En sjukt bra film om hardcoremusiken och straight edge-kulturen i Sverige! Ganska ny, blott en halvår gammal, absolut sevärd och (såklart!) laddad med bra musik!
March pannkaka in och titta!
Läs mer om filmen och projektet på här>>!
En sjukt bra film om hardcoremusiken och straight edge-kulturen i Sverige! Ganska ny, blott en halvår gammal, absolut sevärd och (såklart!) laddad med bra musik!
March pannkaka in och titta!
Läs mer om filmen och projektet på här>>!
Igår hade Kung fury premiär. Efter att ha ägt internet det senaste året. Nyss gick Mad Max Fury Road upp på bio. The Expandables med greatest hits of våldsverkande machomän från svunna år har blivit tre filmer. Jag tror mig se en trend. Folk vill ha dumaction igen.
Jag gillar gamla filmer mer än nya. Sån är jag. Jag tror det har att göra med enkelheten i narrativet. Det och att få en dos ganska nära historia – lite 50-60-70-80 eller 90-tal – på köpet med underhållningen.
När man var liten kunde man slå på TVn och komma in mitt i en film. På fem minuter var man med på tåget. Man fattade vem som var good guy och vilka som var bad guys, resten gav sig på vägen. Så är det inte längre. Antingen har jag blivit trögare eller också har filmerna blivit svårare att förstå.
Underhållning ska inte vara rocket sience. Då är det något som är fel.
The Matrix intellektualiserade actionfilmen när den kom 1999. Plötsligt skulle man förstå bakgrundshistorien och sätta sig in i världen för att ta del av allt det göttiga. Det tar kanske tid, men det väcker såklart en motreaktion också.
Intressant när vi som växte upp i 80-talets skräpkultur börjar göra skräpkultur. Visst, det var dåligt men vi gillade det just för att det var dåligt. Idag är det nästan kontroversiellt att framhålla film som underhållning.
Det fanns en avväpnande enkelhet i kioskromaner, serietidningar och VHS-filmer med fläskiga omslag. Jag skiter väl i vad skurken har för motiv, bara jag fattar att han är ond?
(Tänk om George Lucas bara kunde ha diskuterat likadant…)
Jag har inget behov av att hävda datorspel som finkultur eftersom jag håller fulkulturen högre.
Bio: Mad Max Fury Road (2015)
Med ålder kommer erfarenhet. Gamla gubbar är guld värda.
George Miller har gjort snälla barnfilmer i många år. Grisen Babe och Happy feet-filmer. Men sjuttioåringen har inte mjuknat med åren för det. När han gör comeback till actiongenren är det med besked. För precis såhär ska en slipsten dras. Mad Max Fury Road gör banne mig allting rätt.
När folk säger Mad Max menar dom nästan alltid Mad Max II: The Road Warrior (1981). Den andra filmen har blivit synonym för hela francisen. Den är lika gammal som mig (nästan) men fortfarande lika bra. Det är postapokalyptiskt öken-rally i fantasifulla utstyrslar som alla tänker på när man säger Mad Max. Det är också allt den nya filmen handlar om.
Den första filmen Mad max (1979) har inte så många sett. Mad Max är polis i läderställ och det har inte hunnit bli postapokalyptiskt och gött i den. Första filmen blev totalförbjuden i Sverige. Oförklarligt varför, eftersom den andra är sju gånger våldsammare.
Det gjordes också en tredje film. Men det var mängden hårspray i Mad Max beyond Thunderdome (1985) höll på att orsaka en postapokalyps den gången. Den tog filmserien bort från manlig råröra och mer mot familjevänlig underhållning. Den dög i krig, men var inte alls lika bra.
Det har skvallrats om den här filmen de senaste decenierna. 30 år har uppföljaren dröjt. Kanske är det här egentligen mer en reboot, men det är skitsamma.
Tom Hardy (Max) spelar nästan en biroll i sin egen film. Imperator Furiosa är helt otrolig. Hon stjäl nästan allt strålkastarljus och trycker in Mad Max i baksätet. (Märkligt att skriva så eftersom han sitter fastspänd fram på en bil i filmens första del – och kallas ”blodsäcken”) Mad Max käkar upp en ödla i närbild i första scenen. Sen får han mest stryk. Jag hade kanske hoppats på en lite färgstarkare Max… Men Mad Max har alltid varit en motvillig hjälte som liksom bara dras in i skiten. I denna nya version hör han röster och ser syner. Det funkar. Men de gamla filmerna förlitade sig på att endast nämna detta i inledningen och det räckte också.
