Daniel och Jimmy snackar serietidningar. Image comics var utgivaren som gjorde allt rätt för att vara ”edgy” på 90-talet. De gjorde nya serier för en ny tid. Lite kaxigare och mer vågade, lite vuxnare och våldsammare. Bildberättandet var uppbrutet och layouten vild, färgerna glödde ur pappret på poserande tecknade kroppar. Berättelser om hämnd, eld och död. Profetior och förbannelser. Jimmy köpte varje nummer av den svenska utgivningen av serietidningen Witchblade och The Darkness medan Daniel på sin kant var ett stort fan av Spawn, som också gavs ut i Sverige då.
Ett personligt avsnitt om Image comics mörka 90-tal. Om ödeshandskar och pojkrumstankar. Följ med tillbaka till en tid då det var mörkt, brutalt och rökigt. Alla bar solglasögon och läderkläder. Ingen var god, alla var rötna. Ingen kunde stå still utan att posera. Det var mörkt. Och så regnade det.
Medverkande: Jimmy Bäckström och Daniel Lenneér
Längd: 33 mörka minuter
Inspelad i mars 2022 i Jimmycave, Ronneby. Dem är frammanad med demonisk kraft av Bara å Bänna Medieproduktion, precis som vanligt.ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de (k)analer som därigenom kommer. Tack till Gazi där som styr med ödeshandskens uråldriga makt.
Publicerat iÅngestspel, Konst, Nörderi, Podcast, serier, Subkultur|Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 61: Ödeshandskar & pojkrumstankar – om Witchblade och Image comics ”mörka 90-tal”
Det var år och dar sedan senast, bokstavligt talat… Pandemin är en bitch. Det är sen gammalt. Men. Nu gryr en ny vår. Nu är Ångestspelpodden tillbaka!
En ångestspelrelaterad krönika av Jimmy dominerar avsnittet. Jimmy gör ett kåseri om sin jakt på achivements i den moderna klassikern Skyrim, ett spel han fortsätter nöta med en dåres envishet… Välkommen att lyssna om Skyrim, achivements och chokladbollar.
Medverkande: Jimmy Bäckström och Daniel Lenneér
Längd: 22 oerhört ärofyllda minuter
Inspelad i februari 2022 huvudsakligen i Jimmycave, Ronneby. Dem är framtrollad och besudlad av Bara å Bänna Medieproduktion, precis som vanligt.
ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de (k)analer som därigenom kommer. Tack till Gazi där som aldrig bangar för ett uppdrag på grund av en pil i knät!
Denna gång är det den gamla käpphästen Hydlide (1984) ett spel till Famicom/NES, som får sig en genomkörare.
Tyvärr sväller videoproduktioner gärna mer än man önskar och Ångestspel Hydlide är inget undantag. Jag har jobbat med avsnittet till och från under kanske 8 månader. Hjälm, svärd och själd, avsnittets props, tillverkades kring jul, minns jag. Det var mitt julpyssel, den konstiga hemmajulen i pandemin som det blev. Jag spelade spelet mycket i vintras och klarade av det för första gången i början av februari. Någonting som jag trodde var omöjligt, för övrigt – till sist gick det genom att trigga en bugg som jag läste om i en guide på nätet. Sen blev redigeringen av avsnittet färdig först i slutet av min semester, i augusti. I tankar, research, spelande och i manusstadie har avsnittet varit tre år in the making och snurrat…
Eventuellt gör jag en liten behind the scenes-video och laddar upp på min Youtubekanal också.
Sedan Covid-restriktionerna blev hårdare har jag och Jimmy bara sammanstrålat två gånger. En gång när vi spelade in senaste Ångestspelpodden om Tårtan och en gång när vi tog hans cameo apparence till slutet av Hydlide-avsnittet. Lite komiskt, för folk tror att jag och Jimmy hänger, snackar skit och spelar gamla retrospel hela tiden. I verkligheten träffas vi en gång i halvåret och gör en produktion.
En del av mig önskar jag kunde hålla ett högre tempo, producera fler videos och få ur mig fler ideér snabbare. Samtidigt är Ångestspel ett passionsprojekt. Avsnitten drar ett par hundra tittare, typ. Det är ingen stor grej. Jag gör det mest för min egen skull, för att det är roligt. Då är det skönt att slippa stress och prestationskrav.
Avsnittets kapsyltext lyder:
Häng med riddaren Jim på äventyr! Hydlide är ett open whöööld action RPG, lite före sin tid. Lite som Skyrim, lite som Zelda, men ändå inte. Låt dig svepas med i sagan och låt dig förtrollas av det fantastiska soundtracket. Men se upp för stenar och träd!
