What frequency will liberation be?

Jag finner inga ord när jag ska beskriva Refused. Ärligt talat. Inget annat band kommer ens i närheten. Visserligen skulle det inte vara oävet att sett Ebba Grön 1979 eller The Beatles 1966… Men jag skulle lätt välja Refused 1997, framför allt annat.

Jag skulle säkert kunna skriva ett blogginlägg fem gånger så långt, men det får räcka med ett kort nu. När jag upptäckte Refused var det en ny värld som öppnade sig. De öppnade nya dimensioner av vad musik kunde vara. Refused-lyssnandet på gymnasiet var visserligen förknippat med en regäl dos teen angst, men jag inbillar mig att det var hardcorepunken som tog mig genom den tiden. Det var något tryggt att hålla i när det blåste. Varje gång jag stöter på motgång och behöver projicera lite jävlar anama i verkliga livet projicerar jag en Refused- eller Raised Fist-låt i skallen. Det har inte med musik att göra. Egentligen. Det har att göra med att hardcorepunk mer än något annat är energi.

Imorgon eftermiddag sticker jag till Malmö för att se Refused. Efter att ha kuskat runt världen (och det här är ett band jag sett i källare i Tibro och Hjo, kan poängteras) kröner de sin återföreningsturné med ett antal spelningar på svensk mark. Nu ska The Shape of Punk to Come begravas, heter det. Fatta peppen!

Publicerat i musik, Nörderi, Politik | Kommentarer inaktiverade för What frequency will liberation be?

Andra året med Joolkalendern

Jobbet har varit extremt krävande sista tiden. Jag har jobbat 55-60h i veckan och det har varit ordentligt kännbart. Jag har tre jobb nu, som jag ser det, tre yrkesroller. På Noisy Cricket arbetar jag med Grafik/Design/Illustration/PR, men också med Kundkontakter/Sälj/Projektledning. Jag är dessutom inhyrd lärare på gymnasiet i två kurser. Och på fritiden skriver jag lite texter för lokaltidningen och illustrerar på det.

Men ett roligt uppdrag nu i december, som lättar upp stämningen lite, är Joolkalendern. Det är andra året vi kör den här grejen. En kalender tillägnad Jool – Johan Olofsson på byrån. Det började med en trött ordvits förra hösten men eskalerade bortom vansinnet till konceptet som bäst formuleras En Jool varje dag fram till jul.

Följ Joolkalendern – en Jool varje dag fram till jul – här:

http://noisycricket.se/joolkalendern2012

Publicerat i Digital underhållning, jobb, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Andra året med Joolkalendern

Skrillex Quest

Förföriskt. Det här får man utforska någon kväll när man har tid, känner jag.

http://www.skrillexquest.com/

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi, Skapande/konst, spel | Kommentarer inaktiverade för Skrillex Quest

Ångestspel Avsnitt 2: Super Mario Land

Det andra avsnittet av Ångestspel har varit uppe på Youtube någon vecka. Den här gången attackerar jag ett bra spel; Super Mario land till Game Boy och börjar spinna retrofilt kring serier baserade på spelet i Nintendo Magasinet med mera. Håll till godo!

Det är mycket nu, med jobb och annat. Nästa Ångestspel-avsnitt kommer när det kommer.

Det funkar ju alldeles utmärkt att bädda in en Youtube-film i inlägg på detta sätt. Varför har jag inte gjort det tidigare?

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, spel, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel Avsnitt 2: Super Mario Land

En omöjlig affär

Jag satt på Twitter en kväll förrförra vecka när en nyhet plötsligt dök upp i flödet. En mening av smått bisarr natur och tyngd. Meningen som återkom i olika formuleringar löd:  Disney har köpt Star Wars. Pris: 4,05 miljarder dollar. Jag trodde det var ett aprilskämt eller nån sorts elakt internetskämt. Nyheter i Twitter-flöden och på Facebook bör tas med en nypa salt. Men plötsligt dyker det upp länkar till seriösa artiklar på seriösa sidor.
Sedan dök den här Youtube-filmen upp. Det är den konstigaste och sorgligaste filmen om män som skriver på papper som jag någonsin sett:
http://www.youtube.com/watch?v=BUnS12upjQs

Det är svårt att fatta att George Lucas verkligen gjorde det. Han skrev på ett papper och sålde allt. Allt. Hela skiten.