Bensin är en åtrovärd bristvara, sägs i inledningen på filmen, men det märks inte precis! Man koncentrerar sig istället på allt som är ballt. Storyn är enkel och rak som en öppen ökenväg. 85% av speltiden består av vägstrider som är makalöst filmade.
Det är totalt proppat med roliga överdrivna saker att förälska sig i. Världen är ett gytter av äckliga detaljer, vacker och fult i en salig blandning. Saker som att rattar plockas rituellt likt artefakter från ett ratt-träd. Som att filmens generiska bad-guys kallas warboys. (I det totalitära onda framtidssamhället är man inte en individ, man är en funktion) Att det högsta man kan uppnå benämns som ”McFeasta på Valhalla”. Vatten kallas ”Aqua Cola”. Skurkarna är over the top med dödskallemasker och hela skiten. Dessutom har saker i världen föredömligt enkla namn. I Fuel town tankar man. I Bullet town köper man kulor och krut. Sen behöver man tydligen inte så mycket mer. Raka rör och öppna spjäll råder som bekant i framtiden.
Snyggt också när ett träd kallas ”den där grejen” för man har glömt bort namnet.
Ska man hårddra det så har jag sett två bra filmer de senaste åren. Guardians of the Galaxy och Mad Max Fury Road. Resten kunde nästan lika gärna ha kvittat. Det här är actionfilmen man ska se i år. Frågan är om det inte är bästa actionfilmen på 10-15 år.
Nya Terminator och nya Star Wars kommer att få jobba hårt för att vara med och tävla med den här smällkaramellen… Faktum är att nya Mad Max är fantastisk utan att handla om nostalgi…
Biografen i Ronneby har uppgraderat ljudsystemet till Dolby ATMOS för det är tydligen rätt modernt. Ljud kommer i 360-grader. De kör en demo med regn och strand-ljud i början som imponerar stort. Dock har själva filmerna bara jävligt högt ljud. Mad Max lät dock bra till skillnad från Avengers 2 som var nästan outhärdlig bitvis. Jag misstänker att filmerna helt enkelt inte har en riktigt 360-sorround-mix.
Jag såg filmen i gammal vanlig hederlig 2D. Det gick såklart bra.
Se Mad Max Fury Road innan den försvinner i ett mullrande sandmoln i fjärran!
Mycket roligare än såhär går inte att ha för hundra spänn på laglig väg!
Vi fullkomligt pumpar ut poddar nu! We’re on fire!
Daniel har varit på Retrospelsmässan (RSM) i Göteborg den gångna helgen och det är såklart också värt ett specialavsnitt av Ångestspelpodden. Prat om långa köer, trevliga timmar, impulsköp, prisvärda dåliga spel och djupdykningar i böslådor. Dessutom pratar vi lite om vårt spelsamlande överlag och att Ångestspel-merchandise nu finns att köpa i shoppen på Videospelsklubben.se!
Total speltid: 45 minuter
Medverkande:
Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström
ÅSP19 är inspelad och redigerad av Bara å bänna medieproduktion, 2015. ÅSP publiceras också på videospelklubben.se.
– Köttfärslimpa!
– Va?
– Det betyder det… på engelska…
– Nääää…
Jag minns den. Förnekelsen inför sanningen. Någon kompis storebror hade de där skivorna med de otroligt häftiga omslagen. Överst stod det Meat Loaf . Sen stod det saker som Bat out of hell. Bat out of hell II. Dead Ringer. Skivomslagen var större än livet. De var som ett fönster mot en annan värld som var farlig, vuxen och förbjuden. Inför detta bleknade musiken. Bilderna var eviga.
Men min kompis hade plötsligt krossat en del av illusionen. Med prat om mat. Och matoset letade sig in i sprickorna där hårdrocksillusionen krackelerade framför mina unga barnögon.
Meat Loaf kunde inte betyda köttfärslimpa! Det fick det inte. En maträtt. Omöjligt!
Skulle man jämförelsevis kunna ta en hårdrockare som hette Kåldolme på allvar?
Fredrik Strage har skrivit en fullständigt självklar musiktext i DN idag. En odödlig fråga vi alla nynnat och ställt oss. Kanske omedvetet. Vad är det egentligen Meat Loaf inte gör för kärlek?
