindre aningar. Tider, världsbild och självbilder förändras. Vad motiverade en nordbo att resa västerled med yxan i hand under vikingatiden? Hur ska vi veta vad som motiverar en påhittad person i en fantasyvärld?

Det är kul att spela rollspel. Det friar sinnet och man tänker helt på andra sätt.

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, rollspel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Motivation i rollspel

Ångestspel: Zombie Nation

Min gode vän Thobias gästade mancaven under hösten och vi såg till att spela in ett avsnitt Ångestspel! Lite flashback till högskoletiden då vi gjorde mycket sketcher och filmprojekt.

Först spånade vi manus en timme, sen spelade vi in en timme. Så ska en slipsten dras! Tyvärr tar det sedan två månader innan materialet kan presenteras redigerat, men här är det i alla fall.

Jag publicerade detta avsnitt på nyårsnatten för att pusha det med det coola datumet 2019.01.01. För Youtubes algoritmer var det nog snarare osmart att publicera det på nyårsnatten. Är det någon gång folk inte kollar på Youtube så är det väl då…

Kanske blir fler gästframträdanden i Ångestspel framöver!

Detta avsnitt fick också en poster. Det hör till ovanligheterna! Det är nog det första avsnitt som får en affisch. Väldigt kul att försöka Photoshoppa ihop något ”vettigt” med det groteskt fula spelomslaget som förlaga…

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, spel | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel: Zombie Nation

2019 i filmens fantastiska värld

2019 verkar bli ett fantastiskt fartigt och fräsigt år, åtminstone om man ser till hur det har skildrats på film!

Speciellt på 80-talet var 2019 ett svindlande futuristiskt år som man gärna använde som fond för sina framtidsvisioner.

Bilarna kommer att flyga eller vara försedda med regäla borr framtill. Världen kommer bestå av megastäder eller postapokalyptisk öken.  I somras gjorde torkan att de definitivt kändes som vi var på väg dit i rasande fart.
Modet kommer bestå av lack, läder, tejp och gamla målade hockeyskydd. Anarki likt den i gamla vilda västern kommer att råda, där rättvisan skippas av denna som pekar vapenmynningen

Dock har ingen postapokalyptisk framtidskildring förutsett något så vansinnigt som att Donald Trump skulle vara president i USA 2019… Värt att poängtera…

Dessa 2019-filmer plockade jag fram ur DVD-samlingen på rak arm. Även Running man med Arnold Schwarzenegger utspelar sig 2019, har jag fått erfara.

Jag älskar dessa filmer. Bladerunner är kanske den bästa filmen någonsin. Och The new barbarians är underbar i all sin Mad Max-rippande bisarra konstighet. After the fall har jag ännu inte sett, men tro mig, det är starkt på gång.

Sen blir det till att se om nämnde Running man också. Det enda jag minns om den är att Arnold kutade runt i gul overall.

Det vore kul att göra något kreativt med dessa 2019-filmer nu under 2019, kanske en Flumfilmvideo….!?

Publicerat i Film, Nörderi, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för 2019 i filmens fantastiska värld

Gott nytt 2019!

Gott nytt år! Jag brukar skriva en årskrönika här på min blogg, men det orkar jag inte i år.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Gott nytt 2019!

Årets julkort

Förra året hoppade jag över julkort. Eller… Jag minns inte. Det är möjligt att jag krattade ihop något i den elfte timmen. Men normalt sett har det varit en kär tradition att göra lite julkort när det lackar mot jul.

Jag brukade länge göra ett Millroad Film-kort i december varje år som knör an till mina kortfilmer, men eftersom MRF går på sparlåga nu för tiden fick det bli julkort med mina seriefigurer och Ångestspel istället.

Årets julkort till Ångestspel blev en Pokemon GO-hyllning när en Chansey-Jimmy matar en Snorlax-mej med runda söta NES-kassetter… Det verkar uppskattat på Fb-sidan och Instagram.

Det sista blev nästan snyggare i kvadratisk Instagramversion. Eller vad tycker ni?

Det blev faktiskt några ”fysiska julkort” i år också, såna med frimärke och allt. Några kompisar fick sig ett kort eller två på posten. Skickade 4-5 st till en begränsad skara i år. Har man man väl gjort jobbet att rita och Photoshoppa en bild är jobbet att skriva ut och montera och stoppa i kuvert faktiskt inte så stort. Och förhoppningsvis glädjer det någon, i vintermörket, som man säger.

Jaha. Såatte. Det var väl allt för nu. I år firar jag jul hos mamma och pappa i Lerdala. Traditionsenligt. Säg till om ni vill ses i Skövde med omnejd. God jul på er!

Publicerat i Ångestspel, mina egna serier, roligt och allmänt ovärt, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Årets julkort

Tomtar på ÅS-sidan

Någon adventskalender hann jag som sagt inte med i år. Däremot dyker Ångestspeltomten upp på Ångestspelsidan på Facebook och tipsar om lite shysst hårda spelpaket, från nu fram till jul. In och lajka mao!

Publicerat i Ångestspel, roligt och allmänt ovärt, spel | Kommentarer inaktiverade för Tomtar på ÅS-sidan

Såhär nästan halvvägs i december

Det är såhär, nästan halvägs i december, kan kommer på att man borde gjort någon julkalender…

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Såhär nästan halvvägs i december

Fula specialutgåvor av gamla konsoler

Nu behöver vi prata lite om fula specialutgåvor av gamla konsoler. Dreamcast kom i några spännande special editions. Jag tror alla stannade i Japan.


Otroligt fula varianterna och specialeditioner…

Det ironiska är ju att Dreamcast i sitt grundutförande är tusen gånger snyggare!

Färgad transparent plast var inne kring millenieskiftet. Även N64 och Game boy hade ju det.
Även Xbox var lika goda kålsupare. Har man en gång sett en tranparent grön Xbox är det en styggelse han aldrig har osedd!

Värst ovan är Seaman-varianten.

Seaman är ju ett ganska ”rent”, arty och (inte minst) nyskapande spel… Och hur gör man en temakonsol till det… Jo, man gör den smutsvattenbrun, såklart! För smutsvatten säljer ju. Ingenting säljer spel som smutsvatten gör.

Och TVn. Vad ÄR det! Den ser ut som en rymdhjälm som smurfarna skulle kunna ha på sig. Inte direkt en inredningspryl någon vuxen människa vill ha i sitt hem.

Förutom jag då.

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, spel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Fula specialutgåvor av gamla konsoler