Star wars var en remix av hans Flash Gordon-fantasier som han odlade långt innan den första filmen blev verklighet 1977. George Lucas har varit Star Wars. Han har alltid haft sista ordet och dikterat det som varit ”canon” i Star Wars universum. Fansen har inte alltid gillat det, men de ha accepterat Lucas lag. Vad ska man göra? Upphovsmannen kan inte ha fel.
Tänk om Astrid Lindgren hade gjort samma sak. Tänk om hon sålt Pippi, Emil, Ronja och alla rumpnissarna till Disney eller något annat? Otänkbart. (Däremot är det inte otänkbart att hennes efterlevande kommer att göra det…) Det här var ungefär lika otänkbart.

Star Wars har betytt oerhört mycket för mig genom åren. Jag blev ett ”fan” på gymnasiet, strax innan Special edition av den ursprungliga triologin filmer gick upp på biograferna. Därefter slukade jag allt. Roll- och kortspel, böcker och serietidningar. På min 30-års-fest räknade jag ut att jag köpt filmen The Empire Strikes Back fem gånger på olika media. Jag var i London 1999 när The Phantom Menace hade europapremiär. På senare år har jag läst New Jedi-order-serien som utspelar ca 25 år efter filmerna. Det är nörderi på hög nivå. Jag har säkert gett George Lucas 10 000+ kr.
Men för några år sedan tog det slut. Det går inte att titta på Star Wars längre. Tro mig. Jag har försökt. Varje spår av det jag en gång hade gillat, var borta.
Jag började titta på Star Trek istället, jag konverterade som jag skämtsamt sa. Jag gjorde det av en anledning. Inte för att jag tyckte det var kul utan för att det var nödvändigt. Jag älskade inte längre Star Wars för vad det var, utan för vad det hade varit.

Det är inte konstigt att George Lucas säljer ut Lucasfilm. Han har alltid varit affärsman först och visionär filmskapare i andra hand. Det var bara oväntat. Att George Lucas skulle ”pensionera sig” från sitt livsverk var det ingen som hade trott. Han ser det som företaget som någon måste ta över efter honom, inte som ett verk. Det är ganska talande. Star Wars har vuxit till ett monster. En Rancor, om man vill. Det krävs ett storföretag som Disney för att ta över en sådan koloss.

Disney köpte Marvel för några år sedan. Det är inte precis så att Marvel-filmatiseringar eller serier blivit gulligare och mesigare av ägarbytet. Snarare har produkterna gjort klart att Disney bara är just ägare. Disney tjänar apengarana på Spindelmannen & gänget, men Marvel har fortfarande kvar sin nisch och sin profil. Likadant blir det nu när det äger Lucasfilm, får man förmoda. Men visst är det en smula märkligt att samma storföretag äger Musse Pigg, Spindelmannen och Luke Skywalker. Vad finns kvar inom underhållning som Disney inte äger – är snart frågan man får ställa?

På den positiva sidan: George Lucas har egentligen varit intresserad av att dema dataanimationer och digital filmteknik sedan 1997. Intresserad av att göra bra filmer har han inte varit. Episode I-III och allt som kommit efteråt har varit plågsamt. Nu blir det fler Star Wars-filmer. Kanske av filmskapare som är intresserade av Star Wars-världen och ser potentialen. Kanske av någon som förstår att det behövs karaktärskådespelare och regi även i en galax långt, långt borta…?