Både Daniel och Jimmy har varit på Stockholms Internationella Seriefestival 2015 (SIS´15) den 9-10 maj. Det finns mycket att prata om efter det och det blir därför det solklara temat på Ångestspelpodden 18. Vi pratar igenom vår upplevelse och våra inköp. Vi testade även att genomföra intervjuer under festivalen och resultatet delar vi glatt med oss av i avsnittet. Daniel tog sig en pratstund med Johan Wanloo om serier, wrestling och retrospel med sköna glitchade moves. Sen pratade vi med förläggaren Mikke Schirén, som sparkat liv i Komika igen som en del av hans nya Standard Förlag och om den nya tidskriften Sekvenser som handlar om serier och kultur.
Inte så mycket spel, men dessto mer tecknade serier i detta ÅSP-avsnitt! (Mycket mer spel blir det i nästa avsnitt)
Total speltid: 57 minuter
Hålltider programpunkter:
1.40: Stockholms Internationella Seriefestival – Fakta
8.00: Johan Wanloo-intervju
37.50: Mikke Schirén-intervju
Medverkande:
Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström, Johan Wanloo och Mikke Schirén
Tack till:
Thomas Feels (för två lånade fotografier till titelkortet) och Johan Wanloo (för ett hederligt googlat och snott självporträtt, till titlekortet).
ÅSP18 är inspelad och redigerad av Bara å bänna medieproduktion, 2015.
En fantastisk dokumentär om Tomi Putaansuu och Lordi som gick i SVTs K Special. Skynda er att se den, så länge den finns på nätet.
Jag trodde monsterrockarna Lordi var kvar i hårdrocksmainstreamen i Finland, men dokumentären berättar att det i själva verket går knackigt. Någonstans mellan Kiss, Europe och Sagan om Ringen trodde åtminstone jag att de hade en trogen publik, men det verkar som publiken växte upp rätt fort. Hela Europa skratttade med dom när de vann Eurovision 2006, men plötsligt började folk skratta åt dom istället.
Putaansuu stånkar av att gå i spiraltrappor, står ensam på torg och går över regniga parkeringar. Morsan vill bjuda på choklad när han sitter och sminkar sig och han är bitter över att ha kommit tvåa efter att ha förnedrat sig i veckor i familjeunderhållningsprogrammet Körslaget.
Det är kort väg mellan supersuccé och att inte finnas alls i showbizsvängen. Sevärt.
http://www.svtplay.se/video/2926084/lordi-monsterpojken/lordi-monsterpojken-avsnitt-1
Hemkommen, utvilad och tillbaka i gängorna (någorlunda) efter Stockholms Internationella Seriefestival 2015! SIS15 som man säger, när man inte orkar säga hela namnet eller vrickar tungan på det.
Jag var på mässan endast lördagen. Dagen gick otroligt snabbt! Jag hängde vid bordet med Mikke Schirén som är min förläggare nu efter att mitt senaste album Ångestmannen & hans vänner släppts på Standard Förlag/Komika. Det enda jag hann utöver det – om man ska hårddra – var att ta en fika med Jimmy, Joacim och Li, köpa en bok och spela in några pod-intervjuer till nästa Ångestspelpod. Nja… Lite mer hann jag, men märkligt stressigt var det.
Jättekul att träffa Joacim och Li, Jimmy W, Johan, Max, Oscar, Lars, Jan och massa andra man bara ser på Facebook och träffar i såna här sammanhang. Enormt trevligt att socialisera över mat och öl på kvällen efteråt. Jag träffar ju inga serietecknare (förutom Jimmy B) i vanliga fall, så jag sätter stort värde på mina flyktiga bekanta i rikets alla hörn som sysslar med ungefär samma sak. Man når en förståelse när möts kring ett gemensamt intresse. Man ser liksom arbetet bakom sakerna. Eller nåt… Jag vet inte. Men man känner liksom ett naturligt släktband med andra serietecknare. Med andra som ägnar sin tid åt samma sak.
En rolig sak som hände var att träffa Patrik Rochling (författare och tecknare till Johanna-sviten) som visade sig gilla mina serier jättemycket. Har ni inte sett filmen om honom och Li tycker jag ni ska göra det.
Släppmässigt nytt hade jag med mig Nogi nr 3 som jag redan skrivit en spaltmeter om här på bloggen. Jag hoppades lite att Daniel Ahlgrens namn skulle agera draghjälp både för fanzinet och hela Nogi-grejen. Det gjorde det nog, delvis. Men Nogi 1 sålde nog(i) lite bättre än Nogi 3.
Fem fanzines, Ångestmannen-figurer, några Party med Pluto och några filmer hade jag också med mig. Mikke släppte Sekvenser Nr1, en tjock tidning OM serier. Den sålde faktiskt bra. Ångestmannen-boken sålde också slut.
