Lenneér bloggar och poddar

Karl Fredrik Mattsson trädde fram idag och berättade om ”horkarlsmyntet”. Han ville förbli anonym, men journalisterna hade letat upp honom. Vid lunchtid gav han en ganska meningslös presskonferens i Kulturhuset i Stockholm.
Jag har vädrat mina åsikter i frågan på Twitter under dagen, men insåg att det utrymmet inte räckte till på långa vägar. Jag får skriva ett blogginlägg istället, för att få fram vad jag vill säga i frågan.

Karl Fredrik tryckte på att han var amatörkonstnär. När jag tänkte på det funderade jag på vilka värderingar som ligger bakom? Måste man vara ”proffs” för att göra ”riktig” konst? Nej, menar jag. Jag har sett mycket bra konst komma ur människor som inte anser att de gör konst alls.
Dessutom: Gör man något som startar ett mediadrev och som hamnar i blickfånget för ett helt land så är man snarare proffskonstnär, kan man tycka?

Serieteoretikern Scott McCloud förklarar vad konst är genom att exemplifiera stenåldersmänniskan som sitter och sjunger eller ritar figurer med en pinne i sanden. Gör man något i syfte att vara underhållning, förströelse, distraktion etc. gör man konst. Ska man värdera konst måste man möte en publik. Möjligen kan en publik, utifrån sina preferenser, säga vad de anser vara amatör respektive ett proffs i arbete.

Och det här med att inte prata om det man gör med motivationen att ”verket får tala för sig själv”. Verket har talat för sig själv. Men konstnären har chansen att tillföra det något. Man förstör inte något genom att prata om det.
Ingen tror att jag är fotbollsproffs om jag går ut och latchar med en fotboll men OM jag skulle starta ett mediadrev pga. jag latchar med en fotboll gör det att jag är i en position där jag får prata fotboll. Anser jag.

Är det en konstnärs plikt att tala om sina verk? Jag tycker det. Man är helt enkelt skyldig för sina handlingar och gör man något som väcker debatt uppnår man någonting. Det är då den lilla människan kan göra skillnad. Däri ligger konstens storhet. Vi har en yttrandefrihet att använda. Vill man inte nå en publik och väcka reaktioner sysslar man inte med skapande. Och tycker vi att ”bra” konst skapas av ”proffskonstnärer” och förminskar oss själva till amatörer – då är vi på riktigt djupt vatten.

Har jag rätt?

Dagens underligaste händelse: En kille jag känner gjorde mig uppmärksam på att en av mina illustrationer dykt upp – modifierad – på en site med tydligt ”bruna” motiv och värderingar. Med brun menar jag en site som uttrycker ett tydligt ogillande för det mångkulturella Sverige och ett tydligt gillande för Sverigedemokrater med mera.

Jag hade inte tillåtit dem att använda min bild – än mindre modifiera den. Det skulle jag aldrig göra. Jag mailade ögonblickligen och bad dem plocka bort bilden. De hade inte min tillåtelse till vare sig publicering eller modifiering.
När jag besökte sidan  i samband med att jag skrev detta inlägg några timmar senare var bilden borttagen.

Det verkar som liknande stölder drabbar alla tecknare och illustratörer ibland, speciellt när man sprider sig flitigt på nätet.

Jag är inte så kinkig. Överlag. Folk jag känner får använda mina illustrationer och bilder om de skriver mitt namn och länkar. Folk som frågar snällt också. Devisen ”Fråga först” gäller alltid. Men, som sagt. Jag måste godkänna publiceringen. Orsaken blev tydlig i det här faller. Jag vill aldrig bli slagträ för åsikter jag inte står för.

Det här löste sig bra och smärtfritt. Tack för att ni säger till om ni ser mina illustrationer i fel sammanhang i framtiden också!