Publicerat i Film, Nörderi, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för En omöjlig affär

Ångestspel take 2

Jag och Jimmy har nördat Ångestspel ett par år på nedstående ganska hemliga webbsida. Nu har sidan varit ganska oförändrad ett tag, men det är ett roligt koncept… Då och då ska vi pytsa in en ny text, är tanken.

http://www.lenneer.se/sida/undersidor/proj/angestspel/angestspel.html

Jag har lyft Ångestspel till filmformatet! Det är Quake 3 till Dreamcast som avhandlas i den första episoden.


http://www.youtube.com/watch?v=cK-E7W_WnnE

Det är väl, med handen på hjärtat, en kopia av Angry Video Game Nerd… En blyg hyllning. Lite mer brunt och svenskt, som Christopher sa. Faktum är att jag började med Quake 3-videon 2009 och skämdes för den så att jag stoppade undan den. Ska dock göra fler delar och hitta min egen vinkel på grejen, är tanken. Ångestspel kommer att handla om spelkultur i ett lite bredare perspektiv, är tanken. Andra delen är under framtagning.

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel take 2

Riktigt hardcore!

För ett par veckor sedan var jag i Karlskrona och kollade på HC igen! Riktigt kul att ha kickat igång mitt gamla intresse för tunggung igen! Det var inte en dag för tidigt! Kvällen till ära spelade Grace. Will. Fall. (som skrivs med punkter, visst), M:40 och Counterblast. Det sistnämnda bandet spelade något jag i okunskap kallar doommetal. Vet inte om det är rätt. Långsam metal med skriksång och syntar. Många långa skägg på scen. Det sades att M:40 var punk, men jag tyckte det var HC. Sån är jag. GWF var HC på alla plan iaf! Tog tillfället i akt att köpa en skiva av bandets frontman efter spelningen. Vansinnigt snygg skiva, till formen. Genomskinlig vinyl dessutom. Och numrerad. No 151 av 500.

Tyvärr dras ”second album” av det för genren så vanliga problemet. HC funkar rätt dåligt på skiva. Musiken blir instängd. Det är musik för svettiga liveframträdanden. På skiva blir det helt enkelt en ganska jämn smet. Inte dålig. Inte dålig alls. Bara inte lika bra som live.

Jag har ett ilandsproblem, som Hoborec serverade en enkel och smaklös lösning på. Det är coolt att köpa skivor på vinyl och klart värt’ett när man är på spelningar och gillar ett band. Men jag vill ju kunna lyssna på skivan i bilen, om den är bra. Kanske i min dator. Kanske spela för en polare. Vinyl är snyggt och coolt som skam, men föga praktiskt. Just för dessa behov medföljer en lapp som möjliggör att ladda ner skivan i mp3-format från skivbolaget. Plötsligt kan man bränna ut så många CDs man vill. Smart. Och hundra spänn är plötsligt så lätt värt’ett. Det finns ingen akilleshäl längre.
Så ska en slipsten dras, kort sagt. Kolla upp GWF och Hoborec om du gillar HC. Bara gör det!

Länkar:
www.gracewillfall.com
www.hoborec.com

Publicerat i musik, scen/live | Kommentarer inaktiverade för Riktigt hardcore!

Bondfångeri!

Recension: Skyfall (Bio)

Jag har varit på mitt livs första förhandsvisning ikväll och sett nya Bond-filmen Skyfall. Jag kommer inte att skriva så mycket om handligen, eftersom folk eventuellt blir spoilade och sura. Det blir någon sorts recension ändå.

Daniel Craig återvänder som Bond för tredje gången. Jag gillar honom mer och mer. Frågan är om han inte prickar bok-karaktären James Bond bäst av alla. Egentligen ska Bond vara en ganska råbarkad streber, inte ett gentleman som han alltid har blivit i filmens värld. Ingen Bond har nog sett coolare ut än Craig bara genom att stå rakt upp o ner och titta lite halvslappt på sned. Själva den unga upplagan av Sean Connery får ursäkta.
Ola Rapace roll var större än väntat! Han gör en riktigt cool skurkroll som får mycket action- och slåss-tid med Bond.

