I helgen var det Blekinge Spelfestival – BSF – som arrangerades för första gången. Eftersom någonting för en gång skull händer i Ronneby stannade jag på orten och närvarade istället för att bege mig till Small Press Expo. Naturligtvis kolliderar allt roligt, i enlighet med Murphys berömda lag. Seriemässan i Stockholm vore strategiskt och karriärsmässigt rätt på alla sätt (i den mån ord som ”strategi” och ”karriär” går att applicera på seriebranschen i Sverige…), men jag måste flänga en del upp och ner från Skaraborg den närmsta tiden. En helg utan fläng kändes värdefullt. Dessutom har jag ju faktiskt ett jobb nu och de där ”karriärsmässiga sakerna” som jag inbillar mig att jag ”tjänar på” kan plötsligt bortprioriteras för saker som är bara kul.
Underbar känsla egentligen…
Jag har sällan känt den.
Som arbetssökande är man aldrig ledig.
Sista veckan – när jag väl bestämt mig för att skita i SPX – tog jag beslutet att arrangera på BSF. Jag körde en gammal favorit. KULT-äventyret Et in Arcadia ego. Jag panik-skrev ihop lite karaktärer dagarna innan och det funkade rätt bra. Det var rollspelstorka på konventet, endast två rollspelsarrangemang utannonserade, så jag tror att mitt arrangemang var uppskattat. Jag pallade dock bara att spelleda det en gång, på fredagskvällen. Tyvärr tär det att spelleda rollspel. Det har jag alltid tyckt. En gång per konvent funkar. I nödfall två. Knappast mer.
Ska man hårddra det spelade jag bara två spel under konventet. KULT och Super Street Fighter IV. Övrig tid hängde jag vid försäljningsbordet eller snackade med folk. Snackade Mutant, robot-dräkter och Star trek-avsnitt. Säkert mycket annat som jag har glömt också. Kort sagt sånt som verkligen betyder något här i livet. Många trevliga nya bekantskaper blev det. Jösses vad jag saknat att nörda på spelkonvent!
Att vara med i Super Street Fighter IV-turneringen på lördagen var riktigt häftigt! Inte för att det gick bra. Det gjorde det verkligen inte. Jag sög. Kilometervis. Men det var riktigt häftigt att;
a.) Att sitta axel mot axel med en mänsklig motståndare. Att prestera inför en publik. Känna tävlingsnerven. Fightingspel är ingen lek – Det är sport!
b.) Spela med arkadsticka. Det var svårt. Ovant. Stelt. Men… stencoolt. Det var old-school och futuristiskt på samma gång. Det var att spela på allvar.
Värt att notera är att jag i stort sett var den enda som spelade en ”tungviktare”. Jag spelade Sagat. Han är min favorit när jag spelar hemma eftersom han har spänst i hoppen, hårda sparkar och varierbara snabba eldbollsattacker. Men med stickan och mänskligt motstånd blev det svårt. De flesta körde med lättviktare. Snabba lätta karaktärer. MMin första match fick jag spö av Dhalsim. Det var naturligtvis förnedring. Det är det alltid.
Idag bjöd jag på en sticka på Tradera men fegade ur när jag tyckte det blev dyrt. Naturligtvis var jag dumsnål. En sticka är guld värt. Det är en kontrollupplevelse lätt värd hundralappar. Hittar jag en i framtiden till bra pris blir det ett inköp!
Försäljningsbordet fick lite snurr. Svenilgames gjorde comeback, kan man säga! Det fanns folk som kom ihåg oss från epoken 1999-2004.
Fyra-fem Svenil rollspel-böcker sålda. Tre T-shirtar. Två filmer. En seriebok. Det får man vara nöjd med på ett litet konvent med ca 100 besökare i en sömnig småstad.
Fantastiskt värdefullt att kunna gå hem och sova på ett konvent. Slippa sova med 50 andra apor på ett stenhårt golv i en ångestladdad sovsal. Det är bra.
Tack för ett trevligt arrangemang, säger jag till BSF-folket! Nästa år blir det säkert ännu bättre. Finns jag på orten då lära jag arra!
