Recension: Watchmen (film)
Då och då ser man filmer som påminner om varför man gillar film, brukar jag säga. 1999 såg jag till exempel The Matrix. 2000 såg jag Fight Club. Två filmer som var nyskapande, både berättarmässigt och visuellt. Men det var framförallt två filmer som förflyttade åskådaren till en annan värld höll intresset i ett järngrepp från början till slut. Man ville aldrig att de skulle sluta.
Det blir mer och mer sällan… Bladerunner är en klassiker i sammanhanget. Sin City var en sån film. Tarantionas Kill Bill-filmer och Deathproof snuddade vid den känslan. Men nu har jag sett en sån film igen. Och den heter Watchmen.
Watchmen bygger på den berömda serien med samma namn. Det som gör serien bra är nästan undantagslöst Allan Moores manus. Inte för att teckningarna är fula, de är bara ganska standard. Bildlösningarna är däremot ofta spektakulära. Filmen är en mycket skickligt utförd filmatisering av serien. Man har strykit småsaker, men i övrigt har man inte ändrat på mycket. Det är också den kritiken som filmen fått. Att den ligger för nära serien istället för att utnyttja filmen som media. Ett kopiöst i-lands-problem… Serien är faktiskt ganska "filmisk" med ruggiga voice-overs, parallelhandlingar och snygga scenbyten. Filmen använder det som redan finns där mästerligt.
Platsen för handlingen är ett alternativt 80-tal i USA där händelserna tog sig andra vändningar redan på 30-talet. Bland annat ändras grundlagen och gör att Nixon kan väljas om en extra runda. Kalla kriget är ännu kallare. 1985 står världen mycket nära ett fullskaligt kärnvapenkrig. Superhjältar, vanligt folk som tar lagen i egna händer, har varit tillåtet sedan 30-talet. Nu är det förbjudet. Hjältarna har lagt sina masker och trikåer på hyllan och reflekterar över sina dumdristiga äventyr. Endast de som drivs av verklig övertygelse är fortfarande aktiva.
Superhjältarna i Watchmen är trasiga människor. De lider av olika defekter, till exempel brist på empati, smärta och ångest. De är, med ett undantag, vanliga människor.
Undantaget heter Dr Manhattan och är en blåskimrande man skapad av en olycka. Hans krafter är ofattbart stora. Han kan blicka isär och omforma materia. Men om inte materia eller ens tid existerar, vad har man då att bry sig om?
Watchmen beskrivs ofta som deckar-historia och sience-fiction. Visst är den det, men på film blir det till stora delar en film noir.
Det som skiljer Moores manus från många andra superhjälteskildringar är att han tar konceptet på allvar och ställer frågor; Vad skulle det få för konsekvenser om superhjältar faktiskt fanns? Hur skulle det påverka samhället? Och hur skulle laglösheten och våldet påverka männen och kvinnorna i dräkterna?
Och, som sagt; Dr. Manhattans problematik är så filosofiskt och existensiellt komplicerad att den som intrig skulle kunna bära en egen film…
Watchmen fick en trea i Aftonbladet nu när den släpptes på DVD. Obegripligt. Det är den bästa filmen som gjorts med superhjältar. Mil bättre än de uppskrivna nya Batman-filmerna, i min bok… Filmen är en av de bästa som gjorts med en serietidning som förlaga. Filmen är råsnygg rakt igenom och bjuder en både tänkvärd och skickligt berättad story. Watchmen underhåller och fascinerar. Watchmen fängslar. Jag vet inte riktigt vad mer man kan begära av en film…? Jag begär inte mer för mitt högsta betyg.
