Recension: The Wrestler (DVD)
Som motvikt till min klagosång över en dåligt genomförd film senast får det bli en liten recension av en bra film. Äntligen har jag sett The Wrestler. Och jag gillade den skarpt.
Först lite om sporten/underhålllningsformen/fenomenet wrestling. Vad ska man egentligen kalla amerikansk fulkultur där män med dräkter och alter-egon spöar på varandra under cirkusartade former? I USA är det säkert både kultur och sport. I Sverige har de visst börjat så smått med att bygga upp en egen scen i Malmö och i Göterborg, har jag hört. Men det är en en annan historia (intresserade ombedes googla).
I början av 90-talet visade de wrestling på TV3 och vi tittade. Hoa-Hoa Dhlgrens kommentarer var guld värda. Jag (som var den enda som hade TV3) bandade t.om och vi tittade hos kompisar. Vi såg inte mycket våldsamma filmer när jag var i den åldern. Men vi såg wrestling och spelade Street fighter II. Det var underhållningsvåldscirkus, som Tom och Jerry, fast med solbrända muskulösa män. Om det var på riktigt eller inte var en populär snackis på skolgården (det är visst fortfarande en snackis). Detta var innan man fattade att idolerna slutade som sönderknarkade hjärnskadade vrak.
På senare år har sporten/underhållningsformen/fenomenet kommit tillbaka till mig. Som tema i gamla retro-TV-spel, som referens i populärkulturen eller bara som roligt samtalsämne på fester. 
Wrestlare ritade av mig förra året.
Filmen The Wrestler då… Mickey Rourke är fantastisk som den forne stormästaren Randy The Ram. Han jobbar på ett lager och går matcher på helgerna i sunkiga gymnastikhallar. För att orka med super han och tar lite piller. Han försöker inleda en relation med en strippa han gillar och försöker lappa ihop relationen med sin dotter. Allt skiter sig.
Storyn i sig är egentligen inte mycket att hänga i granen. Den följer varje snitsel i skidspåret och ringar in varende klyscha som finns. Men ibland gör det ingenting. Ibland vill man ara sitta i sadeln och åka med när man ser en film. Med bra skådisar blir det bra ändå.
Jag kan flyga… Jag ÄR inte rädd…
Filmen är betydligt mer "independent" än jag trodde. Kameran är ofta handhållen och hänger ofta bakom ryggen och följer efter Rourke. Bakomfilmen The Wrestler: Within the Ring ser ut ungefär som de bakomfilmer jag gjort till Millroad-filmerna. Det är också den bästa och ärligaste bakom-film jag sett på länge. Birollerna och statisterna ser inte bara äkta ut. De är äkta. Wrestling-matcherna är inspelade vid riktiga events med riktig publik. Brottarna är riktiga brottare. Detta skänker djup, realism och skärpa. Det är ett mästerligt sätt att fördela en budget och genomföra en film på. Det är, gravt förenklat, bara Rourke som har kostat.
Tydligen finns det här på riktigt. Små independent-ligor med Wrestling där de gamla och avdankade hamnar sen och får mäta sig med de unga som vill upp i betal-TV-kanalernas stjärnglans. Det är en riktigt bisarr värld. En ren dokumentär om den världen vore också intressant. (Tipsa mig gärna om en sådan finns)
I filmens bästa scen sitter gamla Wrestling-legenderna i en gymnastikhall och skriver autografkort för 8 dollar och poserar på bild med gamla fans. De ser ut som krigsveteraner. Någon sitter i rullstol, någon har blindkäpp, någon en benprotes. Men de har inte kämpat i krig. De har kämpat i underhållningsindustrin för pengar och stjärnglans. De har kämpar för bättre liv men sitter där trasiga och olyckliga. Det är en otroligt bisarr scen.
Föresten… Ett Nintendo 8-bitars har en cameo i filmen. Bara en sån sak.