Med Craigs första Bond-film Casino Royale gjorde man någon konstig reboot av karaktären jag aldrig riktigt hajade. Jag hajade dock mer av Casino Royale än uppföljaren Quantum of Solace – i svensk folkmun kallad ICA Kvantum of Solace – det filmskrället var totalt obegripligt. Nästan intill osebart. Jag minns inte ett dyft av den filmen. ”Rebootandet” fortsätter i Skyfall kan jag säga, utan att säga för mycket. Det flörtas både snyggt, smart och dumtufft med Bond-historien. Craigs Bond är sletnare och beroende av alkohol och läkemedel. Det adderar dimensioner till en karaktär som snart har haft alla.

Jorrå. Skyfall är ett skitlass bättre än ICA Kvantum of Solace. Skurken vad-han-nu-hette, lite smått lik Ranelid i vissa scener, är mycket bra. Actionscenerna är bra och fartfyllda.

Skön Bond-referenser tillbaka i Bond-historien. Sjukt snygga förtexter, som alltid. Men den här gången imponerade de lite mer faktiskt.

Filmen hade dock ett problem. Skyfall var åt skogen för lång! 2 timmar 23 min. (Dessutom bjöd de på öl innan! Sadism!) Avslutning ville aldrig ta slut. Man kunde klippt bort 30 min – 20 min av slutakten och 10 min lite här o där – och filmen hade enbart blivit bättre. Quentin Tarantino har rätt i att att en actionfilm inte bör vara mer än 90 min.

Såhär tuff såg jag ut när jag kom hem mitt i natten.

Betyget… Hm. Splittrad.  Snygga förtexter. Bra och snyggt. Bra Craig. Bra skurk. Men onödigt utdraget. Något i stil med…

Publicerat i Film, Recension | Kommentarer inaktiverade för Bondfångeri!

Kung Arthur strikes back!

Studie av ostiga spelomslag: Wizards & Warriors (PC)

Stilstudien av ostiga spelomslag är tillbaka! Wizards & Warriors är en spelserie man inte skojar om i sammanhanget. Förutom att namnet på spelserien klingar som en låt av powermetalbandet Rhapsody of Fire har serien en gedigen historia av ostiga omslag. Del 2 till NES – med den fruktiga undettiteln IRONSWORD (Hur coolt är ett svärd av JÄRN egentligen? Är inte det bara… ett vanligt, ganska tråkigt, standardsvärd?) – stoltserade med den italienska tantsnuskmodellen Fabio Lanzoni inoljad på omslaget. (Det finns nog skäl att återkomma till det omslaget i den här studien) Det gör inte Wizards & Warriors till PC. Såhär ser det ut;

Först och främst; Det är Kung Arthur! Inget snack om saken. Inte minste tveksamhet råder. Vad han gör i fantasy-settingen är det ingen som vet. Naturligtvis kan man inte låta bli att tänka på Graham Chapmans gastalting i Holy Grail. Han är ju lik på bilden! Det ÄR ju han! Tänk att han har ridit ner i källaren där med Patsy och klapprande kokosnötter i släptåg! Haha!
Varför använder Arthur en yxa och låter Excalibur sitta kvar i bältet? Vill han inte slita Excalibur i onödan?
Jag gillar hur diffust det är vad tjejen sysslar med. Oj! Onda mumier! Jag tror jag tittar lite lagom lojt till höger istället för att engagera mig, ser hon ut att tänka. Make sense. Naturligtvis har hon tagit på sig det mest praktiska plagget när man ska ner och raida i en dungeon, minimal vit klänning. Magikern står i bakgrunden och gör coola poser lite halvslappt, men det hjälper föga. Ingen bryr sig om hans kassa magi.

Ärligt talat ett medelostigt omslag från denna epok. Inte extraordinärt ostigt alls. Men jag har inte stilstuderat ostiga omslag på länge, så jag sätter ett litet överbetyg. En Kung Arthur out of context förtjänar helt enkelt en extra ost.

Publicerat i Digital underhållning, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, spel, Stilstudie spelomslag | Kommentarer inaktiverade för Kung Arthur strikes back!

