Lenneér bloggar och poddar

Recension: Bioshock (xb360)
Det var länge sedan jag spelade Bioshock. Jag hittade dock en gammal bortglömd recension på datorn…

Den bepansrade jätten sjunker ihop med ett dovt stön. Den bepansrade kroppen blir liggandes orörlig i det mörka vattnet. Luften fylls av rök när den varma metallen kyls av i det kalla vattnet. Det blir tyst. Jag andas ut. Striden är över.

Bredvid kroppen av den fallne står en liten flicka. Hon gråter med händerna för ansiktet. Mellan snyftningarna hör jag.
”Mr Bubbles… Kom igen, Mr Bubbles… Rör dig då…”
Jätten var hennes vän. Kanske hennes enda vän i en ond värld. Den vännen har jag just dödat.

Jag har gjort det för att det är det enda rätta. Jag tror åtminstone att det är det enda rätta.
Någonting måste man tro.

Flickans röst låter metallisk, hes och sjuk. Någonting är fel och sjukt och vridet.
Jag lyfter upp henne. Hon gör våldsamt motstånd. Hon tror jag vill henne illa. Men jag är inte som de andra här nere. Min handpåläggning får den späda lilla kroppen att skaka som av kramp. Ett ljussken slår upp i min famn.
Sedan är det över. Det där obehagliga i hennes ögon finns inte längre där. Demonen är borta. Hon är fri.
”Tack”, säger hon med glad flickröst, vinkar och springer iväg.
Flickan försvinner i mörkret. Jag står kvar. Glad över att ha hjälpt ännu en.

Man fattar inte riktigt allt i som händer i Bioshock. Vissa saker får sin förklaring med tiden.
Vad man vet är att man måste slåss för sin överlevnad. Här gäller det att döda eller bli dödad. Man måste pumpa in ett mystiskt preparat i sin kropp och uppgradera sig med ”plasmider”, en sorts mutationer som ger övernaturliga förmågor, för att överleva. Du befinner dig på en plats där vetenskapen har fått accelerera fritt utan skyddande lagar och onödigt uppskruvad moral.

Man hittar ljudinspelningar som man lyssnar på och tillsammans med scenerierna berätar de en lika delar fascinerande som skrämmande berättelse om ett samhälles uppgång och fall.

Samhället där jag befinner mig heter Rapture och finns inte på några kartor. Rapture är nämligen en gigantisk undervattensstad, gömd för världen. Jag borde inte ens vara här. Jag är här för att mitt plan störtade nära ett fyrtorn ute på havet. Nu är jag i Rapture och jag spelar efter Raptures regler…
Jag halar fram min kraftigt modifierade tommygun och smyger ned längst korridoren.. Från de stora fönstren faller ett blått böljande sken in. Därutanför driver fiskstim förbi och jag ser hotfulla skuggor svepa förbi mellan svarta fasader och neonskyltar.

Rapture är ett utopiskt samhälle skapat av en man med namnet Andrew Ryan. Rapture vilar tungt på den mannens känsla för filosofi och form. Han har låtit objektivismen genomsyra staden och byggt den på en sorts laissez-faire-kapitalism. Han har samlat eliten av vetenskapsmän, läkare och konstnärer och låtit dem skapa och näras av total skapande frihet. Utan bojor av politik och religion. Ett samhälle där ingenting är omöjligt. Som han själv säger i spelet; Det var inte omöjligt att bygga Rapture på havets botten. Det som var omöjligt var att bygga Rapture på någon annan plats.

Men någonting har hänt i paradiset. Något har fått utopin att rämna och förvandlas till en skrämmande plats. Rapture har förvandlats till en mardröm. Förfallet har satt sin prägel på staden. Allt det vackra i 50-talets funktionalism och art deco-stil finns där. Men det är tydligt att någonting har gått fel. Mycket fel…
Vad är upp till dig att upptäcka. Kanske har du själv en roll att spela?

Jag köpte och spelade Bioshock för ungefär ett år sedan. Nu spelar jag igenom det igen. Det finns så mycket kvar att upptäcka. Vissa saker framträder i nytt ljus andra genomspelningen.

Första gången vet jag att jag retade ihjäl mig på att varje strid är en total kaotisk hetskamp och att en stor del av spelet går ut på att samla på sig ammo och medpacks för att klara vardagens prövningar. Man vill ju ha tid att utforska allt det vackra och gåtfulla. Tempot rubbas så fort man möter en fiende.
Men under andra genomspelningen slår det mig; Kanske ville de att striderna skulle vara hetsiga för realismen och närvarokänslan? Att vandra i Rapture är farligt. Det ska vara farligt. Att vandra i Rapture ska inte vara som att vandra i Skövde. Inte på något sätt.

Bioshock är ett av de bästa spelen jag spelat till Xb360. Till skillnad från många andra spel erbjuder det en totalupplevelse och det spänner över hela känsloregistret. Bioshock är både äventyr, action, skräck och något mycket mer. Visst finns det saker att anmärka på, men det är just för att spelet snubblar så nära det perfekta som man upplever grus i maskineriet. Jag satte en fyra först, men år och en trött pliktskyldig uppföljare senare ser jag att Bioshock är ett sådant spel som bara kommer en gång varje konsolgeneration. Att upplevelsen bara växt över tid gör det till en femma.