Fult är inte fel

Postat den 30 januari, 2014 av lenneer

Jag läste det här blogginlägget imorse. Och det låter väl sunt. Att återkoppling, feedback och fötterna på jorden också har sin plats i barnets utveckling.

Annars står en stackars tonåring framför Idol-juryn och kan inte sjunga.

Men… Missar vi inte någonting nu…?

Jag är av övertygelsen att ganska fantastisk konst skapas om människor som är ganska kassa på det dom gör.

Hur låter det? Vad menar jag?

Det är viljan – och i många fall modet – att skapa som är det viktiga. Alla har någonting att säga, men det är få som säger något. Och att bedöma ett artistiskt uttryck efter termer som kvalitet är faktiskt ganska elitistiskt.

Det är lätt att generalisera och klassificera saker dom snyggt och fult.

Men kom då ihåg att fult inte behöver vara fel.

Under de år jag var lärare Högskolan i olika kurser stoppade jag in mycket tecknings- och storyboardövningar. Av kanske ett par hundra studenter är det särskilt två vars arbete jag minns extra mycket.  Det var inte de traditionellt ”duktiga” studenterna.
Gemensamt för dess studenter var att de inte hade tecknat sedan de var små. Åtminstone inte i någon större mängd. De hade aldrig fått någon uppmuntran och därför aldrig odlat ett intresse eller fortsatt. För mig var det både verklighetsfrämmande, fascinerande och oerhört befriande att se vuxna människor teckna som dagisbarn. Jag hade ägnat år åt att umgås med tecknare, serieteckanre och konstnärer. Att ”kunna” teckna och göra det hela tiden var en norm för mig. Fast man lär sig imitera maneér mycket som serietecknare. Det där rena drivet och den rena lusten att berätta i bild ett barn har är svårare att gå tillbaka till.
Jag vet inte om jag väckte ett intresse eller om de bara drog med. Men det verkade som de gillade övningarna och gjorde fantastiskt uttrycksfulla figurer och teckningar. Och då kände jag att jag omprövade den traditionella synen på ”snyggt” och ”fult”.

Publicerat i Konst | Kommentarer inaktiverade för Fult är inte fel

Ångestspel avsnitt 12: Incoming (Dreamcast)

Postat den 8 januari, 2014 av lenneer

Förra årets final på Ångestspel blev Avsnitt 12, med premiär i december. Spelet i centrum för avsnittet är Incoming, en ganska ordinär bortglömd shooter till Dreamcast. Temat är att utomjordingarna kommer och att mänskligheten måste skjuta ner dem. Bra story, med andra ord. Avsnittet är det första i HD – filmat med mina nya Nikon D5200-kamera. Nu har jag officiellt tagit steget till HD-teknik på riktigt.

Några soloinspelningssessioner från min sida, två svängar till Richards greenscreenstudio och en heldag med inspelning i lägenheten tillsammans med Jimmy krävdes för att få ihop materialet. Redigeringsarbetet klockar jag inte timmar på. Antagligen lika bra det. Jag borde kanske göra det, för jag ahr fått frågan på olika håll hur lång tid ett avsnitt tar att göra ungefär.
Greenscreeninspelningen var ett kapitel för sig. Första gången kom vi inte ens in i studion. Jimmy – som spelade utomjordingen och agerade helt i blindo med huvudet inträngt i en för liten latexmask utan titthål – fick göra rollen sittande framför en mycket liten greenscreen. De bilderna när som visar utomjording i halvfigur i någon form är en sittande skådespelare.

Andra inspelningstillfället kom vi in i studion och kunde spela in de viktiga stå- och gåklippen som behövdes. Jimmy spelade utomjording(arna) hela tiden. Jag bodydoublar endast lite på slutet när Jimmy sneglar fram bakom fotöljen.
kompos

Med avsnittet fick äntligen möjligheten att göra lite retroaktig humoristisk sci-fi och hylla min hjälte B-filmskungen Ed Wood. Richard hade en latexmask liggande som aldrig hade blivit använd i ett projekt tidigare. Mattias Westergren bidrog med med sound design till utomjordingarnas märkliga läte och musik. Avsnitt 12 blev ett avsnitt där vi samarbetade för att göra en riktigt bra liten bisarr helhet.