Sience Fiction så in i norden

Sience Fiction så in i norden heter en bok jag fick i min hand i veckan som var. Det är Peter Öberg som skrivit och satt samman boken. Precis som fanzineboken Fanzinerad som jag trollbands av för några år sedan utrstrålar den här boken en trivsam aura av absurd och extrem nördighet. Dessutom har Peter – som driver bloggen spektakulart.se – skrivit om mig och mina filmer upprepade gånger de senaste åren. Det väckte viss förhoppning. Var kanske omnämnd i denne mans sammanställning av nordisk science-fiction? Jodå, skulle det visa sig. Dessutom skickade Peter mig ett fri-ex. Tack för det! En liten recension på min blogg är väl det minsta jag kan ge i retur.

Boken är en sammanställning, ett index, över sci-fi på film och TV gjort i Norden under åren 1916-2012. Det är ett beundransvärt intiativ. Faktum är att det är en bok jag och Richard snackat om som ”borde göras”. Åtminstone till stor del. Det finns en stor kultur centrerad kring t.ex. Youtube av amatörfilmskapare som är osynliga både i ”det riktiga kulturlivet” och kretsar utanför de redan frälsta.
I den lilla boken ryms ett mycket stort och ambitiöst (för att inte säga övermänskligt) uppdrag att försöka katalogisera och samla en så lång period. Vi har trots allt bara haft Youtube sedan 2004, till exempel.

Här kan man läsa om kartongrobotar och robotcowboys. Norska dimensionsparadoxer, dansk postapokalyps och en finsk lågbudgetversion av Terminator 2… Här finns nog med obsyriteter för att både roa och oroa. Det är tydligt att Finland är ett stort producentland av obskyr film. Det är nog inte för inte som Lordi uppkom just i Finland. Finnarna verkar älska monster.

Som sagt; Kul att jag och Millroad Film är omnämnda i detta fabulösa sammanhang! (Även om min vapendragare Christopher Johansson blev omdöpt till Christopher Jonsson) Jag tror min själ det är första gången i en tryckt publikation – garanterat i en bok. Eftersom gränsen är dragen vid 20 min är One man army Legends från 2008 den enda film som ”platsar”, men Vågbrytare, Terror from the Abyss och The Shadow Out of Time omnämns. Eftersom jag tycker alla dessa filmer är bättre hade jag någonstans önskat att de hade fått lite rampljus istället. Men jag såg faktiskt om min gamla ninjafilm rätt nyss med distans och den funkar märkligt nog rätt bra. Jag minns vad jag ville åstakomma och filmen lyckades nog faktiskt komma ganska nära den målbilden.

Man beundrar folk som gör nördiga saker. Så är det bara. Den här boken är beundransvärd, av många orsaker. Ibland är dock beskrivningarna av filmerna dock så knapphändiga att man undrar om Peter sett filmerna i fråga. ”Soldaterna åker nånstans och gör någonting” kan det stå. Vad är det för beskrivning av en handling? Det känns knapphändigt pga sin formulering mer än sin innebörd. ”Filmen handlar om soldater på uppdrag” låter betydligt bättre. Jag förstår att författaren försöker hålla en kort och humoristisk ton i sina omdömen, men ibland blir det lite väl kort. Som genuint nördig läsare vill man liksom veta vad filmen handlar om.

Lite besviken är jag att Peter dragit gränsen vid allt längre än 20 min. Å andra sidan skulle det vara ett omänskligt uppdrag att täcka in varenda kortare kortfilm som gjorts i Skandinavien. Tänk varenda studentfilm. Tänk varenda risig hemmaproduktion. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken på hur mycket fantastiskt material som utelämnas i sån här bok. Till exempel för alla Richard Svenssons grymma filmer stryka på foten. Likaså min fisnke vän CHRZUs verk borde vara självskrivna. Generellt sett är de korta filmerna ofta bättre, tightare och mer genomtänkta.

Kul att det gjorts en sån här bok i det landet! Om du är det minsta intresserad av sci-fi-amatör-produktion tycker jag du ska köpa ett ex. Man blir även sugen på att se många av filmerna. Det hade varit kul om det framgick om de kortare amatörproduktionerna finns på Youtube eller inte.

Publicerat i Film, Litteratur, Nörderi, Skapande/konst, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Sience Fiction så in i norden