Avsnitt 33 av Ångestspel sedan starten hanterar en klassisk käpphäst, ett spel som varit ”på listan” länge… Hydlide från 1984, till Famicom.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ångestspel: Hydlide – Famicom
Recension: The Madolorian, sä 1, TV-serie (Disney+)
Nu har jag äntligen haft tid att titta på Star Wars TV-serien The Mandolorian… Bättre sent än aldrig. Det är bara att kapitulera och klämma in i i hyllningskören. För The Mandolorian är fruktansvärt bra. Till den milda grad att jag blev överkörd och manglad på kuppen. Det har nästa gått inflation i Star Wars för oss gamla fans… Nya filmer har plötsligt stått som spön i backen. Kvaliten har varit varierad. Men det här har faktiskt fått mig att peppa på Star Wars igen…
Handen på hjärtat… De nya filmerna har inte så varit speciellt bra. Jag var på hypetåget med The Force Awakens. Jag försvarade The Last Jedi med en dåres envishet. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Innerst inne kände jag ett stråk av besvikelse inför att jag inte kände igen de gamla karaktärerna när t.o.m Luke Skywalker blivit en surgubbe. Till sist landade jag i att The Rise of Skywalker var ett haveri av olika viljor och omskrivna manusversioner och viljan att göra alla nöjda gjorde ingen nöjd. Förutom den nya triologin har vi fått spinoff-filmer. Ett bra koncept på pappret. Sisådär i praktiken. I sämsta fall är de känts som clipshows eller fanfilmer på Youtube – som kollage/remixer av sånt vi sett tidigare (Rouge One) eller levererat onödig backstory till saker vi egentligen inte vill veta (Solo-filmen).
Men TV då. Funkar Star Wars på TV? Mer tid att utveckla karaktärer och längre skeenden. Jadå. Bra och bättre, än väntat. Oväntat bra. Som handen i handsken.
Det skiner igenom att de som skapat den här serien har haft en passion.
Med risk för att låta klyschig. the Mandalorian känns som de gamla filmerna, de från 1979-1983. Detta, om något, är väl att betrakta som de lite äldre Star Wars-fantasternas heliga graal. Denna vurm för historien, detta nostalgi-ok, har på gott och ont gjort Star Wars-fansen lika stelbenta som en IG-droid… Men jag vågar säga att The Mandalprian levererar det vi egentligen ville ha i The Phantom Menace och tyckte att vi nästan fick i Revenge of the Sith och The Force Awakens… Den där känslan av att återvända till de filmer vi kanske älskat mest av allt. Det är först nu vi har kommit hem.
Man fullkomligt älskar när man känner igen saker i the Mandalorian. Och det gör man. Små detaljer. Likt en remix på en bra rocklåt. Allt är skitigt och ruffigt. Sättet berättelsen berättas på, perspektivet och figurerna är helt nya. Inramningen och scenografin välbekant. Det är kul och kreativt att vara ett SW-fan igen. Att sitta och känna igen sig. Dra referenser till det förflutna, men dras med i nya berättelser mot en bekant bakgrundfond.
Den stenhårde och fåordige prisjägaren Mando och den gulliga side-kicken The Child, av internet meme-döpt till Baby Yoda, fungerar oväntat bra. De väger upp varandra, på något konstigt vis. The Mandalorian himself enbart hade blivit en för endimesionell hjälte, på något sätt han. Han behöver någonsting att bry sig om, en följeslagare som är svag och behöver beskydd, men ändå kraftfull när det verkligen krävs. Detta sätt att balansera karaktärer är något Star Wars missat.
Avsnitten skildrar kortare isolerade händelser – äventyr och uppdrag – i en prisjägarens liv. Påfallande likt rollspelsäventyr man spelat i Star Wars-galaxen. Och det uppskattas. Man får lite mer den lilla människans perspektiv och ”realism” (konstigt begrepp att prata om, mitt i all flängd rymdopera…) Ett avsnitt handlar till exempel om att en stam ärhotade av en fientlig stam som har bättre vapen och en beslagtagen AT-ST-walker fråån kriget. Man förstår att en enda AT-ST stridsfordon är ett reellt hot som man måste bekämpa för att besegra. Det skulle kunna vara en typisk plot i ett äventyr om man spelade rollspel i Star Wars-universat.
Musiken, som är genomgående helt fantastisk klingar lika delar Sgergio Leones spagetti-western och rymdopera, är gjord av någon med det svenskklingande namnet Ludwig Göransson. Orelaterad men rolig anekdor: Kosymdesignern heter Joseph Porro.
Det är kul och kreativt att vara ett SW-fan igen. Man sitter och myser, känner igen sig, drar referenser till det förflutna i allt det nya som är jättehäftigt. Det känns om The Mandalorian är det bästa som kunde hänt oss fans. Därmed… Fem skalper till denna fårordige prisjägare. This is the way.
Publicerat iFilm, Nörderi, Recension|Kommentarer inaktiverade för Lyckad återvinning!
Ett barnprogram som vållat fascination och en märklig hatkärlek i generationer… Tårtan har hängt med oss, likt vårt öde, vårt Warerloo. Vi haråterupplevt TV-serien, läst boken om seriens tillskomst och sätter oss och pratar en stund om sjuttiotalsbarnprogrammet Tårtan, ett TV-program som roade och oroade. Vi skrattar, njuter, lider och minns. Vi får ångest en stund och hyllar sedan Carl Johan De Geers och Jan Lööfs konstnärskap. Ett ovanligt välbakat avsnitt, detta! Podden sänds, som sig bör, i svartvitt.