Personligen går jag igång på när jag hittar någon detalj ur verkligheten och vardagen att stoppa in i mina filmer. Allt man gör nu för tiden är ju kollage av stillbilder och rörligt. Den här gången blev det diskbackar för bestick från jobbet som fick utgöra väggen ombord på utomjordingarnas moderskepp.
besticklagsvagg

Publicerat i Film, Millroad Film, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel avsnitt 12: Incoming (Dreamcast)

2013 i backspegeln

Postat den 8 januari, 2014 av lenneer

Lite sent i vanlig ordning – men här kommer en årskrönika från mig.

2013 har varit ett märkligt år. När året började var jag deltidsanställd grafiker på webbyrå och lärare i webbdesign. Vid sidan om jobbet var jag en hårt arbetande independentfilmskapare. Jag tillät mig snöa in eftersom jobbet bara sysselsatte mig ca 30%. Samtidigt sökte jag andra jobb, för min situation höll inte.
Sedan ett drygt halvår är jag istället heltidsanställd kommunal tjänsteman med allt vad det innebär. Jag har haft ganska stormiga ångestattacker och långa och djupa ”downs” men jag har under andra perioder mått bra och fått saker gjorda.

Årets musik
Herregud. Lyssnar jag ens på musik längre? Jag köper inga CD-skivor och är bara sporadiskt på Spotify. Det går i perioder. Ibland kan det t.om bli en vinylskiva. Men ny musik 2013? Mycket av det jag lyssnat på som jag trott vara 2013 visar sig vara 2012. Thåströms Beväpna dig med vingar och Maskinens Framgång och efterfrågan t.ex.
Men… Bäst 2013…? Jag får namedroppa lite friskt…
INVSN (tidigare Invasionen) har släppt nytt. Nya skivan är självbetitlad och mycket bra, men på det hela taget ganska likt det förra albumet. Jag har lite svårt att omfamna postpunkengrejen fullt och helt. Bisarra sminkbandet Ghost har överraskat! Jag trodde det var ett Kalle Anka-band. Deras Infesstisumum (hur DET nu stavas?) är en otroligt bra skiva. Ett modernt Black Sabbath typ. Håkan Hellströms Det kommer aldrig att vara över för mig har visat att man fortfarande kan göra euforisk förlösande svensk popmusik fast man är 40 och haft en lång karriär. KENs skiva AkustiKen är helt knäckande bra också. Kandidat till bästa svenska hiphop-skivan någonsin, tillsammans med Promoes Long distance runner.

Årets spel
Jag saknar tid och intresse att bevaka nya spelsläpp. Jag hinner helt enkelt inte nörda allt, även om det är skitroligt att spela spel. 2013 tvingades jag komma ut som betydligt mindre gamer än jag påstått mig vara. Att spela retrospel och göra videos om retrospel tar alldeles för mycket tid för att man ska hinna spela spel av Mass effects kaliber, om man säger så.Men The Walking Dead The Game – titeln fullkomligt rullar av tungan – får jag utse som årets spelupplevelse. Spelet var bra av en enkel anledning: Man blev berörd. Man brydde sig om karaktärerna i spelet och ville verkligen ta rätt beslut. Det är sorgligt sällan det händer i spel.
twd
Spelet kom nedladdningsbart redan 2012, men 2013 kom det i låda ochdå köpte och spelade jag det. Gillar dessutom konceptet med nya spel för mid-price ca 350 kr! Mer sånt!

Årets retrospel
Ducktales Remastered var riktigt trevligt. Charmigt och orginalet var behandlat med silkesvantar och perfektion. Och snyggt! NU ser TV-spel ut som tecknad film. (Det sa man då det begav sig också)

Årets egna projekt
Utan tvekan Ångestspel. Jag har jobbat lite FÖR mycket med den serien – insåg jag i vintras – och för att bevara min mentala hälsa kommer jag att dra ner på tempot. Många effekttunga avsnitt under året har det blivit. Nu finns det 12 avsnitt, varav 10 kom till under 2013.
daniel_jioda
Förutom Ångestspelavsnitt har jag lagt upp många Millroad-klassiker på Youtube detta år. Klart mina gamla kortfilmer ska finnas där! En del är dock pisamma med några års distans, men det får man ta. Att jag postat upp 25 videos på Youtube under 2013 säger väl en del, antar jag. Det har varit ett riktigt Youtubeår.