Som vanligt köpte och bytte man serier som om det inte fanns någon morgondag. Den här looten (som kidsen säger) kom jag hem med.
Kul ur looten: ”Storhandlade” tre titlar hos Rob & Bob. Älskar att dessa gossar gett MegaPyton en spirituell uppföljare som man säger, en bra vuxentillvänd serietidning som varvar både högt och lågt, från ordvitsar och pubertalhumor till djupa, insiktsfulla serier. Och de verkar vara extremt produktiva. Fanzinet Deluriumkatten verkar leva igen och min kompis Karin Kjäll hade en serie med som var lika briljant som vanligt. Nordens stjärnor förförde mig med ett sjukt snyggt omslag. Jag har haft lite svårt att läsa serien i Svenska Superserier, av någon anledning. Men nu jäklar ska den läsas!
The Walking Dead vol 23 Whispers into screams är nästan rykande färsk från USA så det ska bli sinnessjukt kul att läsa den på papper. (Jag har läst 50% av TWD på platta ungefär). Det är nog den bästa serie jag läst. Aldrig har jag brytt mig om seriekaraktärer som de i TWD. Man har följt dem i flera år vid det här laget.
Jag fick en FANTASTISK signering av David B i den svenska översättningen av Epileptisk, som släpptes till mässan. Fransmannen la ca 10 min på varje signering och gjorde en akvarellteckning i varje bok. Han pratade bara obegriplig franska, men jag tackade artigt på de språk jag kunde. Bra bok och ett individuellt konstverk för 200 kr. Klart prisvärt. Tydligen är det sed bland serietecknare i Frankrike att göra snygga ambitiösa signeringar.
Nogi 3 visade sig även fungera mycket bra som målarbok! Vi bodde hos sambons brors familj och periodade som barnvakter åt de här små ”mönstereleverna” under helgen också!
Nästa Ångestspelpodden kommer handla om SIS15 och ha intervjuer och grejer och det hade varit klart nu om Jimmy bara hade varit hemma och haft tid att spela in…
I år blir det närvaro på Stockholms Internationella Seriefestival för mig!
Jag satt uppe för länge igår kväll och gjorde en fanart till Lina Neidestams festivalbild.
Lina Neidestam är en av de bästa ”nya” serietecknare vi har i det här landet och hennes officiella festivalbild är totalt hypersnygg. Det förmedlar verkligen HELA känslan av att vara en amatörserieskapare! Se bilden och fanartgalleriet på den officiella hemsidan för festivalen eller på Facebookarrangemanget.
Jag har ju inte hunnit skriva om den senaste Star Wars-trailern! Det håller ju inte… Jag analyserar inte varje bild den här gången. Istället tar jag upp de glimtar jag tycker är värda att titta lite extra på.
Den långa öppningsbilden är det bästa vi fått se hittills. Gåshud! Först såg jag inte vad det var som tornade upp sig till höger i bild… Ett berg… En stad… Näää… En Star destroyer!
Här ser vi en galax härjad av ett långt krig. Vi ser ett krig som haft konsekvenser på världen. Fan service deluxe, men bra sådan. Bravo.
Vem är det som lägger hand på Artoo? Först tror man att det är Luke, som står för berättarrösten, men jag tycker figuren ser mindre och mer feminin ut… Dessutom har personen en robothand som skulle stödja att det är Luke – men Lukes handprotes som han får i slutet av Empire strikes back är betydligt mer väldesignad och är i stort sett identisk med en riktig hand. Varför skulle han gå tillbaka till en mer robotlik handprotes?
Vad är det här för snubbe? Det här tror jag är i linje med vad folk vill se… En ny karaktär alt. en rustning baserat på något välbekant, i det här fallet en Stormtrooperrustning…
På ett sätt tråkigt att det alltid är siths som är skurken i Star Wars… Hur dålig fantasi har man? Kan man inte komma på någon annan onding? Vet man att det är en sith föresten? Asajj Ventress var aldrig en sith.
Ärligt talat är jag nästan NOLL intresserad av skurken i den här berättelsen. Istället hoppas jag helt sonika att de utformar en bra skurk, med rymd-opera-mått mätt.
Ärligt talat. Vi visste ju redan att de här två skulle vara med?
Chewie lever! Han blev aldrig krossad av en måne 25 år ABY!
Se trailern, med dina egna ögon, här:
http://www.youtube.com/watch?v=ngElkyQ6Rhs