Medverkande: Daniel Lenneér och Jimmy Bäckström
Längd: 37 välbakade minuter
Inspelad i september 2020 i Jimmys bageri, Ronneby. Framtrollad och apsläppt av Bara å bänna Medieproduktion, precis som vanligt.
ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de kanaler som därigenom kommer. Tack till Gazi som bakar VSK-tårtor och styr upp verksamheten likt vår egen Janos!
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 59: Om Tårtan
Ny video ute nu! Ett nytt avsnitt av Ångestspel där jag spelar den Karate Champ, ett ganska gammalt fightingspel som konverterades till NES.
Avsnittet bygger på 2 år gammalt material… Jag hittade ett halvt bortglömt avsnitt påbörjat på datorn och byggde vidare på det. Jag tror det blev ganska bra!
Energin att producera videos har varit lite låg ett tag. Jag hoppas det vänder nu. Man märker att (speciellt) Ångestspel har lojala fans, då tittningar och kommentarer tickar in på löpande band samma kväll som nya avsnitt släpps…
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ångestspel: Karate Champ – NES
I Ångestspelpodden 58 ger sig Daniel och Jimmy på ett 34 år gammalt ”ångestspel”.
Det är, lite otippat faktiskt, Palmemordet.
I juni avslutades utredningen med en presskonferens och landade i ett ”bokslut”, kan man säga. Om ”Skandiamannen” Stig Engström hade varit i livet hade hade han ställts till svar som tänkbar gärningsman. Men Engström är avliden sedan närmare 20 år, så det går ju faktiskt inte.
Bakom den hypotesen ruvar onekligen en spännande historia. Skulle en liten krum grafisk formgivare i 50 års-åldern på ett försäkringsbolag vara Palmes mördare? Kunde en vanlig kepsgubbe skjuta statsministern på öppen gata i snöslasket en sen februarikväll 1986? Lite halvt spontant sådär, på vägen hem från jobbet? Det verkar mest bara konstigt och otroligt…
Daniel och Jimmy har under sommaren avnjutit boken ”Den osannolika mördaren” av Thomas Pettersson och diskuterar i ÅSP58 hypotesen som däri presenteras – att den så kallade Skandiamannen skulle vara gärningsmannen som sköt Olof Palme 1986.
Vad tror du? Vem sköt statsministern för 34 långa år sen? Krille P? Skandiamannen? Grandmannen? PPK? 33-åringen? Någon längst det luddiga polis-spåret? Eller var det Mattias och Mårten?
Boktips: ”Den osannolika mördaren” av Thomas Pettersson och ha vår pod som ett skönt efternack.
Borde vi göra flera mer faktainriktade poddar? Eller poddar där vi diskuterar lite roligt o avspänt kring ett historiskt nedslag? Eller boktips? Säg till om du tycker så!
Medverkande: Daniel Lenneér och Jimmy Bäckström
Längd: 43 självande minuter
Inspelad i 31 juli 2020 i Jimmys lägenhet. Redigerad och släppt av Bara å bänna medieproduktion, precis som vanligt.
ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de kanaler som därigenom kommer. Tack till Gazi som följer VSK-spåret lika bra som Hans Holmér.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 58: Den osannolika podden – om ”Skandiamannen”
Daniel och Jimmy sammanstrålar efter en lång tid av tystnad. Det blir kanske årets fetaste comeback show. Näää. Det blir ett påfallande moget avsnitt. Prat om åldernoja. Gråa hår. Att fylla 40. Att gå från att inte känna en enda man med grått skägg, till att känna mest män med gråa skägg. Om träningsberoende, förändring och utveckling. Att släppa in nya intressen, mitt i all nostalgi. Att aldrig stagnera. I faran med att autocorrect lätt blandar ”Bodycombat” och ”Bodycontact”, när man messar med sin chef. Mogna ämnen, i en ganska omogen pod. It’s all on the lusty table of Ångestspelpodden. Feast on it!
Längd: 21 min.
Medverkande: Daniel Lenneér och Jimmy Bäckström
Inspelad i maj 2020 i Jimmys lägenhet. Redigerad och släppt av Bara å bänna medieproduktion, precis som .
ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och genom de kanaler som därigenom kommer. Tack till Gazi där som leder VSK likt Gandalf grå!
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 57: Moget och sofistikerat
Inte så ofta jag tecknar eller illustrerar längre… Det smärtar lite, men samtidigt har jag släppt in så mycket nya intressen i mitt liv så jag hade helt enkelt inte tid för allt längre.
För ett tag sen fick jag tillfälle att illustrera lite i jobbet som kommunikatör igen , hursomhavet! Jag gjorde ett co-work med en kollega med att ta fram en folder om ”Fixarna”.
Det är en folder som förklarar en intern process – för att sälja in konceptet till andra kommuner och organsiationer. B2B i kommunsvängen, skulle man kunna kalla det.
Kul att använda illustrerandet för att göra saker pedagogiska, enkla och tydliga. Det är sånt jag gillar.
Publicerat iUncategorized|Kommentarer inaktiverade för Illustrerad folder på jobbet