Serierelaterad brasklapp: Kul att få två fanzines klara och besöka Stockholms Internationella Seriefestival med dessa! Dessutom var två av mina fanzines från föregående år nominerade till Årets fanzinepris: Beskôddarna 1 och Nogi 1. Även om jag inte vann kändes det bra att få sitt serieskapande uppskattat.

Årets kreativa gift
Greenscreen. Ju mer man använder det, ju mer fastnar man. 2013 var året då jag gjorde mindre och istället många små filmproduktioner (ofta Ångestspel-avsnitt) med grönskärm.

greenscreen room primative styleee

Richards fina greenscreenrum.

Årets otippade utbildning
Bra sjukt, men under våren tog jag jägarexamen. Det var kul. Jag har lärt mig mycket om svensk natur, djur och lärt mig hantera vapen. The Walking Dead har lärt mig att om zombieapokalypsen kommer – då kan det vara nödvändigt att skjuta en vacker uggla för att  äta sig mätt.

Årets scenupplevelse
I februari var på wrestlingpalatset i Malmö och såg hela skiten rumbla när tre tvättäkta WWF-legender var i huset! En fantastisk wrestlingupplevelse, inte minst eftersom jag upptäckte wrestling när just gästande Tatanka stod på höjden av sin karriär. Han verkar fortfarande vara i bra form. Ingen synlig Randy the Ram-tragik. Han verkar leva det goda livet, resa över världen med sin familj och wrestla på småställen för att det är sköj.
Jag har aldrig sett någon vara så glad över att få spö som Conny Mejsel var den där kvällen i februari. Han fick ju wrestla sin barnsdomsidol. Det är inte alla som får det!
tatanka_malmoe

Årets sociala medie
Twitter. Gillar det stenhårt. Facebook har jag använt betydligt mindre, men det är nog bra.

Årets e-tjänst
Förra året var det Dropbox. 2013 var det Google Drive. Egentligen är det samma sak. Att ha sina filer och dokument överallt är en tyst revolution. Vi tar det redan för en självklarhet.

Årets mat
Sushi. Sjukt gott och sjukt japanskt. Jag och min sambo har fått dille på detta. Det har fått bieffekten att jag – nästan –  lärt mig äta med pinnar.

Årets åldersångest
Gråa hår! I’m turning old! Tio år sedan 2003! WTF!? Det var ju typ igår!?

Förväntningar för 2013
Få ordning på mitt liv. Må bra. Hitta balans.
Jobba och utvecklas. Lära mig nya saker.
Rita klart och paketera serierna Nogi 2 och Besköddarna 2.
Få färdigt minst en kortfilm.
Att ingen röstar på SD och att de åker på röven ut från riksdagen för att aldrig återvända.

Publicerat i jobb, mina egna serier, roligt och allmänt ovärt, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för 2013 i backspegeln

En metod för serieskapande

Postat den 3 januari, 2014 av lenneer

Jag har under julen på allvar tagit tag i den 20-sidiga serien till Besköddarna #2. Det känns bra. Det är så lätt att påbörja serieprojekt. Svårare att få dem färdiga.

Eftersom jag nu för tiden jobbar heltid som kommunikatör blir tillvägagångssättet viktigare för att utnyttja den produktiva tiden maximalt. Det duger inte att flumma runt, rita lite då och lite då. I huvudet har jag format en metod. Metoden har jag utvecklat under senare års serieskapande. Det var med Party med Pluto 2007 som det lossnade och jag började fatta vad jag höll på med. Det var först då jag utvecklade en rutin.

