Bokmässan 2011 är avslutad och lagd till handlingarna. Vilken folkfest! Vilket kaos!
Vad skönt med elva timmar sömn i Göteborg.
Tyvärr var jag halvsjuk, asocial och det kändes som mitt förlag gick på konstgjord andning i år, men i övrigt gick det bra. Ångestmannnen-figuren gjorde en succé i det lilla. De redan frälsta och närmast sörjande älskade figuren och köpte den. Jag fick lite uppmärksamhet riktad mot mina nya skapelser Ångestmannen och Stål-Tintin. Jag ser ett öde i att bli Han som gör de där knasiga superhjälteserierna istället för; Han som gör de där bra nyskapande realistiska serierna. Men någonstans har jag insett att den som blir han i någon som helst sammanhang på Bokmässan kan var lycklig…
Som vanligt handlade jag böcker som om det inte fanns någon morgondag. Eller ja… Jag handlade inte några mängder om jag ska vara helt ärlig. Eftersom jag nästan kan ljuga vitt och säga att jag är i branschen… (i år, precis som tidigare år, levde Man av Skugga Förlag ett micro-biologiskt liv vid sidan av branschgrannarna och giganterna Kartago och Galago) Man får böcker, man byter böcker och man handlar böcker. Inte sällan köper man 2 och får 3. Eller tjatar till sig en bok för billigt. Eller ja. Det plockar på. Man går inte hem tomhänt från en bokmässa. Eller… En del (läs: Jimmy B) gör ju det. 🙂
I år satsade jag uppmärksamhet och kulor på följande böcker, bland annat.
Om någon ropar i skogen av Malin Biller. Malin fick årets Urhund för den här boken. Den kan inte vara dålig. Handen på hjärtat har jag varit lite skeptisk till Malins serier. Inte ”skeptisk” som i ”dåligt” men de ligger lite för nära mina egna serier, tror jag. ”Roligt ritad realism”. När jag läser serier gillar jag ofta att ta ett steg bort till något helt annat.
Mats Kamp av Mats Jonsson. Mats Jonssons serier är något av det bästa jag läst i serieväg. Hans tredje bok, som bildar någon sorts triologi med de två föregående, var självskriven. Han berättar om livets vedermödor ärligt och omsorgsfullt. Man blir hänförd och imponerad. Inte många vågar vara så öppna och ärliga.
Flängda favoriter av Johan Wanloo. Dessto mindre seriöst, men ändå. Wanloo är skitrolig. När han ritar, när han twittrar och när han irrar runt på bokmässan.
Maran av Lina Neidestam. Shit, vad jag gillar serie-Sverige 2011. Vad är det här liksom? Feministisk erotik och folksägner. Det är helt sjukt. Vilken bredd har seriekulturen i vårt land när sånt här ges ut? Hur mycket galenskap är med i bilden? Och hur kan det vara så snyggt tecknat och färglagt? Man måste nog läsa boken för att tro på det.
Förlaget h:ström har gett ut H.P Lovecrafts Om övernaturlig skräck i litteraturen som jag köpte. Jag berömde dem för deras utgivning och de kontrade. Det blir ingen mera Lovecraft. Det blir ingen mera Verne. Nähä. Sa jag.
Jag köpte volym 1 av Poes samlade noveller i samma monter. Nu ska här läsas gammal skräck.
Minst värda köp på mässan: Street figther Alpha The movie på DVD. Nööörd.
(Man gör ALLTID minst ett inköp som man hittar ett halvår senare och tänker; Varför köpte jag det hääär? My god! Jag måste varit fucking hjärnskadad! Vad tänkte jag!)