Metoden:
1. Jag lägger 20 st vita oskrivna A4-sidor i en hög.
2. Jag numrerar sidorna 1-20. Jag delar in sidorna i en grov rutlayout. Två rutor per sida.
3. Jag märker sidorna nere i högra hörnet efter vad som händer på dem. Det kan till exempel stå. ”Presentation”. ”Resa”. ”Actionscen”. Eller något annat.
4. Klurar på storyn. Vad är det som händer egentligen? Vart är hjältarna? Vem är skurk? Utvecklar noteringarna. Stryker, skriver till, drar ifrån. Kryddar med roliga detaljer och repliker.
5. Jag börjar rita. Enkla figurer. Cirklar som huvuden. Pratbubblor med ett eller två ord. Samtidigt sätter jag sidlayouten på sidorna. Gör fler rutor om jag behöver.

Vart skapas själva storyn?
Svar: Lite hela tiden.
Manus skriver jag aldrig. Repliker skiver jag i marginalen på serieorginalen och sätter i Photoshop på de inscannade sidorna.

Eventuellt skjuter jag in någon sida på ett par ställen, där det behövs för storyns skull. (Serien i detta fall får bli allra mest 23 sidor på grund av trycktekniska skäl. Jag ahr tre sidor i marginal att ”fuska” med)

Sedan är det bara att teckna.

seriemetod

seriemetod

Sedan följer de egentligen ganska okreativa stegen;

6. Teckning
7. Tuschning
8. Photoshop (textning, moddning, rastrering/färgläggning)

Verkligheten är kanske inte fullt såhär enkel men principen har hjälpt mig få längre serier gjorda de senaste åren. Det är inga konstigheter, bara teckningar. Och sitta och vänta på inspiration eller att man ska vara i ett shysst flow funkar inte. Det är bara att bänna. Ibland ritar man snyggt och ibland fult. Är det för bedrövligt skitfult får man rita om tecningen/rutan i slutet av processen. (Då kan det nämligen hända att man börjat gilla de där fula teckningarna)

Och sist men inte minst en brasklapp. Besköddarna #2 påbörjade jag i ärlighetens namn i juli 2012! Jag insåg att jag var tvungen att strukturera mig för att få den på banan igen.

Publicerat i Fanzines, mina egna serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för En metod för serieskapande

Hej hå, Hej hå, vi till vår gruva gå!

Postat den 16 december, 2013 av lenneer

Bio: The Hobbit: Smaugs ödemark

Quentin Tarantino tycker inte en actionfilm ska vara längre än 90 minuter. Det tycker Peter Jackson. Han tycker de ska vara hur långa som helst. Helst ska actionstänkare stöpas ur skojiga barnböcker och broderas ut till svulstiga triologier! När The Hobbit är fulländad kommer den att ligga på stabila åtta timmar. Inte dåligt mjölkat ur en bok på 200 sidor!

Jag har läst boken. Men det hjälper inte! Det är ingenting att luta sig emot i det här fallet. Faktum är att den här filmen har väldigt lite med boken att göra. Kanske 30% är boken. Resterande 70% är annat bös och mög de fyllt ut med. Det överraskar mig. Jag trodde vissa scener ur boken skulle få betydligt större utrymme än de fick. Stackars Persbrandt har bara en kort scen. Han åkte till Nya Zealand och inspelningen sex gånger, sägs det! Den scenen han medverkar i här (EN scen) borde han spelat in på en eftermiddag! Han ser bra ut och låter bra. Vi hoppas han kommer tillbaka för en regäl björntjänst i trean.

Naturligtvis finns det en actionscen – som är obligatorisk i actionfilmer nu för tiden – när en rollfigur förvandlas till en flygande vante! Det är Legolas. Hepp! Hör och häpna! Han är inte ens med i boken! Här bokstavligt talat bowlar han ner orcher. De faller som käglor!
Det finns en inkvoterad kvinnlig alv i en bärande roll också. En kvinna i en aktiv roll måste med annars det blivit bara skäggiga män på duken i nästan tre timmar. Klokt val.

Skäggiga män poserar bland träd och pratar om allvarliga ting.

Det är inte dåligt. Inte alls. Det är en nördig film. På gott. Och på ont. Jag tyckte inte den var så mycket bättre än den första som alla säger. Tvärtom, precis som den första LotR-filmen, är det där stämning och saga levereras. Och det var en besvikelse att dvärgarna aldrig sjöng runt lägerelden. Ingen sjunger alls. Stämning är man rädd för att skapa. Här är det action för alla Smaugs slantar som gäller.

lenn-skallelenn-skallelenn-skalle

Publicerat i Film, Recension | Kommentarer inaktiverade för Hej hå, Hej hå, vi till vår gruva gå!

Ångestmannen i julkalendern

Postat den 10 december, 2013 av lenneer

En trevlig sak med december är alla julkalendrar på nätet. Många ambitiösa tecknarkollegor sätter upp egna på sina bloggar och webbar och det är alltid en fröjd att följa dem.

Jag blev på ett personligt plan väldigt glad i själ och hjärta när Ångestmannen dök upp som en fanart på Jenny Hannulas blogg!

Se ”luckan” och klicka dig till hela kalendern via denna länk;
http://the.jennula.com/2013/12/julkalendern-2013-angestmannen/

Ångestmannen har inte mått så bra det senaste året. Sämre än vanligt. Istället för att bli bokutgiven och få luft under manteln blev han infrusen och fast i limbo. Jag vet faktiskt inte själv om serien är nedlagd eller inte.
Om något villigt förlag läser detta: Det finns en 100-sidig bok med en humorserie som väntar på att bli utgiven! I färg. Med ångesthumor. Hjältar och skurkar i en skön travesti. Sidor, strippar och längre episoder i en gôrgo’ blandning.

Publicerat i Digital underhållning, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Ångestmannen i julkalendern

Fabio bland bergen

Postat den 4 november, 2013 av lenneer

Studie av ostiga spelomslag: IRONSWORD (Nes)

Det slutgiltiga beviset för att fantasy är förklätt tantsnusk – för såväl stora som små tanter av båda könen – är här! Jag har nämnt det här spelomslaget tidigare i mina stilstudier av spelomslag. Sådär i förbifarten har jag nämnt det. Som en omslagsost man bör känna till och kunna referera till. Ett referensverk, kort sagt. Det är IRONSWORD till Nes. Det är inte mindre än än klassiker bland klassisk ost till Nintendos 8-bitare som vanligvis höll sina omslag på mattan. På detta omslag tronar ingen mindre än italienska tantsnuskmodellen Fabio Lanzoni. (Bildgoogla för tantsnusk och homoerotik) Det inte bara liknar Fabio som man kan lockas att tro. Nej då. Bättre upp. Det är Fabio.

ironsword nes cover

Oberservera att han återges i jätteformat stående bland berg. Han är verkligen stående bland berg. Inte montagemonterad lite snyggt. Han står där. Bland lava, ejakuerande vulkaner och eld. Världen ligger framför hans fötter. Dessutom ser han ut att ha plockar ett mästerskapsbälte i wrestling…

Sedan har vi paradoxen i namnet IRONSWORD. Det låter hyfsat ballt tack vare det engelska språket, visst. Men hur coolt är ett svärd av järn, egentligen? Är inte ett svärd av järn bara… ett vanligt… svärd? THE ORDINARY SWORD kunde spelet hetat lika gärna! Inte lika effektiv titel, kan tyckas, men den håller vad den lovar.

Det här är inte ett så jätteostigt spelomslag egentligen. Men det är väldigt mycket Fabio. Betyget blir därför tre Fabios.

 

Hur är själva spelet då? Ingen aning. Jag har aldrig spelat det.

Publicerat i Nörderi, roligt och allmänt ovärt, spel, Stilstudie spelomslag | Kommentarer inaktiverade för Fabio bland bergen

Millroad-klassiker på Youtube!

Postat den 24 september, 2013 av lenneer

Jubileumsåret 2012 blev så illa firat för Millroad Film att jag måste kompensationsfira. Hösten 2013 lägger jag upp mina gamla filmer under Millroad-flaggen på Youtube.

En del återseenden blir smärtsamma. Missförstå mig rätt. Jag gillar alla mina filmer. Men vissa är jag mer nöjd med fortfarande och andra… Jag vet inte. Andra har en naiv charm, kan vi kalla det. Men jag gillar dem. Jag minns tiden de blev till och arbetsprocessen med dem. Jag hoppas andra uppskattar dem också. Av någon anledning. Skratta med dem. Eller åt dem. Bli underhållen, på något sätt.

Scen ur OMA1

Upplagda Millroad-klassiker i nuläget är: One man army legends (2008), One man army (2004), Hard to handle (2004), Sagan om Livets Melodi (2005) och Dagen jag dog (2004). Fler kommer.

En del filmer kommer att få ny musik för att respektera upphovsrätten (det är fult att stjäla, jag vet, men det var ok på Högskolan då eftersom Complex Student-TV betalade STIM-pengar) och Youtubes regler kring denna. Själv vill jag helst undvika att få en upphovsrättslig knäpp på näsan, som i fallet med Ångestspel avsnitt 9.

Publicerat i Millroad Film | Kommentarer inaktiverade för Millroad-klassiker på Youtube!

Kapten Nemos undervattensstad

Postat den 24 september, 2013 av lenneer

Om jag någonsin gör verklighet av ”Vågbrytare 2” har jag ju hintat om att det ska handla om Kapten Nemos undervattensstad som han bygger senare. Det finns ingen Jules Verne-canon som säger att det är det som händer efter En världsomsegling under havet. Den enda canon som finns är tvärtom att Kapten Nemo påträffas död på sin ubåt i Den hemlighetsfulla ön. (Men då kan han teoretiskt sett ha anlagt en undervattensstad innan)
Kapten nemo spelar piano
Henning Cedmar Brandstedt som Kapten Nemo i Vågbrytare.

Var kommer då denna koppling med Kapten Nemo och undervattensstäder ifrån? Varifrån kommer detta desperata sökande? Efter mening och samband?

Det finns en film. Captain Nemo and the Underwater city (1969). Mer om den här. Jag har inte sett den.

Men vad kommer den filmen av? Lösa antaganden?

Inte riktigt: Det finns faktiskt ett stycke i Världsomseglingsboken där Kapten Nemo talar om undervattensstäder.

Livet på havet är den enda sanna och människovärdiga existensen! Jag skulle tänka mig att man skapade verkliga havsstäder, hela städer av undervattensboningar som liksom Nautilus höjde sig till ytan varje morgon för att andas, fria städer, de första verkligt fria och oberoende städer som någonsin existerar. Och dock, kanske skulle en tyrann…

Är detta citat stoffet till filmen Captain Nemo and the Underwater City? Jag har ingen aning. Jag har bara sett konceptet att Kapten Nemo skulle slå sig till ro i en undervattensstad som en förlängning på Nautilus, men detta citat ger liksom stöd för det i den ursprungliga förlagan.

Citat är intressant och en smula snårigt. Jag ska titta i h:ströms nyöversättning avd det står där. Vad menar Kapten Nemo med fria? Fria från makthavare? Fria från lagar? Fria från pengar och kapitalistiska system? Tänker han att han själv ska styra i slutet? Eller bara i den gamla vanliga fåran att någon behöver styra, någon behöver tilldelas makt och att all makt korrumperar.

Hur Kapten Nemos eventuella undervattensstad skulle se ut kan man nörda en evighet. Mina första tankar gick i riktning med undervattensstaden Rapture i spelet Bioshock. Det kan vara den coolaste spelvärlden någonsin. Men skyskrapor med neonskyltar under vattnet känns inte trovärdigt i någon som helst kontext egentligen. Det ser möjligen ballt ut, men endast det.

RAPTURE FRÅN BIOSHOCK

Kapten Nemo vill förbli oupptäckt. Han borde bygga i något befintligt. En vulkan. Ett vrak. En del av det sjunka Atlantis. En klippa. Jag tänkter mig en steampunkgrunka insprängd i en klippa. Men ska staden gå upp för att andas en gång per dygn – jag gillar konceptet, det gör staden till ett flöte, en atoll och lite av en levande organism – då ligger en designlösning nära ”bubblorna” som utgör Gunganernas stad i Star Wars I: The Phantom Menace närmare…

Faktum är att Kapten Nemos undervattensbygge i nämnda filmen filmen påminner lite om Gungarnernas boningar…

För visst är Star Wars I: The Phantom Menace en ganska kass film med en massa ball design? Podracing. Hur ballt är inte det som koncept?

Publicerat i Design/interaktion, Millroad Film, Nörderi, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Kapten Nemos undervattensstad

I rymden kan ingen höra dig skrika…

Postat den 24 september, 2013 av lenneer

Rencension: Aliens Colinal Marines (Xb360)

Aliens Colinal Marines var ett spel jag var nyfiken på. Det hypades regält lång tid. Och om man som jag älskar filmerna har man länge drömt om ett spel i samma universum som fångar känslan. För Alien-universum borde vara perfekt för spel! Bulkig teknologi. Stora skepp med gångar, tunnlar och roterande fläktar. Rost och rök. Långa gångar, krypande stämningar och ensamma rymdresenärer ständigt på vakt.
Sedan släpptes det. Efter år av väntan. Det slog genom bröstet som en chestbuster. BAAM!
Och… Det fick vissna recensioner! Det sades vara fult. Det sades vara gammalt och stelt. Det tokfloppade.

Gamestop i Ronneby slog igen för gott förra veckan. Lite bittrert. Där har man köpt mången timme underhållning. Som sista spel där köpte jag Aliens Colinal Marines. Jag hade tänkt köpa det när det fanns för ca 200 kr.

Bitvis är spelet rent styltigt och fult. Det gör ont. Det känns bitvis som ett PS2-spel och det känns inte bra alls. Bitvis har det också all fantastisk estetik från den andra Cameron-filmen, den som borde vara den perfekta fonden för ett actionsspel. Och det är den också. Bitvis. Som ni förstår är det här spelet en splittrad upplevelse att spela.

Jag känner inte igen mina Alien-monster. De är ”den ultimata jägaren” men beteer sig mest som yra höns! De fastnar bakom lådor och springer rakt in i eldgivning. De står ständigt i samma poser, som skyltdockor. Och de faller som käglor. Hur svårt var det inte att ta död på EN enda varelse av den här arten i den första filmen? Fast det här är förstås baserat på Camerons actionspäckade tvåa. Jag måste titta på filmen igen. Referenstitta. Se om varelserna faller lika lätt under kanonelden i filmen. Det blir plågsamt tydligt hur bra filmen är och hurdåligt spelet är.

Jag tänker osökt på Terminator Salvation som blev spel hos svenska Grin. Det finns många likheter, spelen i mellan. De baserad båda på de bästa av 80-tals-licenser och resulterade båda i ganska mediokra spel. Terminator Salvation stressades fram och fick knappt använda någonting av Terminator-universum. Sjukt otacksamt. Aliens har inte haft såna problem. Här är det snarare för många kockar som rört i soppan. Och av alla studior så fick Gearbox uppgiften att avsluta jobbet. Gearbox. Företaget som bär Duke Nukem Forever på sitt nattsvarta samvete. Å jösses.

En sak gjorde Grin oändligt mycket bättre. Det fanns även i det dåliga en vördnad. En respekt för förlagan. När det första endoskelettet brakade genom väggen på den första banan fattade du att Terminators var något att frukta. Du behövde inte bekämpa den första Terminatorn. Jag vet fortfarande inte om man kan. Det mötet byggdes upp dramaturgiskt och gav en bra start.
Här faller det första Alien-monstret du möter på två korta salvor. Striden är över nästan innan du knappt hinner fatta att den har börjat. Sedan vräker spelet på med horder. Resterande tio miljoner faller lika enkelt.

Jag retar mig på spelets sanslöst oärliga marknadsföring. Spelet ser fantastiskt snyggt ut på många förhandsbilder. Men de bilderna är inte tagna in-game från spelet. Likaså snacket att det skulle vara den riktiga uppföljaren till Aliens och ett spel gjort av fans. Det är inte helt enkelt inte sant. Spelet har nära nog ingen av kvaliteterna filmförlagan har.

Men i Colinal Marines är du ensam. Ensam mot spelets brister. Du pressar dig mot den fuktiga metalliska väggen. Rymdens korridorer är ödsliga och ändlösa. Texturer och effekter är oändligt fula. Ångesten tränger sig på. Du vill skrika. Men i rymden kan ingen höra dig.

Publicerat i Film, Recension, spel | Kommentarer inaktiverade för I rymden kan ingen höra dig skrika…